”Så kan landsbygden få nytt liv”

Debatt Affärer, butiker och bankkontor stänger. Industri- och hantverksföretag försvinner. Några flyttar, andra lägger ner därför att ägaren pensionerar sig och ingen ny tar över. Den offentliga servicen minskar. Avfolkningen är ett faktum.

Så ser det ut i stora delar av Sverige. Nya studier pekar på att klyftorna ökar. Konkret beskrivs problemen tydligt i Harald Gatus reportage om Värmland.

Slutsatsen är att det behövs en politik för lokal utveckling. Staten och EU måste använda mer av sina resurser för att utveckla Sverige utanför storstäderna.

I korthet anser jag att en lokal politik ska ha följande grunder. Regionens egna inhemska resurser – människor, kunnande, råvaror och kapital – måste utnyttjas till fullo. Närproducerat för lokal konsumtion – livsmedel, energi, högteknologisk service är några sådana områden. Det behövs lokalt ägda och därmed lokalt förankrade företag. I globaliseringens spår. Bankerna som tar hand om lokalbefolkningens sparkapital ska investera i regionen. Nyaste teknik måste utnyttjas för konkurrenskraft.

De boende i regionen måste mobiliseras för att komma med sina idéer och lösningar. Folkrörelsernas roll – inte bara facket – utan alla är central. Alla intressenter – offentliga och privata – måste samverka för att planera och genomföra den lokala politiken. När alla samverkar med de lokala människornas behov och lösningar som ledstjärna skapas sociala innovationer för en mera hållbar framtid.

Det spännande med Värmland är att man funderar på nya idéer för att behålla och skapa jobb på nya sätt.

När man spejar ut över Europa ser man flera modeller för lokal utveckling. En av dessa har ett antal eldsjälar i Värmland tagit till sig men också utvecklat själva. I korthet handlar det om att satsa på det gemensamma och kooperativa företagandet.

I det konkreta värmländska fallet handlar det om att utveckla en mångfald av företagande. Personalkooperativa företag som tar över vid generationsskiften eller nedläggningar. Kooperativa gemenskapsföretag som kompletterar den offentliga och kommersiella service som hotas. Socialt företagande för att ge utbildning och skapa arbete åt människor som står långt från arbetsmarknaden. Lokala sparbanker som följer sin ursprungliga idé nämligen att satsa spararnas pengar i lokalsamhället.

Det kooperativa/gemensamma företagandet har många fördelar. De är demokratiska – medlemmarna dvs arbetarna eller konsumenterna – äger och bestämmer. Att medarbetarna är delaktiga i beslut och kan utveckla sin egen inneboende kraft (empowerment) står i centrum. Företagen präglas av solidaritet med människor i bygden. Det är lokalt förankrade företag. De flyttar inte iväg till utlandet.

Mina europeiska erfarenheter säger mig att det är främst tre områden som måste fokuseras om man vill gå vidare med Värmlandsmodellen. I korthet: Företagen måste sluta sig samman, de måste ha tillgång till finansiering, de måste få stöd och accepteras av de viktiga intressenterna i länet.

Ett mycket nära samarbete mellan företagen är grundläggande. Företagen ska åta sig att ge varandra ömsesidigt stöd. Till exempel genom att de handlar av varandra, att de delar arbetskraft med varandra både i hög- och lågkonjunktur, att de organiserar administration, utbildning och marknadsföring gemensamt, att de hjälper varandra finansiellt.

Samarbetet mellan företagen kan ha olika juridiska former. Företagen bör som första steg bilda en intresseförening inte bara i syfte att informera och diskutera utan också för att organisera gemensamma tjänster. Samarbetet kan också organiseras i ett kooperativ med de olika kooperativa verksamheterna som medlemmar. Den kan ha formen av ett konsortium, en form som används ofta i Italien. Konsortiet är normalt starkare än ett gemensamägt kooperativ därför att företagens åtagande är mer omfattande. I Sverige används konsortiemodellen bland annat av Vägen ut!-kooperativen i Göteborg. En ny samarbetsform som används mer och mer inom det sociala företagandet är social franchising, dvs man låter nya entreprenörer använda sig av ett väletablerat koncept.

Det allra längst gående samarbetet finns i Mondragon, det spanska företag som nämns i DA-artikeln. Mondragon kan faktiskt liknas vid en kooperativ koncern med hård styrning.

Flera undersökningar visar att de kooperativa företagen – främst kooperativa banker och arbetskooperativa företag – har klarat sig bättre än de privatkapitalistiska företagen under de senaste årens ekonomiska kris. Det beror på att deras ägare – bankkunder och medarbetare – har mött krisen med andra strategier än andra företag. Inte minst har deras interna ömsesidiga samarbete bidragit till den positiva utvecklingen. De har också varit mer flexibla.

För att ta över eller starta kooperativa företag krävs pengar, för att betala investeringar, för driften. Att skaffa eget kapital – dvs. medlemmarnas/ägarnas kapital – är en nyckelfråga. I dag stupar många initiativ på detta.

Problemet går delvis att lösa genom riskkapital utifrån. Men då måste vi i Sverige använda oss av tillgängliga EU-pengar. Tyvärr, svenska aktörer passar helt och hållet. Inte heller ställer staten upp. Det finns en EU-pott som heter SIA – Social Impact Accelarator – som Almi skulle kunna bli en mellanhand för. Men eftersom man inte vill, är det 100 miljoner i förlorat riskkapital till kooperativa företag.

Det finns små svenska finansiella aktörer till exempel Mikrofonden och Fryksdalens Sparbank som skulle kunna spela en större roll för att förmedla EU-pengar. I Mikrofonden finns också fackliga och kommunala pengar. Fackförbundet Kommunal har ställt 15 miljoner till förfogande, Göteborgs kommun 7 miljoner.

Vi hoppas nu på ett nytt EU-program som ska göra det möjligt för de små svenska aktörerna att garantera riskkapital i det kooperativa och idéburna företagandet. Det finns också europeiska finansbolag som skulle kunna vara mellanhand för EU-pengar. Sefea är ett sådant exempel. Sefea investerade nyligen i ett italienskt bryggeri som togs över av medarbetarna. Samma modell skulle kunna användas i Sverige.

Till sist. Det breda samarbete mellan alla privata och offentliga intressenter som Thomas Rehn talar om i DA-artikeln för att vända utvecklingen är grundläggande. Att facket tillsammans med folkrörelserna aktivt stöder det lokalt förankrade och lokalt ägda företagandet – kooperation och småföretag – är en viktig del i en ny politik för lokal utveckling. I några länder i Europa är det fackliga engagemanget rätt vanligt, i Sverige relativt sällsynt.

Låt oss hoppas att värmlänningarna kan förverkliga sina idéer. Då kan de bli en förebild för hela Sverige.

Jan Olsson