Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

En optimist bygger inga bra getstaket

29 mars, 2017

Skrivet av

Foto: David Lundmark.

Gästkrönika Jag hade tidigare bara sett getter på film och på bilder, massor av lustiga upptåg hade de för sig. Nu vet jag något annat också.

Stefan Eriksson

35 år. Sågverksarbetare för lön och  musiker för kul. Bor i Skinnskatteberg.

Läs fler krönikor av Stefan Eriksson:

Vanligt folk bär upp hela skiten
Till Volvoraggarnas försvar

En dag frågade jag farsan, hur är det egentligen att ha get? Det var tydligen ett helvete. På bondgården där han vuxit upp fanns en bock vid namn Efraim, döpt efter farfars bröders präst. Bocken gick lös och bedrev terror, på flera nivåer. Farmor fick beväpna sig med en kvast för att få ha mjölkhinken ifred. Farfar blev nervös när såg Efraim gå runt, runt på siloskanten utan någon som helst rädsla. Bocken jagade också besökare och åt täckjackor. Jag tyckte det lät fantastiskt. Jag var bara tvungen att ha några stycken.

Vår moderna get blev troligtvis tam för omkring 10 000 år sedan, i Irans berg. Sedan dess har den haft en given plats i vår kultur mycket på grund av att den är enkel att hålla och sköta. Om du inte har grannar den kan rymma till. Både i Bibeln och i asatron nämns geten flera gånger. Tor ägde två bockar som tjänade som dragdjur och i tredje moseboken talas det om en get som fick bära folkets synder ut i öknen, därav kom namnet syndabock. På grund av dess bristande impulskontroll har geten dessutom blivit ansedd som demonisk, om man nu ska tro allt man läser.

En dag ringde så en vän och sa att han hade några särskilt fina exemplar av arten get som han var tvungen att bli av med. De var otroligt dryga och klättrade på hans BMW och de var mina, om jag nu ville ha dem.

Staket verkade onödigt och dyrt. Får de bara omsorg och bröd så stannar dom hos mig, tänkte jag. Vilket de visserligen gjorde. En stund.

Men grannarnas rabatter lockade mer. Efter deras raseriutbrott tyckte jag det var lika bra att köpa staket. 90 cm högt borde räcka. Men där getterna inte hoppade över kröp de under. Ibland beslöt de sig bara för att helt enkelt nöta sig rakt igenom stängslet.

Det blev en maktkamp, jag byggde och förstärkte och de bröt sig ut.

Det kröp i skinnet när jag kom hem från sågverket trött och slut bara för att upptäcka att de återigen var ute och dansade ringdans på amazontaket så det sjöng i plåten. Tredje gången jag byggde nytt boende fick jag ha dem kvar, man får inte vara optimist när man bygger getstaket.

Folk gav mig goda råd. Ge bort dem, sa en del. Avliva dem, sa andra. Men jag kunde inte riktigt med tanken att skjuta någon som egentligen inte gjort något fel. De rymmer ju inte och är i vägen hela tiden av elakhet, utan de har en osläckbar törst efter frihet och socialt umgänge. Fina egenskaper som fler borde ha.

Men vi människor är olika. En del vill ha hundar och hästar att ha under kontroll. Andra vill ha katter och andra själviska odjur som bara finns och är. Ofta är de grupperna lika tydligt uppdelade som äldre tiders Volvo och Saab-läger. Så finns den där tredje lilla gruppen, De som har getter utan någon särskild anledning mer än att det är roligt att se dem stångas, hoppa och äta snus.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Krokodilen som blev för stor

Krokodilen som blev för stor

Alla behöver motstånd för att komma vidare, skriver Stefan Eriksson.

Vi kan inte bara äta hamburgare

Vi kan inte bara äta hamburgare

Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson läser på om dinosaurierna, igen och frågar sig hur det kunde bli så fel.

När radion slutar funka

Dom som dräper oss har en sedelbunt där hjärtat borde sitta, skriver sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Bekväma tider föder veka människor

Jag är ingen spågubbe tack och lov, men det känns som att året 2020 kommer att handla om klimat och konflikt mer än på länge, skriver Stefan Eriksson.

Vi bossar på planeten och gör vad vi vill

Men tänk om det vore vi som blev upplockade och fick leva resten av livet i en bur, skriver Stefan Eriksson.

Lägerelden är ändå viktigast

Vad skulle vi bygga för samhälle om vi tvingades börja om? Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson om att lägereldar förenar mer än tekniska framsteg.

Att släppa taget och gå vidare

”Många människor vill ju begripa allt, men ibland kan det faktiskt vara rent skadligt”, skriver krönikören och sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

”Lyssna på idolerna – men tänk själv”

”Lyssna på idolerna – men tänk själv”

Krönikören Stefan Eriksson hyllar världens alla inspiratörer, men påpekar att resultatet av deras inspiration kan bli lite vad som helst.

Bara nio måltider från rena anarkin

Det gäller att ha en plan B om allt går åt helsike, skriver DA-krönikören och sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Ett huvudlöst tekniksprång?

”Ny teknik ger alltid minst lika mycket skitdåliga saker som bra.” Ändå är den helt nödvändig. DA:s krönikör Stefan Eriksson om huvudtransplantationen som kanske någon gång blir av.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.