De pluggar svenska på jobbet

Integration. Obos husfabriker ville anställa ­nyanlända men orkade inte vänta på att de skulle lära sig ­svenska. Så de tog in en egen lärare.

Det är fredag, och lektionen inleds med pussmun och vokaler. Monica Flores håller upp en stencil med handritade läppar i olika former.
– Eeee, säger hon och formar munnen till ett leende.
– Eeee, härmar fem personer i rummet.
– Iiiii, säger Monica och visar ett ännu bredare ­leende.

Gruppen svarar på samma sätt.
– Yyyy, säger hon sedan, men får bara några tveksamma vokaler tillbaka.
– Försök! Gör så med munnen, som när du ska ge en puss, visar Monica.

Det är fredag eftermiddag och Obos husfabrik i Myresjö är så gott som tömd på folk. Bara Monica Flores och dagens fem deltagare i språkkursen är kvar. Den här veckan är det nybörjargruppen som har lektion och Monica nöter vokalernas svenska uttal med dem.
– Ööööö, säger hon.
– Åååå, svarar någon och Monica tar om tills uttalet sitter.

Varje vecka kommer hon hit och undervisar anställda på Myresjöhus som behöver lära sig mer svenska – ena veckan på nybörjarnivå och den andra lite mer avancerad. Det är företaget som anlitar henne och betalar för språklektionerna.

Man kan säga att det hela började för två år sedan, några mil väster om Myresjö, på systerfabriken i Vrigstad. Efterfrågekurvan på trähus pekade brant uppåt, arbetslösheten i regionen var låg och konkurrensen om arbetskraften hög.

– Vi hade svårt att hitta folk, berättar Joseph Kelemen, som i dag är produktionsledare på fabriken i Myresjö.

Då jobbade han i Vrigstad och bemanningsbolagen som de använde sig av lyckades inte längre rekrytera personal till fabriken. Joseph började leta efter andra möjligheter och tog kontakt med en yrkesvägledare i kommunen för att ordna en studiedag på företaget. Det ledde till att några intresserade sökte och fick jobb. Joseph fortsatte att jobba med yrkesvägledaren och kommunens arbetsmarknadsenhet Jobbhuset. Samtidigt tipsade anställda sina kompisar om att där fanns jobb.

Det gav resultat. På två år anställdes runt 50 personer, varav ungefär 15 nyanlända från bland annat Syrien, Somalia och Afghanistan. Men efter ett tag uppstod krockar.

– Det började bli negativt prat i lunchrummet. En del av de nya kunde inte språket och det var flera anställda som inte tyckte att det var en bra idé att ta in folk som inte kunde svenska.

Oron togs på allvar. För att arbetsplatsen ska vara säker, både för nya och gamla medarbetare, måste alla förstå vad som sägs. Men det är inte bara nyanlända flyktingar som behöver språkundervisning. En hel del anställda kommer från Polen och Estland, och många av dem pratar inte heller svenska.

I Myresjö finns skiftlag med nästan bara estländare, och då blir engelska språket på arbetsplatsen.

– Det fungerar inte. Vi måste ju kunna anställa folk som talar svenska, men inte engelska, säger Joseph Kelemen.

Jakten på en språklärare inleddes och till slut fick de tag på Monica Flores. Först höll hon kurser i Vrigstad, och sedan i höstas lär hon ut svenska på fabriken i Myresjö.

I det lilla rummet en trappa upp från ­fabriksgolvet sitter Kris, Andrzej och Izabela från Polen, Olga från Estland och Nibal från Syrien. Monica har gått vidare bland stencilerna till korta och långa vokaler. Hon förklarar att varje språk har en melodi och att ordens betydelse kan förändras om man har lång eller kort vokal.

– Glas. Där finns bara ett ”s” bakom vokalen, och därför säger man glaaas, överdriver hon.

– Glass har två ”s” bakom vokalen, säger hon för att visa skillnaden.

De ska öva på att växla mellan kort och lång vokal. Monica sätter på ett ljudspår från en språkkurs på datorn. En kvinnas röst hörs:

– Lååång-kort.

Deltagarna upprepar. Rösten fortsätter:

– Kort-lååång.

Alla hänger med och gör tydlig skillnad på vokalernas längd.
– Kort-kort-lååång, insisterar rösten.

Igen och igen i olika variationer övar klassen på korta och långa vokaler, ända tills rösten föreslår:
– Kort-kort-lååång-kort-kort-kort.

Där bryter gruppen ihop i ett uppgivet fnitter. Det är fredag eftermiddag och en hel arbetsvecka ligger bakom dem. De tränar en stund på att räkna till 20 i allt snabbare tempo. Sedan behövs en kaffepaus.

Nibal från Syrien har jobbat som byggnadssnickare tidigare. Här på fabriken snickrar han väggblock inomhus. Han har aldrig läst på sfi tidigare och tycker att språkkursen med Monica är bra.

– Det är inte så svårt. Jag lär mig när jag pratar med mina kompisar i arbetslaget. Vi pratar mycket.

Kris, Olga, Andrzej och Izabela bygger också väggblock. Vilken bakgrund man har spelar inte så stor roll, säger Joseph Kelemen.

– Några är snickare, andra är klädförsäljare eller ekonomer. Kapa virke, snickra bjälklag, takstolar och väggar – det kan man lära sig här på plats. Det är ingen skillnad om du är svensk eller från ett annat land.

Men språksvårigheterna kan öka belastningen på arbetskamraterna, tror han.
– I stället för att förklara en eller två gånger kanske du måste göra det fem eller sex gånger.

Avdelningarna strävar efter arbetsrotation, men nyanställda som inte är så bra på svenska kan bli kvar lite längre på varje station innan de får flytta vidare, för att hinna lära sig arbetet ordentligt.

Att anställa nyanlända är ett sätt att klara kompetensförsörjningen, men för Obos är det också ett sätt att bidra till en snabbare integration.

– Fabriken är en spegel av samhället, säger Joseph Kelemen.

Han vet själv hur viktigt det är att få ett jobb. Han kom från Ungern till Sverige för fem år sedan, studerade och tog magisterexamen, men hade svårt att hitta jobb. En kompis tipsade om att det fanns jobb på fabriken i Vrigstad och Joseph anställdes.

– Då var det allt! Pengar. Frihet. För alla nyanlända som får ett jobb är det ett jättesteg. Det skapar nya möjligheter.

Han tycker att Obos har gjort det bra med språkkursen, men nu vill han höja ribban för att integrera även utanför fabriken.

– Jag skulle vilja hitta handledare som kan lägga ner mer tid, men det kräver att det är personer som verkligen brinner för det privat också. Jag vet själv hur det är att inte ha någon anknytning till samhället.

Språk och jobb är viktiga steg, men det är när man börjar umgås privat som man kan bygga upp sitt eget nätverk, förklarar han.

Kaffepausen är slut och Monica läser högt från ett papper om substantiv:

– Substantiv kan vara en-ord eller ett-ord. Obestämd form används när man talar om något nytt eller obekant. Bestämd form används när man talar om något som redan är bekant.

Fem tomma blickar möter hennes.

– Det låter lite svårt, men jag ska förklara, lugnar Monica och tar några exempel för att visa.

Sedan övar de att prata om en penna och den pennan, en dag och den dagen, ett barn och det barnet. Ibland uppstår aha-moment:

– Aah! Om det är en – då blir det den? Och ett – blir det?
– Just precis, svarar Monica. En nyhet blir den nyheten, ett hus blir det huset.

Klockan närmar sig halv fyra, men de hinner gå igenom ett moment till. När använder man ”vill du” och när använder man ”vill du ha”?

Rätt uttryck ska matchas ihop med rätt ord på stencilen.
– Vill du kaffe? Nej. Vill du dricka kaffe, säger Nibal.

De går varvet runt och frågar om någon vill ha en cigarett, om någon vill sluta eller om någon vill ha en smörgås. De svarar artigt med ja tack och nej tack. Izabela får ställa sista frågan:

– Vill du dricka en öl? Det är fredag!