Ett knivskarpt intresse

ProfilenMammas nya man väckte hans intresse. Nu titulerar sig pappersarbetaren Kimmo Lilja även knivmakare – hans hantverk är ett hett byte både bland jägare och samlare.

Till vardags kör Kimmo Lilja PM 4:an på Billerud Korsnäs anläggning i Skärblacka. Det har han gjort i 27 år. Men när han kommer hem förvandlas han till ”Knivmakarn” som arbetskamraterna ibland kallar honom.

Då tonar sexskiftet bort, ässjorna tänds, och stålet bearbetas. Och genom hans händer formas kniv efter kniv som sedan utsmyckas med de vackraste skaft.

Runt 200 knivar med slidor i vegetabiliskt garvat läder och med sömmar av vaxad lintråd har det blivit.

Skaften ska helst vara gjorda av björkrot från norra Finland.

– Masurbjörk och flambjörk ligger mig varmast om hjärtat, säger den tunne
och inte alls smedlike Kimmo där vi sitter vid köksbordet över kaffe och digert bullfat. Framför oss på köksbordet ligger hans två senaste knivar, två jakt- och flå-knivar med ett kort och brett blad.

Vid våra fötter vilar blandrashundarna Gismo och Rallo och i vardagsrummet skränar papegojan Kasper, missnöjd med sin placering. Hustrun Jenny, skiftgående undersköterska, gör oss sällskap.

Vi befinner oss i en stor rödmålad träkåk mitt ute på den östgötska landsbygden i närheten av Östra Ryd. Här hyr de tre rum och kök av en äldre dam. Ute på gårdsplanen står Kimmos två ässjor under tak och på baksidan ligger verkstaden där han slipar sina knivar och sina knivskaft.

– Det är otroligt fint att kunna göra något med bara händerna, säger Kimmo begrundande.

Träskaften gör han i de flesta trädslag och efter önskemål. Och de går an. Men när det handlar om hjort-, älg- och buffelhorn finns det plötsligt en äckelfaktor med i bilden.

– Allt horn som slipas luktar…bajs, säger Kimmo.

De fyra barnen har genom åren inte bara fått vänja sig med en pappa som  täckts av svart slipdamm utan även en svag doft av träck, när han idkat sin hobby.

Kimmo och hans tvillingbror var väl i sjuårsåldern när de under ett besök i Finland tjatade sig till en varsin ”Iisakki Järvenpää”, en kniv med hästhuvudskaft i mässing.

Så knivintresset fanns tidigt. Men det var först när Kimmos föräldrar skilde sig och mamman träffade en ny man som det slog till med full kraft.

– Hennes nya gubbe, Taisto, lärde mig knivtillverkningens alla grunder. Linjerna, ergonomin.

Det här var vid millenniumskiftet.

– I början gjorde jag bara skaften och köpte bladen på nätet. Sen tio år tillbaka gör jag även bladen av inköpt platt- eller rundstål.

Han minns den första kniv han gjorde:

– Jag tog sönder en Mora-kniv och gjorde ett nytt skaft av en vedbit. Det såg ut som fan. I dag hade jag skrattat ihjäl mig åt den.

Nu är det ingen som skrattar åt hans hantverkskunnande. För ett par år sedan fick han Pappers kulturpris och många är de jägare som travar runt i skogarna med en Kimmo Lilja-kniv på höften. Men de blir också rena prydnadsgåvor.

– Jag vet att många av mina knivar hamnar i vitrinskåp, men jag vill helst att de ska användas.

De dyraste knivarna har skaft av äkta mammut, han har sålt en sådan för 8 000 kronor en gång.

– Det handlar om 10- 15 000 år gammal mammut som finns att köpa för hantverkare.

Fem tusen kronor kilot.

– Personligen tycker jag dock att älghorn är lika fint. Däremot gillar jag inte buffelhorn, för de har en tendens att spricka.

Hur ser den perfekta kniven ut?

– Den kommer jag aldrig att göra, svarar han blixtsnabbt. Efter varje kniv jag gjort har jag alltid tänkt ”Det här kunde jag gjort lite bättre och annorlunda”.

– Knivtillverkningen har blivit en passion för mig och jag kommer att hålla på så länge jag kan röra mig.