”Klyftorna kan utjämnas”

Debatt Att Sverige har problem syns kanske ännu inte från en Stockholmshorisont, men är desto tydligare i de län som på senare år förlorat ett stort antal jobb. Nu behövs utbildning, statliga investeringar och att snabbt bilda storregioner, skriver Jan Edling.

Sverige är indelat i två läger: De som efter två års bräckligt regeringsinnehav hävdar att alla problem är lösta och att det nu går bra för Sverige. Och de som hade makten i åtta år som nu målar upp en mörk bild av Sverige. Jag tillhör dem som anser att Sverige lever ganska farligt om vi inte kan enas om att se de strukturproblem vi faktiskt har.

Under lång tid har vi minskat offentliga utgifter och i stället förlitat oss på att hushållen med sänkta skatter och lånade pengar ska göra jobbet. Det har hittills gått bra och BNP har ökat mer än i övriga Europa.

Men i längden går det inte att driva ett land framåt med privat konsumtion. Hushållen kommer inte att göra de investeringar som krävs för att bygga ut infrastruktur och bostäder. När statens investeringar uteblir minskar konkurrenskraften. Företagen får inte arbetskraften att flytta till de orter där tillväxten sker och det blir allt svårare att transportera varor. Då drabbas tillväxten och sysselsättningen i övriga delar av landet.

För att klara av offentliga investeringar och välfärd med hög kvalitet krävs också att vi har ett näringsliv som är konkurrenskraftigt både på hemmamarknaden och på nya växande exportmarknader. Men det som händer är att våra storföretag successivt flyttar från Sverige till den globala arenan.

Rent statistiskt har den svenska exporten ökat sedan 1990-talet. Men vår andel av världsmarknadens export av varor och tjänster har minskat. Den har minskat snabbare än EU15. Den har minskat mer i förhållande till andra ekonomier som är lika exportberoende som Sverige, till exempel Norge, Danmark, Schweiz, Österrike, Belgien och så vidare. De små och medelstora företagen har helt enkelt inte kunnat ta över det bortfall som skedde när storföretagens export från Sverige minskade.

Här hemma minskade tillverkningsindustrin med 135 000 sysselsatta under åren 2007-2014. Det var inte bara lågteknologisk industri som trä, massa och papper, plast och metallvaror som minskade, det var också en stor del av den avancerade tillverkningsindustrin. Fordonsindustrin med underleverantörer, IT-industrin och inte minst läkemedelsindustrin som fortsatte att minska med 30 procent under dessa år.

Till en del har tillverkningsindustrins minskning kompenserats av att industrijobb ersatts med avancerade företagstjänster, men här finns också skäl till oro. Med storföretagens utflyttning minskade antalet sysselsatta i näringslivets forskning med 16 procent under åren 2007-2014. Med sjunkande PISA-resultat och ett minskat intresse hos ungdomar att läsa matte och teknik ökar näringslivets incitament att flytta forskning och utveckling utomlands.

Men om den totala sysselsättningen ökar, vad är det då som växer utöver avancerade tjänster i industri och offentlig sektor? Jo, när hushållen fått mer i plånboken efter alla jobbskatteavdrag har butiker, varuhus och stormarknader vuxit kraftigt. Och den bransch som vuxit allra mest är restaurangbranschen, där 20 000 fler är anställda jämfört med 2007, delvis tack vare sänkt restaurangmoms och olika anställningsstöd. Statliga subventioner ökade också antalet RUT- och ROT-jobb och kanske allra mest behovet av arbetsförmedlingar och rekryteringsföretag.

Det är mot den här bakgrunden vi ska se de problem som Dagens Arbete målar upp i sitt utmärkta reportage från Värmland. Att Sverige har problem syns kanske ännu inte från en Stockholmshorisont, med är desto tydligare i de län som under senare år förlorat stora delar av sin forna sysselsättning och i de segregerade förorter där arbetslösheten fortsätter att öka trots att det ”går så bra för Sverige”.

Det som håller på att ske är att klyftorna är på väg att växa, mellan stad och land, mellan inrikes och utrikes födda. Metalls ombudsman i Värmland efterlyser en mobilisering för att vända utvecklingen.

Hur ska en sådan mobilisering se ut? Jag hoppas att regeringens satsningar på nyindustrialisering och exportstrategi kommer att vara framgångsrika, men jag tror att det också behövs andra grepp om vi ska rusta för en modernisering av Sveriges näringsliv. Det här är mitt recept:

1. Bejaka globaliseringen. Det är bara att inse att den svenska hemmamarknaden är för liten för att ge sysselsättning åt hela Sverige. Det är i de framväxande ekonomierna i Asien, Östeuropa och Latinamerika som konsumtionen växer och där behovet av insatsvaror och miljöteknik är som störst. Ska vi öka sysselsättning och minska utanförskap är det viktigt att de små och medelstora företagen söker nya marknader, inte bara i Västeuropa och USA utan framför allt i de länder där marknaden växer mest. Visst kan våra ambassader i utlandet göra nytta, men det är när svenska universitet, forskningsinstitut och teknikparker utvecklar samarbete med sina motsvarigheter i länder som efterfrågar svensk kunskap omsatt till landets lokala behov, som strategin kan falla på plats.

2. Innovation – ett måste. Det blir allt viktigare att producera varor och tjänster som ligger snäppet före konkurrenterna. Det är det (och inte kopiorna) som ger vinst och det är det som ger Sverige ett förädlingsvärde som ska räcka till konsumtion, investeringar och välfärd. Glöm inte bort att innovation inte bara är teknikprylar. De vassaste innovationerna handlar om smarta produktionsprocesser och affärsmodeller, marknadsföring, design och effektiva organisationer. Små och medelstora företag måste vara beredda att rekrytera människor med kunskap om hur man utvecklar produkter anpassade för nya marknader.

3. Ökad utbildning. Under lång tid har vi undvikit att möta strukturomvandlingen med utbildning. Alltför många har slagits ut och har små utsikter att få jobb före pensioneringen. Alltför få går vidare till gymnasium samtidigt som kvaliteten på universitets- och forskarutbildning har sjunkit.

4. Gå i kluster. Det underlättar om flera företag samverkar för att gemensamt utveckla nya marknader och för att investera i forskning och innovation. Det duger inte att komma till globala kunder och försöka sälja en liten komponent. Östeuropeiska och kinesiska kommuner vill göra affärer med företag som i samverkan kan leverera helhetslösningar på avfallshantering, vattenrening etc. Besöksnäringen kan inte dra utländska kunder om de inte kan leverera destinationer, som kombinerar hotell, skidbackar, transporter och upplevelser i paket.

5. Öppna för statliga investeringar, till exempel i bostadsbyggande och infrastruktur. Det kommer i sin tur att göra det mer intressant för svenska storföretag att stanna i Sverige. Det kommer också att öka utländska investerares intresse av att satsa sitt riskkapital på mer meningsfulla objekt än snabba cash i välfärdssektorn.

6. Skynda på utvecklingen av storregioner. I den globala konkurrensen tävlar inte enstaka företag eller länder mot varandra. De som tävlar är kunskapsregioner där kluster av stora och små företag tillsammans med forskning och kompetensförsörjning skapar den konkurrenskraft som ger underlag för regionens sysselsättning.

Vi ska aldrig tro att hela Sverige kan leva. Vi måste inse att strukturomvandlingen har ett pris i form av orter, som kommer att gå samma öde till mötes som Birka en gång gjorde, Men om vi vågar lyfta diskussionen från ”enkla jobb” till utveckling av en långsiktig näringslivsstrategi finns faktiskt en chans att vi kan utjämna klyftor mellan landsdelar och grupper och återigen sträva efter att nå full sysselsättning.

Jan Edling, 
Tidigare näringslivsexpert på LO och analytiker på Vinnova,
driver nu analysföretagen Flexicurity.