Samma framtid – helt olika bilder

ANALYS  På årets mörkaste dag utbyter arbetsgivare och fack krav med varandra. Som vanligt målar parterna framtiden i olika färger. Den som bejakar ljuset finner stöd hos det statliga Konjunkturinstitutet.

I det gamla bondesamhället var Tomasdagen, i dag den 21 december, en speciell dag. Inte bara för att det var en marknadsdag utan för att det var dagen då julgrisen skulle vara slaktad, ljusen stöpta och julölet fick smakas av. Det här var också dagen då kontrakt sades upp, omförhandlades och nya avtal med torpare och arrendatorer skrevs. Det påstås att bönderna även försökte säga upp de råttor som slagit bo i sädesmagasinen.

I det nutida industrisamhället har det blivit något av en tradition att arbetsmarknadens parter träffas några dagar före jul och säger vad de vill göra med sina kontrakt. Att de växlar krav just i dessa dagar har bara att göra med att avtalsförhandlingarna formellt påbörjas efter trettonhelgen. Då inleds den tremånadersperiod av förhandlande som ska leda till ett nytt avtal senast den sista mars.

Det hör till ritualerna att parterna denna dag använder ord med olika laddning. Arbetsgivarna talar om ovisshet, facken om stabilitet.

Arbetsgivarna talar om Trump, Brexit och nästa års ovissa valutgångar i EU:s verkliga kärnländer, Frankrike och Tyskland. Utfallet i de valen kan vända upp och ner på Sveriges viktigaste exportmarknad, den västeuropeiska.

Facken påminner hellre om den stabila ordning som de anser att industriavtalet har gett de senaste två årtiondena.

De gångna tjugo åren har inte varit vilka som helst: fördjupad globalisering, Kinas inträde i världsekonomin, euron, finanskris, skuldkris, IT-boom, råvaruboom, bubblor som sprack.

De två första avtalsrörelserna under Industriavtalet  – 1998 och 2001 – fördes i skuggan av två ekonomiska chocker: Asienkrisen och telekombubblan som brast. De två följande avtalsrörelserna – 2004 och 2007 – avgjordes i en helt annan miljö: en högkonjunktur påeldad av Kinas investeringsrusch. Sedan briserade den finanskris som vi fortfarande lever i sviterna av.

Under hela den här stormiga perioden har reallönerna – löneökning minus inflation – ökat med någon eller ett par procent om året. Industriavtalet har levt upp till sina mål: ökade reallöner för de anställda, stärkt konkurrenskraft för företagen. Där är fack och arbetsgivare överens.

Gårdagen är en sak. Framtiden något helt annat. Oviss, säger arbetsgivarna som skruvar ner bedömningarna och tar strid om arbetstiderna: mer övertid, möjlighet att kunna flytta semestern till maj eller september, ordinarie arbetstid på lördagar och söndagar om man inte kommer överens lokalt om arbetstiderna.

Låt oss fortsätta den stabila utvecklingen med måttfulla löneökningar, svarar facket som också tar strid i arbetstidsfrågan: mindre övertid och mindre tid för arbetsgivaren att fritt förfoga över (arbetstidskorridoren).

Dagen före årets mörkaste dag lämnade det statliga Konjunkturinstitutet en ovanligt ljus bild av det ekonomiska läget. Högkonjunkturen förstärks, arbetslösheten minskar, den globala konjunkturen blir allt bättre, exporten ökar, hushållens konsumerar mer.

Den fortsatta konjunkturuppgången innebär att företagen får allt svårare att hitta den arbetskraft man vill ha. Det är inget nytt problem. De senaste åren har arbetskraftsbristen blivit allt större. Nu är bristen lika stor som högkonjunkturåret 2007, enligt Konjunkturinstitutet som tror att arbetsgivarna måste sänka kraven när de nyrekryterar.

Sysselsättningsgraden – den andel av befolkningen mellan 15 och 74 år som jobbar – når kommande år historiskt höga nivåer. Det gäller även utrikes födda. Om bara sysselsättningsgraden för de utrikes födda skulle räknas för Sverige så skulle vi ändå ligga före Finland och majoriteten av EU-länderna när det gäller andelen 15–74-åringar i arbete.

Ljusa år framför oss alltså, om man får tro Konjunkturinstitutet. Men trots konkurrensen om arbetskraften: räkna inte med några löneökningar i fantasiklass. Lönerna ökar långsamt på grund av att Europa trots allt går på halvfart. Under 1,5 procent, säger Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe. I praktiken ett nollbud enligt facket. Detta eftersom löneökningarna ska vara kostnadsneutrala. Lönelyft ska, med arbetsgivarnas egna ord, ”balanseras med att avtalet i andra delar görs mindre kostsamt för bolagen”. Facken kontrar med 2,8 procent med låglöneprofil.

Konjunkturinstitutet spår att avtalen hamnar på ungefär samma nivå som tidigare, en bit över 2 procent. Därutöver kommer bristen på arbetskraft att trissa upp löneglidningen så att de totala löneökningarna stannar vid cirka 3 procent om året de två kommande åren.

I det gamla bondesamhället inföll julfriden med Tomasdagens vintersolstånd. Hos oss startar avtalsrörelsen.