Intet nytt, allting nytt

Ledare När riksdagen röstar ned Ulf Kristersson (M) som statsminister har inget nytt hänt. Ändå är det startskottet för en helt ny era i svensk politik.

Icke-nyheten handlar om att alla partierna agerar som de har sagt att de ska agera. Det har varit välkänt under lång tid, alltsedan valrörelsen. Centern och Liberalerna gör exakt det de lovat sina väljare, nämligen säger nej till ett regeringsalternativ som skulle vara beroende av Sverigedemokraterna. Samma hållning som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har.

Kd gör också det de sagt hela tiden, nämligen röstar för en högerregering som vilar på SD. Det är märkligt nog inga problem för det kristna partiet att bilda ett blåbrunt block men Ebba Busch Thor gör det hon har lovat sina väljare.

Moderaterna både gör och gör inte vad de lovat sina väljare. Partiledningen har talat med dubbla tungor. Å ena sidan har Ulf Kristersson varit tydlig med att han inte vill samarbeta eller göra upp med SD. Å andra sidan har han svajat i hur hans kommande budget skulle kunna få majoritet i riksdagen utan att han ska förhandla med SD.

Allt sedan hans företrädare Anna Kinberg Batra öppnade upp för SD-samarbete men sedan fick backa har Moderaterna varit milt sagt otydliga i regeringsfrågan. Under hela valrörelsen duckade Kristersson. Fast den som lyssnade noga kunde höra honom upprepa att det är riksdagen som får avgöra, dvs han kan tänka sig att pröva sin politik och se vilka som ska rösta på den. Så har en svag ledare försökt hålla samman sitt alltmer splittrade parti.

Konflikten mellan liberaler och konservativa är nu uppenbar inom Moderaterna. Kristerssons svaga ledarskap har lett till att den konservativa SD-vänliga falangen har fått luft under vingarna. Det ser vi i de skånska kommunerna där Moderaterna lokalt gör upp med SD mot partiledningens vilja. Det ser vi också i den raljanta hö-hö-högern i sociala medier som gärna flirtar med altright och hellre hoppar på Centerns Annie Lööf än Jimmie Åkesson.

När nu Kristersson lanserar sitt regeringsalternativ där M+KD med stöd av SD ska leda landet är det logiskt utifrån den interna partistriden. Han kan inte göra annat om han vill vara kvar som partiledare. Så offras Alliansen för partiegoismen och makthungern.

Förhoppningsvis leder Kristerssons nederlag som statsministerkandidat till att det politiska spelet tar paus och det verkliga regeringsförhandlandet sätter fart.

Vi har den senaste tiden bevittnat ett öppet krig mellan borgerliga ledarsidor liksom mellan borgerliga partier. Det finns ingen anledning att vi som har hjärtat till vänster strör ytterligare salt i såren, däremot kan ingen på allvar längre hävda att Alliansen finns. Det var ett politiskt bygge som har tjänat borgerligheten väl under tio års tid men nu är läget helt förändrat. Därför vore det välkommet om Liberalerna och Centern konstaterar att idén att hålla ihop alliansen är överspelad. Den visionen krossades med Sverigedemokraternas intåg i svensk politik och med Moderaternas och Kristdemokraternas omorientering. Nu måste det politiska spelet och valrörelseretoriken upphöra. I stället krävs verkliga politiska förhandlingar över blockgränsen.

Onsdagens statsministeromröstning blir så början på något helt nytt. Den politiska striden står mellan det högernationella auktoritära och det socialliberala/socialdemokratiska. Det är dags för Annie Lööf och Jan Björklund att tala klartext om detta. Och det är dags för Socialdemokratin att sätta sig vid förhandlingsbordet med de båda liberala partierna.

Det är en mittenregering med S, C, L med stöd av Mp och V som har framtiden för sig. Det finns definitivt stora partiskiljande frågor men det finns också många frågor som kan lösas med det som hör till demokratins kitt nämligen pragmatismen. Den viktigaste gemensamma värdegrunden är försvaret av den liberala demokratin mot den unkna konservatismen och auktoritära nationalismen.

Det räcker långt. Börja förhandla, Lööf och Löfven.

Helle Klein