”Visst är det bra med jobb – men är vapen­industrin det vi vill utveckla?”

Debatt Förr fanns en bred samsyn om vilka som gynnas av krig – och vilka som är förlorarna, skriver grafikern Bertil Mårtensson.

Om skribenten

Bertil Mårtensson är grafiker och jobbar med Folkets Konsthall.

Spänningen är kittlande när ljuset släcks och de röda draperierna långsamt skjuts åt sidorna. 13 år gammal sitter jag stolt och behagligt nedsjunken i sammetsfåtöljen bredvid min far på biograf Skandia i Lund. Plötsligt ser vi rakt in i pistolmynningen och hamnar i vapensiktets mittkors. Vi känner oss nakna, utsatta och hotade när Smutsige Harrys kärvt hesa röst förklarar vad den helmantlade kulan genom pistolmynningen från 44 Magnum Force kan åsamka dig.

I den följande filmrullen kan det oförklarligt onda massmördandet bara räddas av den enda mörkrets väktare: Smutsige Harry. Men även om det bara var fiktion ville inte obehagskänslan av att ha befunnet sig där i vapensiktet försvinna.

Obehagskänslan efter att ha läst artikeln om hur vapentillverkaren Hägglunds växlar upp i nummer 5 av DA vill inte heller försvinna. Jag bläddrar igenom hela tidningen med förhoppning att hitta nyanserad artikel och kritisk motvikt till denna lovsång av vår vapenproduktion och -export, men förgäves.

Visst är det nedslående hur byggandet bromsar in med alla varsel i byggbransch, på snickerier och träindustri. Samtidigt som arbetstillfällen inom den grafiska industrin länge har minskat. Men en ohejdat sprudlande och positiv artikel och lovsång till vår krigsindustri för att den erbjuder arbetstillfällen? Det är bara svetsare Peter Lönning som har en antydan till kritisk reflektion med orden, ”Det är väl bra för Hägglunds. Men inte bra för dom som har krig”.

Läs också

Högt tryck i vapenfabriken

På BAE Hägglunds fabrik i Örnsköldsvik har man på kort tid fördubblat personalstyrkan.

Visst, det är ett nödvändigt försvars- och motangreppskrig från Ukraina som vi stödjer. Men bilden av det goda kriget där det bara handlar om att stå emot den där token som någon uttrycker sig, den stämmer inte.

Putin ska vara det enkla svaret på och enda orsaken till denna dagliga förödelse, död och ondska. Att västsidan och Nato också har krigsherrar som glatt utsträckte sina militära fästen och bastioner så långt fram och nära den ryska gränsen efter murens fall, det hör man sällan om. Därmed underlättade de för Putins med fleras nationalistiska krigsmobilisering.

Det finns enorma kapital- och industriintressen i vapen, krig och död, och Sverige är tydligen världens 13:e största vapenexportör. Nu används Ukraina också som ett skyltfönster för vapentillverkning. Hägglunds vill också synas med pansarvagnstillverkning på plats i Ukraina.

Är det verkligen denna industri vi vill utveckla? Har arbetarrörelsen förlorat kompassen efter att Socialdemokratiska Arbetarpartiets ledning gjorde helomvändningen och i regeringsställning startade ansökan för att vi ska gå med i Nato?

På sjuttiotalet skulle man antingen göra lumpen för att organisera sig eller vägra värnplikt och gå med i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. Men målet var detsamma, att på sikt montera ner militarismen. För där fanns en bred samsyn om vilka krigen gynnade och vem som var förlorarna. De unga offer som såväl då som nu transporteras hem i svarta säckar till sina mödrar och familjer. De är mestadels arbetare oberoende från vilket land de kommer och de är långt ifrån vinnare.