Här vilar Ture – som fick höra att arbetslivet var tryggt
Läsarberättelse: Om en man på ett sågverk som hoppades på livet och litade på Försäkringskassan och våra trygghetssystem.
Industriarbetarnas tidning
Debattartiklar är texter som tar ställning. Åsikterna är skribenternas egna.
Debatt Har vi arbetare verkligen haft reallöneökningar de senaste 25 åren, när vi räknar rätt, och tar med inflationen på tillgångar, som boende och aktier?, skriver grafikern Bertil Mårtensson.
Bertil Mårtensson är grafiker och jobbar med Folkets Konsthall
Vi som var med redan under förra seklets åttiotal kände redan där och då att det hade gått för långt. Det var Timbros satsa på dig själv-kampanjer med snabba klipp, vinsttänkande och därtill en nybildad nyrik och champagnefirande yuppiklass. ”New public management” blev på modet, och en unken odör av kallhamrad egoism spred sig likt löpeldar i flertalet rum och institutioner.
Samtidigt med utförsäljning och avreglering av skola, sjukvård, omsorg och energisektorn blev det tufft för det gemensamma folkhemsbygget. Tanken var ju att alla skulle delta i och få del av frukterna från det solidariska välfärdssamhället, oberoende betalkraft.
Nu ser vi att 1980-talet bara var början på en finans- och rikedomsförflyttning, med en återgång till ett nygammalt och alltmer orättvist klassamhälle som vi ännu inte har sett slutet på.
Jag tillverkade då en folkhemssoffa – ”Cocooning” – i formen av ett cirkeldiagram som beskrev ett svenskt ägandeförhållande där ”en tiondel av befolkningen äger åtta tiondelar av samhällets tillgångar och de andra åtta tiondelarna äger resten”. Denna ställdes ut på Stockholms Kulturhus 1990 tillsammans med andra civilisationskritiska konstverk.
När jag i dag läser Andreas Cervenkas upplysande bok Girig-Sverige känns min drygt trettio år gamla beskrivning av ägandeförhållanden i Sverige snällt och oskyldigt. Den senaste tidens utveckling av finansförflyttningen har skapat nyrika svenska miljardärer som är jämförbart med den ryska utvecklingen av oligarker.
Hur liten del av kapitalägarna som i dag äger merparten av finanser och tillgångar i procent och hur tunn tårtbit det skulle bli i ett cirkeldiagram vill jag inte gissa. Men förstår samtidigt det är en sådan dramatisk rikedomskoncentration att den tårtbiten helt klart skulle bli alltför tunn för att kunna gestaltas, både fysiskt och fattbart.
Vi arbetare har också halkat efter tjänstemannasidan. De tjänar 53 procent mer än oss enligt LO:s lönerapport från 2021. Gapet är lika stort som på 1930-talet. Men samtidigt har vi med hjälp av märket och industriavtalets tillkomst upplevt en reallöneökning på 60 procent under de senaste 25 åren, får vi höra.
Lever vi inte i den bästa av alla världar där alla blir bara rikare hela tiden? Bara vi arbetare sitter still i båten och tar ansvar för inflationsutvecklingen. Eller?
KPI, konsumentprisindex, som mäter prisutvecklingen på konsumtionsvaror har bara ökat med 33 procent de senaste 25 åren. Men det finns all anledning att ifrågasätta med hur låga priser KPI räknas fram för hemelektronik och vitvaror i Sverige. Priset på datorer har i Sverige sjunkit med 95 procent sedan år 2000. De har blivit kvalitetsjusterade eftersom de blivit bättre. Skillnaderna för framtagning av KPI skiljer kraftigt mellan länderna. I Norge har datorer blivit 150 procent dyrare de senaste 20 åren.
Sedan har den så kallade tillgångsinflationen för fastigheter och aktier, vilket påverkar de flestas boendekostnader och sparande, inte alls räknats med. Av någon outgrundlig anledning har man bortsett från dessa skenande siffror vid inflationsberäkningen. Mellan år 1996 och 2021 har bostadsrätter ökat med 800 procent, aktier med 790 procent, villor i Sverige med 435 procent. Detta medan konsumentprisindex bara räknats upp med 33 procent!
Under samma tid har volymen pengar ökat med 540 procent. Inte minst har denna skenande men förnekade inflation drabbat de yngre som ofta kämpat med att spara tillhopa till lägenheten eller villan för att bilda familj. Hur ofta har man inte fått höra på jobbet hur de sparat 50 000 ett år medan priset har kunnat öka med 100 000. Ett växande sår i samhällsbygget – och en orättvisa mot de yngre generationerna.
Läs också
När våra företrädare lämnar oss med svältlöner så måste vi ta saken i våra egna händer och protestera, som resten av världen gör, skriver sex IF Metall-medlemmar.
Så, svältlön eller inte?
Frågan är både välmotiverad och nödvändig, inte minst inför avtalsförhandlingarna: Har vi arbetare verkligen haft reallöneökningar, de senaste 25 åren, när vi räknar rätt och tar med tillgångsinflationen?
Det räcker att vi måste ta konsekvenserna av en hänsynslös nyliberal politik som står alltmer svarslös och har drivit oss ett halvt sekel tillbaka i utvecklingen. Deras modeller och ekonomiska analyser får inte stå oemotsagda. Vi måste tänka själva, dra egna slutsatser och likt kamrater vi nu ser i IF Metall – våga ta kampen.
Om man gör groteska vinster, visar detta att ersättningen för varor eller tjänster är satta för högt eller är det verkligen efterfrågan som driver prisuppgången?
Jag har gjort klart vad jag anser! Men har Centralorganisationernas ledare eller politiker gjort detta?