En optimist bygger inga bra getstaket

29 mars, 2017

Foto: David Lundmark.

Gästkrönika Jag hade tidigare bara sett getter på film och på bilder, massor av lustiga upptåg hade de för sig. Nu vet jag något annat också.

En dag frågade jag farsan, hur är det egentligen att ha get? Det var tydligen ett helvete. På bondgården där han vuxit upp fanns en bock vid namn Efraim, döpt efter farfars bröders präst. Bocken gick lös och bedrev terror, på flera nivåer. Farmor fick beväpna sig med en kvast för att få ha mjölkhinken ifred. Farfar blev nervös när såg Efraim gå runt, runt på siloskanten utan någon som helst rädsla. Bocken jagade också besökare och åt täckjackor. Jag tyckte det lät fantastiskt. Jag var bara tvungen att ha några stycken.

Vår moderna get blev troligtvis tam för omkring 10 000 år sedan, i Irans berg. Sedan dess har den haft en given plats i vår kultur mycket på grund av att den är enkel att hålla och sköta. Om du inte har grannar den kan rymma till. Både i Bibeln och i asatron nämns geten flera gånger. Tor ägde två bockar som tjänade som dragdjur och i tredje moseboken talas det om en get som fick bära folkets synder ut i öknen, därav kom namnet syndabock. På grund av dess bristande impulskontroll har geten dessutom blivit ansedd som demonisk, om man nu ska tro allt man läser.

En dag ringde så en vän och sa att han hade några särskilt fina exemplar av arten get som han var tvungen att bli av med. De var otroligt dryga och klättrade på hans BMW och de var mina, om jag nu ville ha dem.

Staket verkade onödigt och dyrt. Får de bara omsorg och bröd så stannar dom hos mig, tänkte jag. Vilket de visserligen gjorde. En stund.

Men grannarnas rabatter lockade mer. Efter deras raseriutbrott tyckte jag det var lika bra att köpa staket. 90 cm högt borde räcka. Men där getterna inte hoppade över kröp de under. Ibland beslöt de sig bara för att helt enkelt nöta sig rakt igenom stängslet.

Det blev en maktkamp, jag byggde och förstärkte och de bröt sig ut.

Det kröp i skinnet när jag kom hem från sågverket trött och slut bara för att upptäcka att de återigen var ute och dansade ringdans på amazontaket så det sjöng i plåten. Tredje gången jag byggde nytt boende fick jag ha dem kvar, man får inte vara optimist när man bygger getstaket.

Folk gav mig goda råd. Ge bort dem, sa en del. Avliva dem, sa andra. Men jag kunde inte riktigt med tanken att skjuta någon som egentligen inte gjort något fel. De rymmer ju inte och är i vägen hela tiden av elakhet, utan de har en osläckbar törst efter frihet och socialt umgänge. Fina egenskaper som fler borde ha.

Men vi människor är olika. En del vill ha hundar och hästar att ha under kontroll. Andra vill ha katter och andra själviska odjur som bara finns och är. Ofta är de grupperna lika tydligt uppdelade som äldre tiders Volvo och Saab-läger. Så finns den där tredje lilla gruppen, De som har getter utan någon särskild anledning mer än att det är roligt att se dem stångas, hoppa och äta snus.