”Vi kan bygga något bättre”

Krönika ”Någonstans längs vägen glömde vi helt enkelt bort hur viktigt det gemensamma är. Ett motmedel till kapitalismens isärdragning, alternativ till rasismens splittring”, skriver Daniel Mathisen.

”Snart kommer de att inse att vi är helt jävla värdelösa!” Det andfådda skriket från Kimmie, huvudkaraktären i bioaktuella Goliat fastnar hos mig, flera dagar senare dyker det upp igen.

Den fiktiva skildringen av en familj i en bruksort, någonstans utanför Norrköping, fäster blicken på något viktigt: ett Sverige där det sociala arvet ritar upp framtiden. När kameran panorerar över rostiga balkonger, låsta fabriksgrindar och flagnad fasadfärg slår det rakt i magen.

Goliat blir som ett kalejdoskop över platserna där trygghet ryckts undan, de fasta punkterna luckrats upp. Det gör något med oss människor, vare sig vi bor i ut- eller inflyttningsorterna.

Lågkonjunkturer, strukturomvandlingar och krympta samhällen sätter sina spår. Blir till psykologiska trauman för generationer som vuxit upp på platser som en gång blomstrade. Välbesökta butiker, bubblande Folkets hus – en känsla av det fanns något gemensamt.

Då är det enkelt att greppa att igenbommade lokaler blir till en plågsam fantomsmärta om hur det en gång varit. Om drömmarna som fanns.

Kanske är det därför Goliat river upp något inom mig. Min barndoms Västerbotten i omstöpning, under åttio- och nittiotalet, rymde just allt det där. Generalangreppen på det gemensamma, det som byggts upp trängdes tillbaka. Kanske är det först nu, i eftertankens vassa ljus, vi ser konsekvenserna. Revorna i det gemensamma. Vård, skola och omsorg med prislapp.

Och kanske är det inte så konstigt att så många känner ett slags gårdagslängtan. Sociologen Zygmunt Bauman har kallat vår förmåga att projicera nostalgiska känslor på en romantiserad gårdag för Retrotopia, en svunnen utopi dit vi flyr när samtiden inte räcker till. Eller som Markus Krunegård sjunger: Tillbaks till där jag kom ifrån, tillbaks till nånting jag förstår.

Det ligger något i det.

Kimmies röst blir ett kollektivt skrik för en generation som växte upp efter att fabriksgrindarna slagit igen för sista gången. Som på bilden där klockan stannat på kvart över fyra. Men det handlar inte om fabrikerna i sig, historien är full med exempel på industriella språng och skiften. Då som nu.

Skillnaden ligger i hur vi – som samhälle – hanterar förändringar. Under många år predikades det att marknadens innovationer, finanskapitalismens triumfer, skulle tända världens lyktor.

Ofta blev det tvärtom, snarare: ”siste man släcker lyset”.

De molntunga, ljusblekta scenerna ur Goliat speglar, i all sin råhet, ett enormt marknads- och politikmisslyckande. Någonstans längs vägen glömde vi helt enkelt bort hur viktigt det gemensamma är. Värdet av att hålla ihop – inte minst när förändringens underströmmar frustar.

Mer än något annat minner rostrealismen i Goliat om att vi behöver motmedel till kapitalismens isärdragning, alternativ till rasismens splittring. Något som flätar samman människor. Ett projekt för jämlikheten, vare sig det är i kransen av bruksorter i Östergötland eller i storstädernas förorter.

Vi behöver ju varandra.

För i sprickan mellan det gamla som inte längre finns och det nya via ännu vet vad det blir kan vi bygga något. Det där igenbommade – Joelssons Livs, Holmens Textil, Boxholm Produktion – kan bli vår tids Folkets hus. Längtan efter gårdag bli tro på morgondag.

Det har ju gått förut, varför skulle det inte gå igen?