Industriarbetarnas tidning

Bertil gör konst av sina hjältar

9 mars, 2018

Skrivet av

Foto: Anna Wahlgren

En kampsportmästare, en dubbel stryktipsvinnare och vanliga knegare. Bertil Mårtensson trodde att han kände sina arbetskamrater. Men när han började göra konst av dem upptäckte han att de alla är hjältar.

En riktig arbetare. På 70- och 80-talet kunde det hända att Bertil Mårtensson presenterades så. En beundransvärd person, som man inom kulturvänstern nästan ville ta på.

– Ett tag var det populärt att vara arbetare. Jag var inte arbetare, men min bakgrund gjorde att jag räknades som en ändå, berättar Bertil Mårtensson.

Nej, han var ingen arbetare utan en konstnär. Det är han fortfarande, men sedan 17 år jobbar han även på CA Anderssons tryckeri i Malmö.

”Ju mer jag får höra, desto mer blir de som hjältar för mig. För jag ser att det är en strid ofta, livet.”

Anställda i den grafiska branschen har varit med om snabba förändringar. Än i dag kan gamla blysättare arbeta sida vid sida med de som enbart har jobbat digitalt. Däremellan har nya tekniker både hunnit födas och dö ut.

Tänk vilka historier som ryms bara innanför det här tryckeriets väggar. Övertygad om att alla har något att berätta fick Bertil Mårtensson en idé. Nu gör han konst av sina arbetskamrater.

Bertil Mårtensson trodde att han kände sina arbetskamrater rätt bra. Men när han träffar dem efter jobbet, hemma, kanske över en middag, blir samtalen annorlunda.

– Jag måste lyssna på vad de säger, för de lägger inte fram saker som skryt. Jag tänker på en som tränade taekwondo och slog den svenska mästaren två gånger. Det var inget mer med det. Men själv började jag tänka att den här människan hade kunnat vara med i landslaget.

De pratar om jobbet och om livet. Om motgångar, sorger och rädslor. Ibland har osannolika saker hänt, som att någon prickade tretton rätt på stryktipset två gånger, även om det inte gav några större summor. Någon annan följde kärleken till Sverige och hamnade i Malmö. Någon startade ett damfotbollslag på den tiden det ansågs vara en sport som tjejer ska låta bli.

– Ju mer jag får höra, desto mer blir de som hjältar för mig. För jag ser att det är en strid ofta, livet. Men man kämpar sig tillbaka och man ser ofta väldigt ödmjukt på sin situation.

 

Tanken med Bertil Mårtenssons projekt är att porträtten och texterna ska ställas ut tillsammans, och kanske bli en bok. Foto: Anna Wahlgren

Så vilken är Bertil Mårtenssons egen berättelse? Vi kan börja i Lund, slutet av 70-talet. I en stadsdel med smeknamnet Nöden stod en ung Bertil Mårtensson med sin pappas gamla staffli. Han hade hoppat av gymnasiet och målade gatubilder av de gamla arbetarkvarteren där hans mamma vuxit upp.

Målningarna blev omtyckta och han sålde en hel del. Är det så här lätt att vara konstnär, tänkte han. Men hans pappa – maskinsättare på Berlings Boktryckeri, som själv målade och skulpterade – tog kärleksfullt ner honom på jorden igen.

– Jag fick inte ta 500 kronor för bilderna, det var alldeles för mycket tyckte han. 300 fick jag ta. Men det var ju jättemycket pengar det också på den tiden.

Föräldrarna, som nog var lite nervösa för att han lämnat skolan, blev lugnare när han kom in på en grafisk tecknarlinje.

– Men både tiderna och jag var ju vänster så jag kunde inte bli reklamtecknare. Det gick ju inte.
Så han jobbade med kultur- och konstprojekt, studerade konst, var med och startade en konsthall och tog jobb i den grafiska industrin när han behövde.

När barnen kom var det dags att skaffa en mer regelbunden inkomst och han började jobba med prepress på CA Anderssons tryckeri.

”Den där stoltheten, känslan av att vara vikti­g – den bilden har suddats ut.”

Bertil Mårtensson funderar mycket på bilden av arbetaren. Hur den har förändrats och hur man egentligen ser på sig själv. Trots att vi lägger en tredjedel av vardagens timmar på jobbet, hörs inte särskilt många historier därifrån. Och vem lyssnar längre till en arbetares berättelse, när stjärnor samlas på slott för att dela med sig av sina liv i tv?

Att vara arbetare är inte längre lika beundransvärt som när han själv presenterades som ”en riktig arbetare”.

– Jag vill inte säga att man skäms för att vara arbetare i dag. Men den där stoltheten, känslan av att vara viktig – den bilden har suddats ut.

Samma sak med industrin. Man kan lätt få känslan av att den inte finns längre, eller att den ska ta slut, tycker han.

– Så är det ju inte. Men det är intressant att fundera på vart den är på väg.

Det är sånt han samlar på sig under samtalen med sina arbetskamrater. Konstprojektet ska ha ett arbetstagarperspektiv, med berättelser från och ur arbetslivet. Han känner sig utvald som får förtroendet att ta emot allas historier. På sätt och vis är det nästan ett terapeutiskt projekt, som kan få arbetarna att se sig själva igen.

– Jag har aldrig känt mig så viktig som konstnär som jag gör i det här.

Teckning: Bertil Mårtensson. Foto: Anna Wahlgren
Annika Svensson

Jobbat på: Bland annat DHL i 25 år, med logistik. Arbetar med lager och logistik på CA Andersson sedan fem år.
Far: Busschaufför.
Mor: Jobbade på barnsjukhuset.

Annika Svensson

”Det kändes väldigt speciellt att Bertil frågade om jag ville vara med. Jag kände mig privilegierad. Vad har jag att komma med, tänkte jag.
Att lyssna på andra är något som känns viktigare ju äldre jag blir. Kanske har det att göra med att jag förlorade min syster alldeles för tidigt, och även min mor. Det får en att tänka till, stanna upp lite. Annars tycker jag ändå att jag har haft tur i livet. Jag har fått en frisk dotter och två fina barnbarn.

Jag jobbar med logistik och lager. Jag kör en del truck, men det är mycket administrativt arbete, registrera order, se till att allt kommer iväg.
Jag ser mig själv som en arbetare. Men jag har inte funderat så mycket på hur bilden av arbetare ser ut. Kanske mer på hur mina arbetskamrater på DHL skulle beskriva mig. Vi var många som jobbade där och blev fostrade in i arbetslivet. De skulle väl säga något om hur himla lojal jag är.”

Teckning: Bertil Mårtensson. Foto: Anna Wahlgren
Johnny Persson

Jobbat på: Bland annat Berlingska Boktryckeriet, Intellecta Duro, Profiltryckeriet och CA Andersson.
Far: Metallarbetare och fastighetsskötare.
Mor: Hemsamarit på åldringsvården, skiftarbetare på kapsylfabriken och fritidspolitiker.

Johnny Persson

”Jag gick i pension när jag var 66 efter 50 år på olika tryckerier. Jag började som typograf 1962. Då var det ingen som ens tänkte tanken att yrket skulle försvinna. Tio år senare omskolades jag till litograf.

När jag började jobba på Duro utvecklades jag som grafiker. Där fick jag min yrkesstolthet. Bra betalt var det inte, men vi jobbade med sådan kvalitet. Det var helt fantastiskt. Utmaningar hela tiden. Tryckeriet lades ner 2005.

CA Andersson blev min sista arbetsplats. Jag tryckte kuvert och visitkort vid en liten maskin. En dag frågade chefen om jag ville köra företagets budbil. Då var jag så trött på kuvert och visitkort att jag sa ja direkt.

Jag har alltid varit freakad på musik. Jazz, blues och rock. Och så har jag upptäckt kammarmusik. Helt magiskt att lyssna på.

Malmö var en industristad en gång, men nu är det en universitetsstad. Den har förändrats helt. Det är färre som jobbar på golvet, men jag är en arbetare, absolut. Jag är väldigt stolt över mig själv som tryckare. Men viktigast är familjen – min Lena, mina barn och barnbarn – utan dem ingen Johnny.”

Teckning: Bertil Mårtensson. Foto: Anna Wahlgren
Jesper Lindell

Jobbat på: Flera bokbinderier. Började som bokbindare på CA Andersson för två år sedan,  är i dag produktionsansvarig för efterbehandlingen.
Far: Grafisk formgivare, skådespelare och dokumentärfilmare.
Mor: Socionom.

Jesper Lindell

”Efter gymnasiet gick jag en räddningsmannautbildning, men sen fanns inga jobb i Malmö. Arbetsförmedlingen frågade om jag ville prova att jobba på bokbinderi. Sen var jag fast. Det var någonting med maskinerna. Särskilt en limbindare. Jag kunde cykla till jobbet mitt i natten och komma dit flera timmar innan alla andra. Jag ville se till att allt fungerade.
Det lät jättespännande när Bertil berättade om sitt projekt och det känns kul att vara utvald. Man får veta mycket om varandra under ett sånt samtal. Det visade sig att han och min pappa känner varandra.

Jag har alltid känt mig som en knegare. Kört maskiner, blivit oljig. Det har jag alltid känt i händerna och kroppen, att jag är en arbetare i ordets rätta bemärkelse.
Det kommer jag nog alltid att göra.”

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Jag är ödmjuk och rörd”

”Jag är ödmjuk och rörd”

Under några år har Bertil Mårtensson intervjuat och tecknat porträtt av sina arbetskamrater på CA Anderssons tryckeri i Malmö. Nu blir de en utställning i ABF:s regi

”Ingenting sker av sig självt”

”Ingenting sker av sig självt”

Grafikern Bertil Mårtensson tecknade och intervjuade sina arbetskamrater när DA träffade honom 2018. Nu har projektet växt – ”en budkavle mellan arbetare från skilda yrken”.

Inför återvinningen är vi alla lika

Inför återvinningen är vi alla lika

I sin första seriebok skildrar Ulrika Linder en arbetsplats som är som samhället är mest – men ändå inte.

Mindre belastnings­skador med ett knapptryck

Mindre belastnings­skador med ett knapptryck

Den automatiska tvätten har sparat axlar på Atlas industrial print i Motala.

Anställda på V-tab: ”Det värsta är att vi har blivit luttrade”

Anställda på V-tab: ”Det värsta är att vi har blivit luttrade”

Vårens varsel innebär att en redan slimmad organisation nu ska krympa ännu mer.

Avtal 2020: ”Lönebudet är pinsamt”

Avtal 2020: ”Lönebudet är pinsamt”

Industrifacken kräver 3,0 procent i årliga löneökningar. Nej, säger arbetsgivarna och erbjuder 1,4 procent. Reaktionerna lät inte vänta. På Brand Factory tycker fack och anställda att budet är för lågt.

”Se på mattorna, det är jag”

”Se på mattorna, det är jag”

Märta Måås-Fjetterström anade inte att hon skulle bli en av landets främsta textil­konstnärer. Hon visste bara att hon var tvungen att gå över gränsen

Vad är viktigast i avtalsrörelsen?

Vad är viktigast i avtalsrörelsen?

Vilka frågor är viktigast att ditt fackförbund driver i avtalsförhandlingarna? Vi frågade några industriarbetare vad de tycker. Nu vill vi även höra DIN åsikt!

”Det blir väldigt mycket dyrare”

”Det blir väldigt mycket dyrare”

Kraftigt ökade papperspriser riskerar att leda till nedläggningar och förlorade jobb. ”Det drabbar den grafiska branschen som redan i dag har stora problem att överleva”, säger GS-fackets ordförande Per-Olof Sjöö.

Tryck på paus, Isabella Lövin

Tryck på paus, Isabella Lövin

Det nya direktivet är ogenomtänkt för återvinning riskerar att få förödande konsekvenser på en bransch som faktiskt i dag är riktigt bra på återvinning, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Sjuka Samhall: Fackets roll

Samhallanställda känner sig svikna av facket

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”LO kan inte göra så jädra mycket”

”LO kan inte göra så jädra mycket”

Nu kommer krav på ett fack för Samhalls anställda, men LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson anser att det snarare är politikerna som måste ta ett större ansvar.

”Vi måste ta till oss av kritiken och göra mer”

”Vi måste ta till oss av kritiken och göra mer”

Vi har utbildningar för förtroendevalda och skyddsombud. Vi har både lokala och centrala förhandlingar. Men det räcker inte, skriver IF Metalls Susanne Östh.

GS: Eget Samhallfack får mindre tyngd

GS: Eget Samhallfack får mindre tyngd

LO-förbunden behöver varandras kompetens för att på bästa sätt stötta Samhalls anställda, skriver Tony Berggren, GS.

”Var är ni i debatten om Samhall?”

”Var är ni i debatten om Samhall?”

Facken som Samhall har avtal med lyser med sin frånvaro när det kommer till att stötta skyddsombuden lokalt. Var är ni i den här frågan? skriver regionala skyddsombudet Richard Fredriksson på Fastighetsanställdas förbund.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Skapa ett Samhallfack

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.