Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Är vi redo för den nya tiden?

27 december, 2017

Skrivet av

Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.

Krönika ”Oavsett om det handlar om smarta algoritmer, artificiell intelligens eller något ännu okläckt måste vi klura ut hur vi ska bygga det nya samhället”, skriver Daniel Mathisen i en spaning inför det nya året.

De sista skälvande dagarna mellan ett gammalt och ett nytt år är märkliga. Som en lins över infriade och grusade förhoppningar. Ljus och mörker.

Jag kommer att tänka på några rader ur Per Anders Fogelströms Stad i världen från 1968.

”År kan vara språng, hastiga förflyttningar från en verklighet till en helt annan. Så snabba att vi inte hinner omställa oss, knappast upptäcker vad som skett. Utan fortsätter att leva som förut, i mönster som inte längre gäller. Följer de gamla spåren tills vi plötsligt finner rälsen uppriven och avgrunden gapande. Först då upptäcker vi att den värld vi trodde vi levde i inte existerar längre.”

Orden skrevs för mer eller mindre exakt ett halvt sekel sedan, ändå träffar de så rätt.

För just så känns det.

Trumpregimens tvära kast. Skramlet från Ryssland. Kärnvapenhotet på koreanska halvön. Polsk demokrati under attack.

Hatet och hotet intill varandra.

Jag försöker tränga igenom malströmmen att information för att förstå tiden vi lever i. Och vilken vi är på väg in i.

Nådens år 2017 har på många sätt känts som att springa längs en knivsegg. Lika flyktigt och explosivt som det gångna året varit, lika knepigt är det att spana in i nästa.

Prognosmakeri är en svajig konst.

Många var experterna som 2007, med näsorna nära skärmarnas kurvor, lovade fortsatte guldregn över ekonomin. Ändå small det till. Den amerikanske stjärnstatistikern Nate Silver, upplyft av New York Times, spådde solklar seger för Hillary Clinton. När siffrorna rullade upp under valnatten satt han med snopen uppsyn.

Osäkerheten tycks ha kapslat in oss som ett slags permanent tillstånd.

Samtidigt vet vi att vi står på tröskeln till monumentala skiften, inte minst i sättet vi jobbar och den teknologi som omger oss.

I The Economists tjocka spaning inför 2018, ”The World in 2018”, upprepar flera av skribenterna att artificiell intelligens får sitt stora genombrott under året. Effekterna på arbetsmarknaden spås bli stora:

”Anställda kommer känna effekterna av ’talanganalys’ överallt i deras dagliga arbete. [..] med omfattande konsekvenser för vem som blir anställd, hur mycket de får betalt och huruvida de befordras. Anställda får vänja sig vid att användas som (ofta ovetande) försökskaniner i experiment.”

Läsningen är en nyttig varning om vad som händer om vi inte funderar över hur dagens och morgondagens teknologi utnyttjas. Hittills har automatiseringen, digitaliseringen och gigekonomin till största delen expanderat på arbetsgivarnas och konsumenternas villkor. Löntagare har hamnat i skymundan, antingen genom uppluckrade villkor eller destruktiva affärsmodeller.

Så kan vi inte ha det.

Ännu är resurser och förmögenheter extremt skevt fördelade i Sverige. Ingenting tyder på att nästa teknologiska språng kommer att göra samhället jämlikare. Snarast tvärtom.

Den nya tidens landvinningar kräver sin demokratiska motsvarighet. Alla som påverkas av teknologin måste helt enkelt vara med och bestämma över den.

Att 2018 är valår känns därför särskilt passande. När statsminister Stefan Löfven i somras hoppade över Almedalen och i stället reste runt i Sverige var det början på något intressant.

Nu är det viktigare än någonsin att han, sippande på termoskaffe någonstans i landet, inleder ett större samtal om människors makt och möjligheter. I byggbodar, bakom skrivbord, i trånga lunchrum och bland bullriga verkstäder. Lyssnar, frågar. Hur vi har det på jobbet. Vilken plats det finns för människan i de hastiga förflyttningarnas samhälle.

För oavsett om det handlar om smarta algoritmer, artificiell intelligens eller något ännu okläckt måste vi klura ut hur vi ska bygga det nya samhället. Hur vi håller ihop när så mycket skiftar form.

Snart penslar raketerna nyårshimlarna runt om i Sverige. Många är vi som som hoppas, som skräms, när den gamla världen blir en annan. Det är nog bäst att vi gör oss redo.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Därför måste vi lära av Kinas industripolitik

Därför måste vi lära av Kinas industripolitik

Kajsa Borgnäs: Coronapandemin, klimatkrisen och Kinas stora tekniska framsteg visar att vi behöver en mer aktiv industripolitik.

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

Kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, skriver Daniel Mathisen.

Ensamheten är inte jämlik 

Coronakrisen fungerar som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på. Ensamhet är inget naturtillstånd – vi kan organisera ett samhälle som inte splittrar oss, skriver Daniel Mathisen.

När löpbandet blir vår nya skärseld

Det finns något djupt sorgligt i att vi ställer allt större krav på oss själva samtidigt som förväntningarna på samhället omkring oss sjunker, skriver Daniel Mathisen.

Under den digitala snuttefilten

”Det som har potentialen att knyta samman människor ökar i själva verket avstånden”, skriver frilansskribenten Daniel Mathisen efter att ha läst om vilken makt tekniken har över vår gemenskap.

Tacka f-n för att vi är olönsamma

Tacka f-n för att vi är olönsamma

”Vi ställs mot maskinerna och förväntas att vara lika effektiva, lönsamma och till samma låga kostnad. Robotarna måste betala skatt som alla andra på de jobb som utförs. Det finns säkert redan färdiga algoritmer för detta”, skriver DA-läsaren Kjell Dahlén.

”Jobbet ska inte ge dig hjärtklappning”

”Om så många mår så dåligt, är det verkligen människorna eller samhället – och arbetsmarknaden – det är fel på?”, skriver Daniel Mathisen.

”Vi kan bygga något bättre”

”Någonstans längs vägen glömde vi helt enkelt bort hur viktigt det gemensamma är. Ett motmedel till kapitalismens isärdragning, alternativ till rasismens splittring”, skriver DA:s krönikör Daniel Mathisen.

”Din framtid står inte mot min”

”Din framtid står inte mot min. Tvärtom blir den större om fler är med och formar den”, skriver krönikören Daniel Mathisen, som har läst Fatemeh Khavaris bok ”Jag stannar till slutet”.

Ingen väljer flykten

”Samhällen med tvärbrant ojämlikhet och permanent fattigdom skapar dem: människorna i rörelse. Att tvingas fly från det bekanta är en djupt mänsklig erfarenhet”, skriver Daniel Mathisen.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.