Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

En optimist bygger inga bra getstaket

29 mars, 2017

Skrivet av

Foto: David Lundmark.

Gästkrönika Jag hade tidigare bara sett getter på film och på bilder, massor av lustiga upptåg hade de för sig. Nu vet jag något annat också.

Stefan Eriksson

35 år. Sågverksarbetare för lön och  musiker för kul. Bor i Skinnskatteberg.

Läs fler krönikor av Stefan Eriksson:

Vanligt folk bär upp hela skiten
Till Volvoraggarnas försvar

En dag frågade jag farsan, hur är det egentligen att ha get? Det var tydligen ett helvete. På bondgården där han vuxit upp fanns en bock vid namn Efraim, döpt efter farfars bröders präst. Bocken gick lös och bedrev terror, på flera nivåer. Farmor fick beväpna sig med en kvast för att få ha mjölkhinken ifred. Farfar blev nervös när såg Efraim gå runt, runt på siloskanten utan någon som helst rädsla. Bocken jagade också besökare och åt täckjackor. Jag tyckte det lät fantastiskt. Jag var bara tvungen att ha några stycken.

Vår moderna get blev troligtvis tam för omkring 10 000 år sedan, i Irans berg. Sedan dess har den haft en given plats i vår kultur mycket på grund av att den är enkel att hålla och sköta. Om du inte har grannar den kan rymma till. Både i Bibeln och i asatron nämns geten flera gånger. Tor ägde två bockar som tjänade som dragdjur och i tredje moseboken talas det om en get som fick bära folkets synder ut i öknen, därav kom namnet syndabock. På grund av dess bristande impulskontroll har geten dessutom blivit ansedd som demonisk, om man nu ska tro allt man läser.

En dag ringde så en vän och sa att han hade några särskilt fina exemplar av arten get som han var tvungen att bli av med. De var otroligt dryga och klättrade på hans BMW och de var mina, om jag nu ville ha dem.

Staket verkade onödigt och dyrt. Får de bara omsorg och bröd så stannar dom hos mig, tänkte jag. Vilket de visserligen gjorde. En stund.

Men grannarnas rabatter lockade mer. Efter deras raseriutbrott tyckte jag det var lika bra att köpa staket. 90 cm högt borde räcka. Men där getterna inte hoppade över kröp de under. Ibland beslöt de sig bara för att helt enkelt nöta sig rakt igenom stängslet.

Det blev en maktkamp, jag byggde och förstärkte och de bröt sig ut.

Det kröp i skinnet när jag kom hem från sågverket trött och slut bara för att upptäcka att de återigen var ute och dansade ringdans på amazontaket så det sjöng i plåten. Tredje gången jag byggde nytt boende fick jag ha dem kvar, man får inte vara optimist när man bygger getstaket.

Folk gav mig goda råd. Ge bort dem, sa en del. Avliva dem, sa andra. Men jag kunde inte riktigt med tanken att skjuta någon som egentligen inte gjort något fel. De rymmer ju inte och är i vägen hela tiden av elakhet, utan de har en osläckbar törst efter frihet och socialt umgänge. Fina egenskaper som fler borde ha.

Men vi människor är olika. En del vill ha hundar och hästar att ha under kontroll. Andra vill ha katter och andra själviska odjur som bara finns och är. Ofta är de grupperna lika tydligt uppdelade som äldre tiders Volvo och Saab-läger. Så finns den där tredje lilla gruppen, De som har getter utan någon särskild anledning mer än att det är roligt att se dem stångas, hoppa och äta snus.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Krokodilen som blev för stor

Krokodilen som blev för stor

Alla behöver motstånd för att komma vidare, skriver Stefan Eriksson.

Vi kan inte bara äta hamburgare

Vi kan inte bara äta hamburgare

Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson läser på om dinosaurierna, igen och frågar sig hur det kunde bli så fel.

När radion slutar funka

Dom som dräper oss har en sedelbunt där hjärtat borde sitta, skriver sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Bekväma tider föder veka människor

Jag är ingen spågubbe tack och lov, men det känns som att året 2020 kommer att handla om klimat och konflikt mer än på länge, skriver Stefan Eriksson.

Vi bossar på planeten och gör vad vi vill

Men tänk om det vore vi som blev upplockade och fick leva resten av livet i en bur, skriver Stefan Eriksson.

Lägerelden är ändå viktigast

Vad skulle vi bygga för samhälle om vi tvingades börja om? Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson om att lägereldar förenar mer än tekniska framsteg.

Att släppa taget och gå vidare

”Många människor vill ju begripa allt, men ibland kan det faktiskt vara rent skadligt”, skriver krönikören och sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

”Lyssna på idolerna – men tänk själv”

”Lyssna på idolerna – men tänk själv”

Krönikören Stefan Eriksson hyllar världens alla inspiratörer, men påpekar att resultatet av deras inspiration kan bli lite vad som helst.

Bara nio måltider från rena anarkin

Det gäller att ha en plan B om allt går åt helsike, skriver DA-krönikören och sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Ett huvudlöst tekniksprång?

”Ny teknik ger alltid minst lika mycket skitdåliga saker som bra.” Ändå är den helt nödvändig. DA:s krönikör Stefan Eriksson om huvudtransplantationen som kanske någon gång blir av.

Döden på jobbet

Varje år dör runt 50 människor i olyckor på jobbet. Genom de anhöriga visar vi vilka de omkomna var. I snitt tar det tusen dagar innan åtal väcks. En lång väntan för de sörjande.

De kom inte hem från arbetet

Förra året omkom 46 personer i olyckor på jobbet. Här berättar anhöriga om människorna bakom statistiken.

Föräldrarna: Man vittrar sönder

Olle Andersson Larsson och Christina Andersson fick vänta ett och halvt år innan åtalet lades ner. Ingen ställs till svars för deras son Robins död.

Utdragen väntan för de anhöriga

Efter en dödsolycka tar det i snitt 1000 dagar innan åtal väcks, visar Dagens Arbetes genomgång. Sedan kan det dröja över ett år innan domen kommer.

Hon startar en minnesfond för anhöriga

Christina Anderssons son Robin fastnade i en maskin och dog på jobbet. Nu startar hon en minnesfond för att hedra sonen och hjälpa andra anhöriga ekonomiskt.

”Det behövs mer pengar till rättsväsendet”

Saila Quicklund (M): Det behövs mer resurser till berörda myndigheter och att preskriptionstiden för arbetsmiljöbrott förlängs.

”Arbets­platserna ser inte ut som när lagarna skrevs”

Lagstiftaren och domstolarna behöver lära sig om den förändring som skett på arbetsmarknaden, skriver åklagaren Christer B Jarlås.

Så löser Norge brotten på halva tiden

Norge har klart kortare utredningstider vid arbetsmiljöbrott än Sverige. Hur vi jobbar kan kanske därför ses som förslag på förbättringar hos er, skriver norska domaren Rune Bård Hansen.

Åklagaren: Förstår att det kan upplevas som lång tid

Dödsolyckor är svåra att utreda, säger Jörgen Lindberg, vice kammarchef och vice chefs­åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema.

Las-uppgörelsen

”Nu är det slut med ping-pong-politiken”

”Nu är det slut med ping-pong-politiken”

När IF Metall gjorde upp med arbetsgivarna om anställningsskyddet var det inget svek, utan solidaritet med dem som har det sämst, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.