Skillnaden mellan flexibel och effektiv

Arbetsgivarna ser ett behov av något som de kallar för ”utökad tillgänglig arbetstid”. Vi ska kunna jobba både längre och kortare under dagarna. Extrapass ska kunna slängas in på lördagar utan någon form av förhandling – och du ska vara redo att ställa upp. Flexibilitet, kallas det.

Härom året sa min arbetsgivare upp arbetstidsavtalet på bygget där jag jobbar. Man tyckte inte att vi fick nog mycket gjort. Tiden vi arbetade var inte tillräcklig och övertiden som normalt sett brukade läggas på lördagar, vore mycket bättre placerad på fredagseftermiddagarna. Det passade våra leverantörer bättre eftersom man överallt i Europa ”ju faktiskt jobbar senare på fredagar”.

Beslutet kom som en käftsmäll. Vi visste att det fanns problem. Produktionen haltade eftersom vi var underbemannade, vi fick ofta in fel material och blev tvungna att vänta in rätt. Ibland inte fick något material alls, och hamnade efter ännu mer.

Vi lämnade in förslag om hur beställningar och leveranser kunde ändras, så att vi inte skulle behöva vänta. Vi pallrade oss till arbetet en halvtimme tidigare än normalt, under gud vet hur många lördagar, för att väga upp det som vi ”förlorat” – med följd att produktionen stod helt stilla under måndagen därefter, för att vi åter igen hade materialbrist.

Vi upprepade problemen som en trasig skiva, men vad blev svaret? ”Ni arbetar inte tillräckligt mycket.”

Så valet hamnade mellan att få våra arbetstider försämrade, eller stupstocken. Givetvis tog vi det som gjorde minst ont och nu har vi tagit oss igenom ett drygt år med det nya avtalet.

Ett år med fredagspass på 9,5 timmar. Utan förmiddagspaus. (Gå på toa? Fylla på vattenflaskan? Alldeles för dåligt för verksamheten.) Vi har ju redan 24 minuters frukostpaus och en 10 minuters eftermiddagspaus.

”Och er lunch på 30 minuter också, glöm inte den!”

Nej, hur skulle vi kunna glömma den, när det går en alarmsignal som ekar genom byggnaden och berättar för oss när vi får vara obetalt frånvarande från vår arbetsplats?

Idén att lägga ut övertiden på fredagskvällarna höll inte särskilt länge. Vi fick snart lägga till ytterligare, inte bara på andra vardagar, utan även lördagar och söndagar. Nu har vi ännu mindre tid till återhämtning. Och stressade människor gör fler misstag. Det går inte en dag utan att någon suckar: ”Tänk om de bara hade lyssnat. Då hade vi kunnat undvika den här soppan”.

Allt det där som skulle lösas genom avtalet om utökade arbetstider, det skedde aldrig. Istället har vi en arbetsplats som är infekterad.

Och de problemen jag berättade om i början? Vi är fortfarande för få, och vi står fortfarande här med för lite material. Visserligen är vi längre tid på jobbet – men kan fortfarande inte arbeta effektivt.

Arbetsgivarna vill ha utökad tillgänglig arbetstid, men vore det inte bättre att istället fokusera på att få ut så mycket som möjligt av arbetskraften när den väl är på jobbet? Flexibilitet är inte detsamma som effektivitet, vilket är något som de med rätten att leda och fördela arbetet borde tänka på.

Sara Flink