Bertil gör konst av sina hjältar

En kampsportmästare, en dubbel stryktipsvinnare och vanliga knegare. Bertil Mårtensson trodde att han kände sina arbetskamrater. Men när han började göra konst av dem upptäckte han att de alla är hjältar.

En riktig arbetare. På 70- och 80-talet kunde det hända att Bertil Mårtensson presenterades så. En beundransvärd person, som man inom kulturvänstern nästan ville ta på.

– Ett tag var det populärt att vara arbetare. Jag var inte arbetare, men min bakgrund gjorde att jag räknades som en ändå, berättar Bertil Mårtensson.

Nej, han var ingen arbetare utan en konstnär. Det är han fortfarande, men sedan 17 år jobbar han även på CA Anderssons tryckeri i Malmö.

”Ju mer jag får höra, desto mer blir de som hjältar för mig. För jag ser att det är en strid ofta, livet.”

Anställda i den grafiska branschen har varit med om snabba förändringar. Än i dag kan gamla blysättare arbeta sida vid sida med de som enbart har jobbat digitalt. Däremellan har nya tekniker både hunnit födas och dö ut.

Tänk vilka historier som ryms bara innanför det här tryckeriets väggar. Övertygad om att alla har något att berätta fick Bertil Mårtensson en idé. Nu gör han konst av sina arbetskamrater.

Bertil Mårtensson trodde att han kände sina arbetskamrater rätt bra. Men när han träffar dem efter jobbet, hemma, kanske över en middag, blir samtalen annorlunda.

– Jag måste lyssna på vad de säger, för de lägger inte fram saker som skryt. Jag tänker på en som tränade taekwondo och slog den svenska mästaren två gånger. Det var inget mer med det. Men själv började jag tänka att den här människan hade kunnat vara med i landslaget.

De pratar om jobbet och om livet. Om motgångar, sorger och rädslor. Ibland har osannolika saker hänt, som att någon prickade tretton rätt på stryktipset två gånger, även om det inte gav några större summor. Någon annan följde kärleken till Sverige och hamnade i Malmö. Någon startade ett damfotbollslag på den tiden det ansågs vara en sport som tjejer ska låta bli.

– Ju mer jag får höra, desto mer blir de som hjältar för mig. För jag ser att det är en strid ofta, livet. Men man kämpar sig tillbaka och man ser ofta väldigt ödmjukt på sin situation.

Så vilken är Bertil Mårtenssons egen berättelse? Vi kan börja i Lund, slutet av 70-talet. I en stadsdel med smeknamnet Nöden stod en ung Bertil Mårtensson med sin pappas gamla staffli. Han hade hoppat av gymnasiet och målade gatubilder av de gamla arbetarkvarteren där hans mamma vuxit upp.

Målningarna blev omtyckta och han sålde en hel del. Är det så här lätt att vara konstnär, tänkte han. Men hans pappa – maskinsättare på Berlings Boktryckeri, som själv målade och skulpterade – tog kärleksfullt ner honom på jorden igen.

– Jag fick inte ta 500 kronor för bilderna, det var alldeles för mycket tyckte han. 300 fick jag ta. Men det var ju jättemycket pengar det också på den tiden.

Föräldrarna, som nog var lite nervösa för att han lämnat skolan, blev lugnare när han kom in på en grafisk tecknarlinje.

– Men både tiderna och jag var ju vänster så jag kunde inte bli reklamtecknare. Det gick ju inte.
Så han jobbade med kultur- och konstprojekt, studerade konst, var med och startade en konsthall och tog jobb i den grafiska industrin när han behövde.

När barnen kom var det dags att skaffa en mer regelbunden inkomst och han började jobba med prepress på CA Anderssons tryckeri.

”Den där stoltheten, känslan av att vara vikti­g – den bilden har suddats ut.”

Bertil Mårtensson funderar mycket på bilden av arbetaren. Hur den har förändrats och hur man egentligen ser på sig själv. Trots att vi lägger en tredjedel av vardagens timmar på jobbet, hörs inte särskilt många historier därifrån. Och vem lyssnar längre till en arbetares berättelse, när stjärnor samlas på slott för att dela med sig av sina liv i tv?

Att vara arbetare är inte längre lika beundransvärt som när han själv presenterades som ”en riktig arbetare”.

– Jag vill inte säga att man skäms för att vara arbetare i dag. Men den där stoltheten, känslan av att vara viktig – den bilden har suddats ut.

Samma sak med industrin. Man kan lätt få känslan av att den inte finns längre, eller att den ska ta slut, tycker han.

– Så är det ju inte. Men det är intressant att fundera på vart den är på väg.

Det är sånt han samlar på sig under samtalen med sina arbetskamrater. Konstprojektet ska ha ett arbetstagarperspektiv, med berättelser från och ur arbetslivet. Han känner sig utvald som får förtroendet att ta emot allas historier. På sätt och vis är det nästan ett terapeutiskt projekt, som kan få arbetarna att se sig själva igen.

– Jag har aldrig känt mig så viktig som konstnär som jag gör i det här.

Annika Svensson

”Det kändes väldigt speciellt att Bertil frågade om jag ville vara med. Jag kände mig privilegierad. Vad har jag att komma med, tänkte jag.
Att lyssna på andra är något som känns viktigare ju äldre jag blir. Kanske har det att göra med att jag förlorade min syster alldeles för tidigt, och även min mor. Det får en att tänka till, stanna upp lite. Annars tycker jag ändå att jag har haft tur i livet. Jag har fått en frisk dotter och två fina barnbarn.

Jag jobbar med logistik och lager. Jag kör en del truck, men det är mycket administrativt arbete, registrera order, se till att allt kommer iväg.
Jag ser mig själv som en arbetare. Men jag har inte funderat så mycket på hur bilden av arbetare ser ut. Kanske mer på hur mina arbetskamrater på DHL skulle beskriva mig. Vi var många som jobbade där och blev fostrade in i arbetslivet. De skulle väl säga något om hur himla lojal jag är.”

Johnny Persson

”Jag gick i pension när jag var 66 efter 50 år på olika tryckerier. Jag började som typograf 1962. Då var det ingen som ens tänkte tanken att yrket skulle försvinna. Tio år senare omskolades jag till litograf.

När jag började jobba på Duro utvecklades jag som grafiker. Där fick jag min yrkesstolthet. Bra betalt var det inte, men vi jobbade med sådan kvalitet. Det var helt fantastiskt. Utmaningar hela tiden. Tryckeriet lades ner 2005.

CA Andersson blev min sista arbetsplats. Jag tryckte kuvert och visitkort vid en liten maskin. En dag frågade chefen om jag ville köra företagets budbil. Då var jag så trött på kuvert och visitkort att jag sa ja direkt.

Jag har alltid varit freakad på musik. Jazz, blues och rock. Och så har jag upptäckt kammarmusik. Helt magiskt att lyssna på.

Malmö var en industristad en gång, men nu är det en universitetsstad. Den har förändrats helt. Det är färre som jobbar på golvet, men jag är en arbetare, absolut. Jag är väldigt stolt över mig själv som tryckare. Men viktigast är familjen – min Lena, mina barn och barnbarn – utan dem ingen Johnny.”

Jesper Lindell

”Efter gymnasiet gick jag en räddningsmannautbildning, men sen fanns inga jobb i Malmö. Arbetsförmedlingen frågade om jag ville prova att jobba på bokbinderi. Sen var jag fast. Det var någonting med maskinerna. Särskilt en limbindare. Jag kunde cykla till jobbet mitt i natten och komma dit flera timmar innan alla andra. Jag ville se till att allt fungerade.
Det lät jättespännande när Bertil berättade om sitt projekt och det känns kul att vara utvald. Man får veta mycket om varandra under ett sånt samtal. Det visade sig att han och min pappa känner varandra.

Jag har alltid känt mig som en knegare. Kört maskiner, blivit oljig. Det har jag alltid känt i händerna och kroppen, att jag är en arbetare i ordets rätta bemärkelse.
Det kommer jag nog alltid att göra.”