Kampen går vidare men nu tackar jag för mig
Helle Klein: Under tio år har jag haft äran att leda er tidning. Stort tack för förtroendet!
Industriarbetarnas tidning
Ledarsidan i Dagens Arbete bildar opinion utifrån arbetarrörelsens värderingar.
20 juni, 2016
Skrivet av Helle Klein
Ledare Politiken måste syresättas igen. Och hoppet finns i folkrörelse-Sverige bland de många frivilligarbetare som ser till att det myckna talet om vikten av integration blir verklighet.
Andrum är ett vackert och ett alldeles nödvändigt ord. Det handlar om att ge rum för livet, utrymme för att andas frihet. Men andrum kom att hösten 2015 att bli ett sjaskigt begrepp, ett begrepp för politisk cynism, ett ord för död snarare än liv. Beslutsfattarna sade sig behöva andrum och stängde gränserna.
Sveriges vändning från att vara en humanistisk stormakt till att spela i flyktingpolitikens värstingliga är svårbegriplig. Självklart inser alla att den stora flyktingströmmen innebär rejäla påfrestningar på samhällssystemen och orättvisan i att vissa kommuner tar emot medan andra inte tar emot är uppenbar. Det hade inte varit konstigt om politikerna vädjat om undantagstillstånd – för solidaritetens skull. Men i stället hamrades bilden av systemkollaps in och politikens mantra blev att gränsen är nådd.
För vem då? Bilden på den lilla flyktingpojken Alan Kurdi på stranden har förbytts till staplar och siffror och tal om volymer.
Plötsligt handlar det inte om människor längre utan om systemen. Det kallas andrum. Men betyder inskränkthet.
Och det blir allt svårare att andas.
Politiken måste syresättas igen. Och hoppet finns i folkrörelse-Sverige bland de många frivilligarbetarna som förmår fortsätta den praktiska solidaritetens väg.
Dagens Arbete har rest runt i landet och mött industriarbetare som på sin fritid ser till att det myckna talet om vikten av integration blir verklighet. Här finns Erica, ombudsman i GS-facket i Västerås som ordnar träningspass för kvinnor på ett asylboende, och sprutmålaren Simon som vill lära nyanlända tjejer att köra bil eller verkstadsklubben vid Monark i Vansbro som ordnat med praktikplats för en flykting från Afghanistan. Exemplen är många och vi ser engagemanget växa i hela landet – i fackklubbarna, på arbetsplatserna, i kyrkorna, folketshusen, människorättsorganisationerna och kulturföreningarna.
Överallt finns vardagshjältarna som vill ha ett samhälle som inte bygger på vi och de utan bara på ett vi.
Här har nyutnämnda samordningsministern Ibrahim Baylan en guldgruva att ösa ur när han ska göra politik som motverkar utanförskap och segregation. Det är dags att lämna kollapsretoriken och i stället tydliggöra en politik för jämlikhet och solidaritet. Så stärks en samhällsanda av att vilja göra gott. Så värnas solidaritetens infrastruktur, inte inskränkthetens.
Och det blir lättare att andas – för alla.