Industriarbetarnas tidning

Ett knivskarpt intresse

2 juni, 2017

Skrivet av

Kimmo Lilja berättar om sitt arbete med knivarna:

ProfilenMammas nya man väckte hans intresse. Nu titulerar sig pappersarbetaren Kimmo Lilja även knivmakare – hans hantverk är ett hett byte både bland jägare och samlare.

En skarp pappersarbetare

Namn: Kimmo Lilja
Ålder: 47 år
Yrke: Pappersarbetare och knivmakare
Bor: Östra Ryd.
Familj: Hustrun Jenny, undersköterska,fyra vuxna barn och två barnbarn.
Husdjur: Hundarna Gizmo och Rallo, papegojan Kasper, två hästar och en utekatt.

Vassa förebilder: Styvfadern Taisto,  André Andersson – ”gör sjukt vackra knivar” – och John Gustavsson, ”som mest gör fällknivar”.

Till vardags kör Kimmo Lilja PM 4:an på Billerud Korsnäs anläggning i Skärblacka. Det har han gjort i 27 år. Men när han kommer hem förvandlas han till ”Knivmakarn” som arbetskamraterna ibland kallar honom.

Då tonar sexskiftet bort, ässjorna tänds, och stålet bearbetas. Och genom hans händer formas kniv efter kniv som sedan utsmyckas med de vackraste skaft.

Runt 200 knivar med slidor i vegetabiliskt garvat läder och med sömmar av vaxad lintråd har det blivit.

Skaften ska helst vara gjorda av björkrot från norra Finland.

– Masurbjörk och flambjörk ligger mig varmast om hjärtat, säger den tunne
och inte alls smedlike Kimmo där vi sitter vid köksbordet över kaffe och digert bullfat. Framför oss på köksbordet ligger hans två senaste knivar, två jakt- och flå-knivar med ett kort och brett blad.

Vid våra fötter vilar blandrashundarna Gismo och Rallo och i vardagsrummet skränar papegojan Kasper, missnöjd med sin placering. Hustrun Jenny, skiftgående undersköterska, gör oss sällskap.

Vi befinner oss i en stor rödmålad träkåk mitt ute på den östgötska landsbygden i närheten av Östra Ryd. Här hyr de tre rum och kök av en äldre dam. Ute på gårdsplanen står Kimmos två ässjor under tak och på baksidan ligger verkstaden där han slipar sina knivar och sina knivskaft.

– Det är otroligt fint att kunna göra något med bara händerna, säger Kimmo begrundande.

Träskaften gör han i de flesta trädslag och efter önskemål. Och de går an. Men när det handlar om hjort-, älg- och buffelhorn finns det plötsligt en äckelfaktor med i bilden.

– Allt horn som slipas luktar…bajs, säger Kimmo.

De fyra barnen har genom åren inte bara fått vänja sig med en pappa som  täckts av svart slipdamm utan även en svag doft av träck, när han idkat sin hobby.

Foto: David Lundmark

Kimmo och hans tvillingbror var väl i sjuårsåldern när de under ett besök i Finland tjatade sig till en varsin ”Iisakki Järvenpää”, en kniv med hästhuvudskaft i mässing.

Så knivintresset fanns tidigt. Men det var först när Kimmos föräldrar skilde sig och mamman träffade en ny man som det slog till med full kraft.

– Hennes nya gubbe, Taisto, lärde mig knivtillverkningens alla grunder. Linjerna, ergonomin.

Det här var vid millenniumskiftet.

– I början gjorde jag bara skaften och köpte bladen på nätet. Sen tio år tillbaka gör jag även bladen av inköpt platt- eller rundstål.

Han minns den första kniv han gjorde:

– Jag tog sönder en Mora-kniv och gjorde ett nytt skaft av en vedbit. Det såg ut som fan. I dag hade jag skrattat ihjäl mig åt den.

Nu är det ingen som skrattar åt hans hantverkskunnande. För ett par år sedan fick han Pappers kulturpris och många är de jägare som travar runt i skogarna med en Kimmo Lilja-kniv på höften. Men de blir också rena prydnadsgåvor.

– Jag vet att många av mina knivar hamnar i vitrinskåp, men jag vill helst att de ska användas.

Foto: David Lundmark

De dyraste knivarna har skaft av äkta mammut, han har sålt en sådan för 8 000 kronor en gång.

– Det handlar om 10- 15 000 år gammal mammut som finns att köpa för hantverkare.

Fem tusen kronor kilot.

– Personligen tycker jag dock att älghorn är lika fint. Däremot gillar jag inte buffelhorn, för de har en tendens att spricka.

Hur ser den perfekta kniven ut?

– Den kommer jag aldrig att göra, svarar han blixtsnabbt. Efter varje kniv jag gjort har jag alltid tänkt ”Det här kunde jag gjort lite bättre och annorlunda”.

– Knivtillverkningen har blivit en passion för mig och jag kommer att hålla på så länge jag kan röra mig.

 

 

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Vi hoppar av glädje när det går bra”

”Vi hoppar av glädje när det går bra”

För drygt 20 år sedan steg Ástrádur ”Asti” Grétarsson ur fiskebåten, lämnade Island och följde med kärleken till Borlänge – och blev en engagerad bågskytt.

”Jag gillar det naturliga”

”Jag gillar det naturliga”

Profilen. När hon var barn ritade Ebba Ohlsson alltid hästar. Som sjuåring började hon på ridskola. När hon köpte sin häst, Nicci, var det självklart för henne att följa sin egen filosofi. Här berättar hon om … Hur chefens hjälp gjorde susen Jag har alltid drömt om en egen häst. Innan hade jag ridit på […]

Daniel tar sina egna stjärnbilder

Daniel tar sina egna stjärnbilder

Månadens profil Daniel Sundström berättar om när han byggde sig ett observatorium.

Far och son tog svart bälte ihop

Far och son tog svart bälte ihop

Pappersarbetaren Stefan Ekdahl och hans pappa Rolf har tagit svart bälte i karate tillsammans.

Benjamin blir en diva på scenen

Benjamin blir en diva på scenen

Traktorfantasten och dragqueen-artisten Benjamin Bryntesson brukar säga att han är en helt vanlig kille i Bengtsfors.

”De kan leva upp till 90 år”

”De kan leva upp till 90 år”

Robert Lustig han tio fåglar och tre katter – och drömmer om flera djur.

Kenneth vill leva på sin bisyssla

Kenneth vill leva på sin bisyssla

Bin är Kenneth Ungers passion. Men med ett stick kan det sluta riktigt illa. Därför är medicinen alltid med i fickan när honungen ska skördas.

”Milou var räddningen då jag mådde dåligt”

”Milou var räddningen då jag mådde dåligt”

Ett bra samarbete mellan hund och människa är inte det lättaste. Maria Mildh antar utmaningen genom att ha kul tillsammans.

”Lediga veckor kan jag vara  med bandet”

”Lediga veckor kan jag vara med bandet”

Är det roligt att spela gitarr? Det ville Eki Kumpulainen ta reda på i sina tonår i Skutskär. Svaret ledde honom upp på scen och ut i världen med bandet Demonical.

”När jag spelar finns bara här och nu”

”När jag spelar finns bara här och nu”

Flöjten och orkestern tar Maina Bejefalk till platser och tillfällen som hon annars inte skulle få uppleva – som kronprinsessans bröllop.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.