Det vi fick med oss

Publicerad 2018-10-12, 07:00 Uppdaterad 2020-07-03, 14:30

Flykten från kriget. ”Milaya” svarade nästan alla kvinnor på frågan vad de fått med sig på flykten. När de mitt i natten lämnat sina hem har de samlat de viktigaste ägodelarna på sängen, slagit in dem i lakanet och burit knytet mot gränsen.

I snart fem år har det varit fullt inbördeskrig i Sydsudan, världens yngsta nation. För ett år sedan kom den miljonte flyktingen till grannlandet Uganda. Här finns Bidibidi som med sina över 270 000 invånare är ett av världens största flyktingläger. I lägret får flyktingarna en bit mark att odla och bo på.

Men bristen på mat, läkare och -mediciner är tydlig. Kvinnorna i Bidibidi broderar och säljer milayas, de vackra lakanen, för familjens överlevnad.

Text & foto: Nora Lorek

”Min man arbetade som motorcykelförare i Juba när kriget tvingade oss att lämna Sydsudan. Han vet inte ens att vi alla lever och är säkra i Uganda. Jag har inte hört något från honom, men jag känner på mig att han fortfarande lever”, säger Rose Ozima, 30 år, som bor här med sina fyra barn och tar hand om ytterligare två föräldralösa. Foto: Nora Lorek

”Efter en attack i Lainya kom en grupp soldater och frågade efter min man. De slaktade honom som ett djur. Någon hade sagt att han planerade att bli en rebell. Men det var inte sant”, berättar Joyce Sadia, 44 år, från Lainya i Sydsudan. Här är hon med sina barn Khemis, Flora och Lona och brorsbarnen James och Thomas. Foto: Nora Lorek

Nyediet Kais man var rebell och dödades av regeringens soldater. Nu tar hon hand om sina fyra barn och tre av hennes brors barn. Han är fort-farande en rebell i Sydsudan. Nyediet hör till Nuer, den näst största stammen i landet och löper stor risk att bli dödad av regeringssoldater eftersom ledaren för rebellerna är Nuer. Foto: Nora Lorek — Nyediet Kais man var rebell och dödades av regeringens soldater. Nu tar hon hand om sina fyra barn och tre av hennes brors barn. Han är fortfarande en rebell i Sydsudan. Nyediet hör till Nuer, den näst största stammen i landet och löper stor risk att bli dödad av regeringssoldater eftersom ledaren för rebellerna är nuer. Foto: Nora Lorek

Grace Monia, 13 år. — Grace Monia är bara 13 år och bor hos sin fostermamma Rona i Bidibidi. Hon kom bort från föräldrarna efter att de sprang för sitt liv under skottlossningar i byn. Hittills har ingen sett eller hört av hennes föräldrar och Rona tror att de dödades den natten. Många barn skiljs från sina föräldrar när de försöker ta sig från Sydsudan till Uganda. Samtidigt väljer många mödrar som redan har fler än fem barn att öppna sitt hem för dem som inte någon familj kvar. Foto: Nora Lorek

Loice Igo, 17 år. — Loice Igo kom till Uganda på egen hand och bor nu hos sin fostermamma Rona. På bilden är Loice 17 år gammal och gravid i sjunde månaden. Rona sa att Loice våldtogs på väg ut ur Sydsudan. ”När kriget bröt ut i vår by, började alla bara springa till fälten, så jag har inte sett mina föräldrar sedan skotten började”, sa Loice i juli 2017. Två månader senare, strax innan hennes son föddes, fick hon veta att hennes föräldrar fortfarande lever. När hon berättade för sin pappa att hon blev gravid efter att ha våldtagits sa han att han skulle döda henne. Den 30 september 2017 födde Loice Igo sin son i Bididi. Båda bor nu hos hennes fostermamma Rona. Foto: Nora Lorek

Esther Minella, 46 år. — Esther Minella jobbade på jordbruksministeriet i Sydsudan innan kriget bröt ut. En dag kom soldaterna till deras hem och torterade henne framför barnen. De frågade efter hennes man som de hävdade var en rebell. Efter att de hade arresterat honom gick hon till fängelset varje dag för att träffa honom men de sa att han inte var där. Den tredje dagen hotade de Esther att hon skulle dödas som så som han dog om hon någonsin kom tillbaka.  Nu är Esther kvinnornas representant i block 4 i Bidibidis flyktingläger. ”Som en kvinnlig representant är min roll att leda kvinnorna och också lyfta de problem vi har här och i Sydsudan. Vi startade en grupp kvinnor här som kallas Ama a Lo som betyder ”Vi är en”. I Sydsudan vet alla barn, även våra män, hur man gör våra Milayas, lakan, som vi började sälja här. Nu har vi en budget men behöver mer hjälp att starta affärer och saker som cateringutbildning för våra medlemmar. De flesta av oss är änkor, så har vi kommit fram till tanken att vi måste arbeta tillsammans. Kvinnor måste utbildas för att vara oberoende och självständiga.” Foto: Nora Lorek

Angelina Nyanuba, 25 år, med barnen Mary Nyakir och Omar Basir. — Angelina Nyanuba, 25, Mary Nyakir, 3 och Omar Basir som bara är två månader gammal och föddes här i Bidibidi. ”Min man var en soldat men för att han tillhör Nuerstammen misstänktes han vara rebell och de jagade honom ut från byn där han dödades av sina soldatkollegor. Det var då jag lämnade Sydsudan, höggravid med mina två barn. Vi gömde oss utanför staden och rörde oss långsamt tills vi kom till Busiagränsen i Uganda. Det tog oss en vecka att komma dit. Nu bor vi bland tidigare grannar från vår by och jag använder en liten bit mark att odla på. Det gör ont att veta att jag lämnade mitt äldsta barn hemma i Sydsudan. Min son var med mina föräldrar i min hemstad när vi var tvungna att lämna Yei. När kriget bröt ut i vår by delades deras vägar och grannarna började ta hand om honom. Nu är de i Ngopop i Sydsudan med honom. Det är för dyrt att ta sig dit, så jag kan inte gå och se honom eller få honom hit. Han är sex år gammal och han heter Masein Touch. Jag undrar hur han har det medan jag är här och njuter av freden.” Foto: Nora Lorek

Viola Kide, 22 år, tvingades fly landet och lämna sin mamma, pappa och bröderna hemma i Yei. Hon vet fortfarande inte om de har dödats eller lyckats fly. Nu bor hon här med sin moster Elisabeth, kusinen Joyce och de andra sex familjemedlemmarna. Foto: Nora Lorek — Viola Kide, 22, tvingades fly landet och lämna sin mamma, pappa och bröderna hemma i Yei. Hon vet fortfarande inte om de har dödats eller lyckats fly. Nu bor hon här med sin moster Elisabeth, kusinen Joyce och de andra sex familjemedlemmarna. ”Det är alltid bra med stora familjer. Du delar alla dina idéer och problem”, sa moster Elisabeth när hon höll upp milayan för Viola. Foto: Nora Lorek

Nyilet Nyowien, 25 år, med Regina Nyasebit. — ”Jag kom hit när jag var gravid men tvingades lämna mina äldsta barn i Sydsudan. Vår by attackerades när mina två barn var hos släktingarna. Jag var tvungen att springa och kom endast med kläderna som jag hade på mig då. Min man är en rebell men det finns inget sätt att ta kontakt så jag vet inte om han lever eller inte”, berättar Nyilet Nyowien, 25 år med sin dotter Regina Nyasebit 5 månader gammal och född i Bidibidi. Lakanet på bilden donerades av Nyilets grannar. Foto: Nora Lorek

Lea Kadi, 67 år. — Lea Kadi, 67 år, sitter vanligen i skuggan av sitt hus och gör kaffe för att sälja till grannar. En liten påse kaffe säljs för 500 ugandiska shilling och i slutändan tjänar hon 2000 shilling (omkring fem kronor) i veckan. I Sydsudan jobbade hon under 35 år som barnmorska på Yeis sjukhus. Nu börjar hon bli blind men är glad att ha sin dotter Emelda Benjamin här som tar hand om henne. Foto: Nora Lorek

Anite Leila, 42 år. — ”Bara Gud vet varför jag är här. När kriget började hade jag ingen aning om att jag var mitt i det. Vi sprang bort från vårt hem vid middagen när skjutningarna startade. Min man dödades och jag tog barnen och lämnade landet. Min 20-åriga dotter gick vilse när vi försökte komma över gränsen. Jag vet inte om Cheukia lever eller ej. Nu tar jag hand om hennes ettåriga son”, berättar Anite Leila, 42, från Yei. Hon kom i augusti 2016 med fyra barn och hennes barnbarn. Foto: Nora Lorek

Farida Sunday, 35 år, med dottern Blessing Happy. — Farida Sunday, 35 och hennes en månad gamla dotter Blessing Happy, född i Bidibidi. ”Jag bor här med mina åtta barn. Min man återvända till Sydsudan för att odla, men jag har aldrig sett någon mat eller pengar som kommit ur hans verksamhet. Maten vi får här är räcker inte, så jag måste fråga mina grannar om hjälp. Jag har försökt förklara för min man att han måste jobba så att barnen kan få ett bättre liv men han gör ingenting.” Foto: Nora Lorek

– Livet är svårt. Mina vänner är fortfarande i Sydsudan och jag har inte ens en telefon. Jag saknar dem verkligen. Irene Sonia är 17 år och vill bli revisor, men i flyktinglägret Bidibidi har de inte rätt ämnen i skolan. Tillsammans med sin tvillingsyster Charity är hon det äldsta barnet i sin familj och hjälper mamman Esther i hemmet. I över nio timmar stod hon i kön för den månatliga matransonen; 12 kg mat per person och månad. Foto: Nora Lorek — ”Livet är svårt. Mina vänner är fortfarande i Sydsudan och jag har inte ens en telefon. Jag saknar dem verkligen.” Irene Sonia är 17 år och vill bli revisor, men i flyktinglägret Bidibidi har de inte rätt ämnen i skolan. Hon och tvillingsystern Charity äräldsta barnen i familjen och hjälper mamman Esther i hemmet. I över nio timmar stod hon i kön för den månatliga matransonen; 12 kg mat per person och månad. Foto: Nora Lorek

"Efter att min dotter gick bort tog vi henne till kyrkogården här i Bidibidi. Hon var bara tre år gammal och hennes namn var Lona Pony, berättar Betty Dawa. I Sydsudan var hon okej men en vecka efter att de kom hit blev hon svag. De upptäckte att hon hade blodbrist och sjuksköterskorna dröjde i tre dagar med blodtransfusionen. Den tredje dagen av väntan gick hon bort, bara några timmar innan blodet kom fram. Betty Dawa, 35 år och här med sina barn Bosci, 15, Jakob, 8 och Charity, 5. Hon kom till Bidibidi flyktingbosättning i augusti 2016 och förlorade sin dotter Lona kort därefter. Foto: Nora Lorek — ”Efter att min dotter gick bort tog vi henne till kyrkogården här i Bidibidi. Hon var bara tre år gammal och hennes namn var Lona Pony”, berättar Betty Dawa. I Sydsudan var hon okej men en vecka efter att de kom hit blev hon svag. De upptäckte att hon hade blodbrist och sjuksköterskorna dröjde i tre dagar med blodtransfusionen. Den tredje dagen av väntan gick hon bort, bara några timmar innan blodet kom fram. Betty Dawa, 35 år och här med sina barn Bosci, 15, Jakob, 8 och Charity, 5. Hon kom till Bidibidis flyktingbosättning i augusti 2016 och förlorade sin dotter Lona kort därefter. Foto: Nora Lorek

"Vår yngste son är bara två månader gammal. Jag blev gravid min man var här för en år sedan. Han är en rebell även om jag inte vet varför. Han bryr sig inte och har aldrig skickat något. Han bryr sig bara om sig själv och riskerar sitt liv. Mitt sår efter operationen gör så ont att jag har svårt att arbeta hemma. Men jag är bara glad att min Moses är oke"j, säger Mary Tabu, 25 from Yei. "Jag bor här med mina fyra barn och mina tre bröder. De anlände nyligen och är inte registrerade ännu vilket gör att jag inte får någon mat för dem än. De är äldre än mina barn så de gör stolar och försöker sälja dem här. Men eftersom ingen har pengar är det svårt att få mer än 1500 UGX (4 kr) för dem. Hemma jobbade jag på en frisörsalong men här finns inga jobb. Från vänster på bilden: Richard Lugala, 6, son, John Lomoro, 18, bröder, Thomas Lodongo, 15, bröder, Mary Tabu, 25 Moses Bidal, 2 månader, son, Ludia Yabong, 4 dotter, Taritigo Loboa, 30 bror. Foto: Nora Lorek — ”Vår yngste son är bara två månader gammal. Jag blev gravid när min man var här för ett år sedan. Han är en rebell även om jag inte vet varför. Han bryr sig inte och har aldrig skickat något. Han bryr sig bara om sig själv och riskerar sitt liv. Mitt sår efter operationen gör så ont att jag har svårt att arbeta hemma. Men jag är bara glad att min Moses är okej”, säger Mary Tabu, 25 år från Yei. ”Jag bor här med mina fyra barn och mina tre bröder. De anlände nyligen och är inte registrerade ännu vilket gör att jag inte får någon mat för dem än. De är äldre än mina barn så de gör stolar och försöker sälja dem här. Men eftersom ingen har pengar är det svårt att få mer än 1500 ugandiska shilling (4 kr) för dem. Hemma jobbade jag på en frisörsalong men här finns inga jobb. Från vänster på bilden: Richard Lugala, 6, son, John Lomoro, 18, bror, Thomas Lodongo, 15, bror, Mary Tabu, Moses Bidal, 2 månader, son, Ludia Yabong, 4 år, dotter, Taritigo Loboa, 30 år, bror. Foto: Nora Lorek

Esther Pond och Emmason Gift. "I Sydsudan kom folk på natten, knackade på dörrar och frågade om din man var hemma. Om han var där, dödade de honom och många kvinnor blev våldtagna. Så efter att ha hört alla dessa historier var jag tvungen att lämna. Vi började vår resa på morgonen, jag hade packat mitt Milaya och kläder. På vägen hit tänkte jag bara på att jag aldrig skulle varit här idag om inte kriget tvingade mig", berättar Esther Pond, 19 år gammal med sin dotter Emmason Gift, 7 månader gammal och född i Bidibidi. Foto: Nora Lorek — Esther Pond och Emmason Gift. ”I Sydsudan kom folk på natten, knackade på dörrar och frågade om min man var hemma. Om han var där, dödade de honom och många kvinnor blev våldtagna. Så efter att ha hört alla dessa historier var jag tvungen att lämna. Vi började vår resa på morgonen, jag hade packat mitt Milaya och kläder. På vägen hit tänkte jag bara på att jag aldrig skulle varit här idag om inte kriget tvingade mig”, berättar Esther Pond, 19 år gammal med sin dotter Emmason Gift, 7 månader gammal och född i Bidibidi. Foto: Nora Lorek

"I Sydsudan sålde jag kläder. Här är det enda arbete jag kan göra att gräva och samla stenar för att bryta dem till ännu mindre stenar som används för att bygga hus. Pengarna jag tjänar hjälper mig att köpa tvål till min mamma som också är här med mina brorsbarn. Tillsammans tar vi hand om tio barn, berättar Rejoyce Tabu, 40 år och från Yei. "Min man är i Sydsudan och jobbar som soldat. När han gick till frontlinjen bestämde jag mig för att lämna landet. Jag undrar om han är död eftersom jag inte hört från honom sedan vi lämnade i augusti 2016. Men hoppet lever längst. Foto: Nora Lorek — ”I Sydsudan sålde jag kläder. Här är det enda arbete jag kan göra att gräva och samla stenar för att bryta dem till ännu mindre stenar som används för att bygga hus. Pengarna jag tjänar hjälper mig att köpa tvål till min mamma som också är här med mina brorsbarn. Tillsammans tar vi hand om tio barn”, berättar Rejoyce Tabu, 40 år och från Yei. ”Min man är i Sydsudan och jobbar som soldat. När han gick till frontlinjen bestämde jag mig för att lämna landet. Jag undrar om han är död eftersom jag inte hört från honom sedan vi lämnade i augusti 2016. Men hoppet lever länge.” Foto: Nora Lorek

NORA LOREK

Född 1992 i Tyskland.
Bor i Göteborg.
Examen i bildjournalistik från Mittuniversitetet. Vid sidan av nyhetsuppdrag jobbar hon med egna projekt med fokus på mänskliga rättigheter.
2016 var Nora Lorek den första svenska fotograf som tilldelades utmärkelsen ”College Photographer of the Year” vilket ledde henne till National Geographic och arbetet i Bidibidi i Uganda.

Läs mer: bilden i DA bildreportage