Industriarbetarnas tidning

En gång var han själv en främling

19 september, 2017

Skrivet av

Integration Under sin första tid i Sverige hade Aleksandar Srndovic inte ens råd att köpa tomater. I dag är livet helt annorlunda:

– Jag har kämpat som ett lejon, men jag har mycket att tacka många Hallstabor för att det har gått så bra för mig och min familj.

Då: Balkan Nu: Syrien

Migrationen är återigen en våra största samhällsfrågor, som skapar konfrontation men också hopp om ny tillväxt. Kan industrin på nytt bli en viktig integrationsmotor?

Kriget i Syrien …
… började 2011 och pågår fortfarande. 5,5 miljoner syrier har flytt från landet och 6,6 miljoner är på flykt inne i Syrien. I hela världen är 65,6 miljoner människor på flykt.
Källa: Unhcr

111 511 syrier…
… sökte asyl i Sverige mellan 2012 och 2016. Sverige införde i fjol gränskontroller och tuffare asylregler.

Kriget i Jugoslavien…
… i början på 90-talet (april -92 till dec -95) ledde till en flyktingström.

100 000…
… av dem som flydde från krige­t, fick uppehållstillstånd och bosatt­e sig i Sverige. Bland barne­n till Balkanflyktingarna är lika många sysselsatta som bland barn till inrikes födda.
Källa: Linnéuniversitet

Integrationsfakta

Arbetslöshet bland utrikes födda: 21,8 procent
Arbetslöshet bland inrikes födda: 3,9 procent
Källa: Arbetsförmedlingen

Brist på arbetskraft

8 av 10 jobb går till utrikes födda.
8 av 10 arbetsgivare inom industrin anser att det är brist på både yrkeserfarna och nyexaminerade.
60 procent av industriarbetarna är 45 år eller äldre. Det beräknas vara brist på arbetskraft fram till 2035.
Källa: Arbetsförmedlingen

Snabbspår till jobb

3 540 personer har påbörjat ett snabbspår sedan regeringen införde modellen för två år sedan. Det är ett sätt för snabbare matchning av nyanlända till branscher som har brist på arbetskraft, bland annat träindustrin. Snabbspåret innehåller praktik, språkträning och utbildning.
Källa: Arbetsförmedlingen

58 930 nyanlända …
… är inskrivna i Arbetsförmedlingens tvååriga etableringsuppdrag. Där finns möjligheter till undervisning i svenska, samhällsorientering samt praktik och validering.
Källa: Arbetsförmedlingen (augusti 2017)

162 877 människor…
… sökte asyl i Sverige 2015. 32 procent från Syrien. Många asylsökande kommer också från Irak, Afghanistan och Somalia.

28 939 människor…
… sökte asyl i Sverige 2016.

13 737 människor…
…har sökt asyl i Sverige 2017 (jan-juli)

Källa: Migrationsverket

11 288 människor har drunknat (eller saknas) under flykt över Medelhavet sedan januari 2015.
Källa: UNHCR

Han kom hit till det uppländska pappersbruket i Hallstavik i maj 1989 – samma månad som Ungern rev stängslet mot Österrike, halvåret innan Berlinmuren föll.
Han hade hört så mycket gott om Sverige, framför allt av en professor i nationalekonomi som han hade haft på universitetet. Dessutom hade han ett erbjudande om att praktisera på en arbetsplats utomlands – antingen i Barcelona eller Hallstavik.

Tjugosexåringen från Bosnien tvekade inte. Han valde bort La Rambla och Gaudis katedral mot en liten kusthåla i norr. Han skrattar:

– Jag tänkte att till Barcelona kommer jag förr eller senare. Men Sverige  … Nu har jag min chans, tänkte jag, Jobba på en pappersfabrik och komma in i det svenska samhället på riktigt. Jag ville se om professorn hade rätt eller inte.

Fast särskilt imponerad blev han inte. Jo, arbetet i sig var väl okej, men det var svårt att få kontakt med folk och fem månader senare – när han var hemma i Sarajevo igen – trodde han att han hade lagt Hallstavik och Sverige bakom sig för alltid.

Men ödet ville annorlunda. Några månader senare ringde personalchefen på bruket och frågade om han inte kunde komma tillbaka igen och  … ja, på den vägen är det.

– Strax innan hade jag dessutom förälskat mig i en tjej, Dragica, som senare skulle bli min fru, och efter ett tag kom även hon hit.

”Farsan grät varje gång han eldade upp en bok”

Året senare, 1992, vände dock lyckan. Med besked. Inte nog med att krig brutit ut hemma i Bosnien och utvecklats till ett veritabelt helvete. Aleksandars arbetstillstånd hade dessutom gått ut. Det innebar att han nu blev tvungen att panta burkar och ta alla möjliga påhugg för att överleva – måla staket, vika pizzakartonger, baka och sälja bröd. Svart, han hade inget annat val. Med tankarna ständigt svävande över Sarajevo.

Hans yngre bror hade visserligen lyckats fly med det sista planet som lyfte från Sarajevo – ”sista flighten!” – men hans far och mor var alltjämt kvar. Mitt bland prickskyttarna.

Han minns tv-sändningarna, oron han kände. Likaså matpaketen han skickade varje månad. D-mark ibland. Att föräldrarna var tvungna att elda upp parkettgolv, möbler och till och med böcker och vinylskivor för att hålla sig varma om vintrarna.
– Skivsamlingen gav fin värme. Men farsan grät varje gång han eldade upp en bok.

”Han var min stora idol”, säger Aleksandar Srndovic, om sin farfar Rajko. Foto: Ylva Bergman

Krig har drabbat familjen Srndovic förr och låt oss för en stund backa ännu längre tillbaka, till en vinterdag under andra världskriget, till ett hus och en bro i den lilla staden Goražde i östra Bosnien. Det var där – i det huset – som den unge småbarnspappan och affärsmannen Rajko såg sin mor och styvfar huggas ihjäl. Och det var där – på den bron – som Rajko stod i ett led med bakbundna händer och väntade på sin egen avrättning.

En efter en sköts de, man efter man, varefter de slängdes ner i floden Drina.
Pang, pang, pang.

Ledet glesnade, snart var det Rajkos tur att kliva fram.

Men, som genom ett mirakel skonades han i sista sekund. Likaså lyckades han fly staden, ja, överleva hela kriget faktiskt, för att åren senare börja om på nytt och öppna en skräddarbutik drygt sex mil därifrån, i centrala Sarajevo.

Aleksandar Srndovic tar fram sin plånbok och fingrar fram ett litet svartvitt fotografi ur ett fack.

Han ser på det. På farfar Rajko. Smalt ansikte, vemodig blick. En enligt Aleksandar mycket lugn, varm och alltid välklädd man som kallade honom Saša, och som till slut lyckades återfå sitt gamla föräldrahus i Goražde och som renoverade det och bytte ut allt – utom just den lilla blodfläck på golvet som återstod av hans mor.

– Hon betydde väldigt mycket för honom. Och farfar betydde väldigt mycket för mig. Han var min stora idol. Är min stora idol. Jag kommer fortfarande ihåg doften av hans lite fräna rakvatten, Pitralon. En smal liten flask  …

– Ursäkta!

Telefonen ringer, det gör den ofta. Ja, han är ju ändå ordförande för Pappers avdelning 68, tillika en känd personlighet – här på Holmens bruk liksom i samhället i övrigt. Är det inte en medlem som är i trubbel, så kan samtalet handla om en stundande förhandling, ett inställt möte eller ett kommunalt spörsmål av något slag. Eller – som nu – en förfrågan från Radio Roslagen om han har lust att vara sommarpratare.

Borde passa honom perfekt, tänker jag. Som han gillar att prata, och om allt möjligt som det verkar; hans mun och händer är ständigt i rörelse.

Men nej, han har inte tid, förklarar han.

”Jag har aldrig själv sökt något uppdrag, bara blivit erbjuden.” Men Aleksandar Srndovic säger att han  alltid frågar familjen först innan han tackar ja. Foto: Ylva Bergman.

Tillbaka till farfar Rajko igen, skräddaren i Sarajevo. Det var i hans tvårummare på Hajduk Veljko – en långsmal gata intill stadens gamla katedral – som Aleksandar, hans föräldrar och yngre bror bodde under 60- och 70-talen. En barndom, mitt i Titos Jugoslavien, som han beskriver som både lycklig och trygg.

– Gatan och innergårdarna där har präglat hela mitt liv. Barn överallt och grannar som alltid ställde upp för varandra. Solidariteten var enorm. Alla kände alla.
Familjen disponerade ett rum, farfar det andra.

– Fast de flesta nätter sov jag hos farfar. Och ibland hjälpte jag honom i hans butik också, klippte bort små trådar som blev över efter kostymerna som han hade sytt. Under tiden pratade vi om allt möjligt.

”Rädsla, det är det som gör att det ibland inte funkar mellan folk.”

Senare på kvällen, när vi sitter hemma i hans villa som är full av tavlor och orkidéer, säger han att han ser samma mönster nu som då, under Balkankriget och för all del även under andra världskriget. Krig, stora flyktingströmmar, politiska partier som grundar sin ideologi på att det är skillnad på folk och folk. Hat.

– Jag som är socialdemokrat trodde ju aldrig att jag skulle bli orolig över att höra att moderaterna är i kris, men det är jag. Väldigt orolig. Det öppnar ju för andra  …
Han stänger av telefonen, fortsätter:

– Rädsla, det är det som gör att det ibland inte funkar mellan folk. Ömsesidig rädsla. Men jag har kämpat som ett lejon, samtidigt som jag har mycket att tacka många Hallstabor för att det har gått så bra för mig och min familj.

”Har du någonsin hört någon prata så mycket som han?! Han är ju som en enda lång monolog.”

Flyktingar har Aleksandar hjälpt och engagerat sig i på olika sätt, både nu och tidigare. Han vet ju hur det känns – att vara ny i ett samhälle, att inte känna någon, att inte kunna språket, att inte kunna läsa av alla koder. Då behöver man all hjälp man kan få, menar han. Men lika viktigt är det att ta saken i egna händer. Som till exempel när han själv knackade på hos en liten frimärksklubb på orten med ett startpaket à 99 kronor i ena handen och presenterade sig på engelska:

– Hej! Jag heter Aleksandar och jag är totalt ointresserad av frimärken, men jag är jävligt intresserad av er, hur ni tänker!
– De bara skrattade och sa: ”välkommen!”

Hur är han då, Aleksandar Srndovic? Social, pragmatisk och väldigt driven, om man frågar honom själv, och efter att ha pratat med personer i hans omgivning – samt umgåtts med honom i nästan ett dygn – kan jag också konstatera att han är det.

Engagerad så till den grad att man nästan blir trött, dessutom. Särskilt i det egna närområdet. Ja, om det så handlar om omplaceringar på bruket, att en skola riskerar att läggas ner eller att asylsökande inte kan ta sig till fotbollsträningarna utan krångel – han är där. Protesterar, snackar, skriver, ringer.

Som hans fru säger:

– Har du någonsin hört någon prata så mycket som han?! Han är ju som en enda lång monolog!

Förutom uppdraget som avdelningsordförande för Pappers, sitter han inte oväntat med i en rad olika styrelser också. Arbetsutskott hit och fastighetsbolag dit.

– Jag har aldrig själv sökt något uppdrag, bara blivit erbjuden. Men jag frågar alltid min familj först, innan jag tackar ja.

Varför tackar du ja, tror du?

– Vet inte  … Jo, jag vill vara med och bestämma, inte bara sitta i baksätet och se på.

Är det det som driver dig?

– Ja. Viljan att påverka. Att alltid vara i det främre sätet, påverka min omgivning och inte trampa på någon. Dessutom är jag väldigt nyfiken och har ett visst sinne för affärer, det har jag i generna – efter både farsan och farfar.

Och så pratar du mycket.

– Precis som farsan, ja! Och dessutom säger jag alltid vad jag tycker. Jag kan inte vara tyst, det bara är så. Tyvärr, den egenskapen har jag inte ärvt efter farfar.

 

Du kanske också vill läsa…

En gång var han själv en främling

En gång var han själv en främling

I dag är det Syrien, för 25 år sedan kom flyktingarna från Balkan. För Aleksandar Srndovic blev bruket i Hallstavik vägen in i Sverige. Möt en stridbar fackbas och samhällsmedborgare som tror att industrin återigen kan bli en viktig integrationsmotor.

Den nya folkrörelsen

Den nya folkrörelsen

Välkomna hit! Nyfikna industriarbetare runt om i landet har tagit ordet integration och knådat det till praktisk handling. Till möten där alla vinner och lär sig nytt. DA har varit på gympa i Västerås, flugit drake i Skillingaryd och övningskört i Edsbyn.

De pluggar svenska  på jobbet

De pluggar svenska på jobbet

Obos husfabriker ville anställa ­nyanlända men orkade inte vänta på att de skulle lära sig ­svenska. Så de tog in en egen lärare. Läs eller ladda ner och lyssna på reportaget.

De tar skogsvägen till jobben

De tar skogsvägen till jobben

Ett pilotprojekt i Småland som blandar teori, praktik och svenskundervisning för invandrare har blivit en stor framgång. Nu sprids arbetssättet över Sverige.

”Solidariteten gör det lättare att andas”

”Solidariteten gör det lättare att andas”

Politiken måste syresättas igen. Och hoppet finns i folkrörelse-Sverige bland de många frivilligarbetare som ser till att det myckna talet om vikten av integration blir verklighet.

Bristyrken prioriteras

Det tar mellan sju och tio år innan hälften av de nyanlända är etablerade på arbetsmarknaden. Snabbspår och validering ska korta tiden till jobb för de som har erfarenhet inom bristyrken.

Länken mellan behoven

Arbetsförmedlingen har arbetslösa och pengar för stöd till dem som vill anställa. Företagen letar rätt kompetens. Matchningen mellan behoven är lättare att göra för den som känner båda parter.

Vägen till jobbet

Vägen till jobbet

Två behov ska mötas. En industri som har svårt att hitta yrkeskunnig arbetskraft – och nyanlända som inte får jobb trots erfarenhet. Det talas om snabbspår och validering. Hur går det egentligen till att kliva över tröskeln till det svenska arbetslivet?

”Facken måste kliva fram”

”Facken måste kliva fram”

”Den flyktingkris som varken marknaden eller det politiska systemet idag förmår hantera skulle kunna vara ett tillfälle för facken att kliva fram i ljuset och återta positionen som hoppingivande samhällsbyggare”, skriver skribenten och IF Metallaren Lars Henriksson i ett debattinlägg.

Flest utlandsfödda i låglöneyrken

Nästan hälften av medlemmarna i förbund som organiserar låglönebranscher är födda utomlands.

Nya gymnasielagen

Ministern: De ensamkommande borde ha förberett sig bättre

Ministern: De ensamkommande borde ha förberett sig bättre

Hundratals unga ensamkommande måste hitta fasta jobb innan jul för att få stanna i Sverige. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) tycker att Sverige varit generösa mot gruppen – men föreslår nu vissa lättnader på grund av pandemin.