Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Mina kamrater var ping-pongbarn

12 april, 2019

Skrivet av

Krönika Så stort att få skriva för industriarbetare! Det är tack vare er jag är här.

I Grekland, världens första demokrati som blev en diktatur, var vi en fattig familj utan framtid. En dag sa pappa att framtiden fanns norrut.

Min morbror Jannis var nämligen gästarbetare i tung tysk industri och min faster Niki arbetade i gummifabriken i Norrköping. Hennes namn, som betyder Seger, tilldelades hon när hon som en av de yngsta kvinnorna gick med i grekiska motståndsrörelsen. När militärjuntan senare tog över rekryterades hon tillsammans med tiotusentals andra av svensk industri som skrek efter arbetskraft.

Vi valde Sverige för att faster Niki i sina brev beskrev en idyll: ”Man kliver av tåget och går direkt till fabriken. Solen skiner mitt i natten och lönen kommer i slutet på månaden. Statsministern demonstrerar på gatorna mot världens diktaturer tillsammans med fattiga flyktingar och arbetare”, skrev hon och vi packade ner allt vi ägde i en plastväska.

Eftersom min faster inte längre är vid liv ber jag andra som kom samtidigt att berätta mer:
Ett par minns hur de kom till en liten by i Småland med en skrynklig lapp i handen. Där stod adressen till fabriken. De som varken kunde läsa eller prata svenska eller engelska visade lappen för bussföraren. Han körde dem till ändhållplatsen och sedan med sin privata bil hela vägen till fabriken. Där stod de i skift vid det löpande bandet. Grannar kom med gamla husgeråd och korgar fyllda med ägg och äpplen. Fabriksföreståndarens fru hängde upp gardiner mot de soliga sommarnätterna.

”Vi räddade svensk industri och svensk industri räddade oss. Men vi var ju inte här för att stanna. Vi skulle bara spara ihop till ett startkapital och ett hem i hemlandet. Ingenting blev som vi tänkt oss”, säger en gammal farbror som nu är ensam i en gudsförgäten grekisk bergsby medan hans barn och barnbarn slagit rot i den svenska jorden.

Precis som jag växte upp hos min mormor medan mamma jobbade i en fabrik lämnade många sina barn hos mor- och farföräldrar. Mina klasskamrater var pingpong-barn som bollats fram och tillbaka mellan länderna och generationerna. Barn som efter många år återförenades med sina föräldrar som för dem var främlingar. Splittringen är fortfarande ett öppet sår som få pratar om. För att ge sina barn en framtid var föräldrarna tvungna att överge dem. Om än tillfälligt.

Och vi då? När vi äntligen klev av tåget var det för sent. Sverige hade just stängt gränserna så vi fick gömma oss i ett par år. När fabrikerna stängde flyttade faster Niki tillsammans med en hel våg av greker till storstädernas nybyggda och löftesrika drömmar – miljonprogrammen. Vi trängde oss in i deras trerummare i Rinkeby och framtiden kunde börja.

Alexandra Pascalidou är journalist och författare.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Vad SR-bossen borde ha sagt

Vad SR-bossen borde ha sagt

Sveriges Radio är inte en rasistisk arbetsplats. Men rasismen finns även där, skriver Alexandra Pascalidou.

”Pizzor – men inga krispaket till vårdens hjältar”

Eftersom syrrorna ofta förblir namnlösa tänkte jag lyfta fram en av dem, vardagshjältarna, skriver Alexandra Pascalidou.

Vi som fortfarande tror på demokratin

Mahmoud från Marocko och Håkan från ­Vällingby. Tillsammans räddar de liv, skriver journalisten och författaren Alexandra Pascalidou. 

Att bygga broar – inte murar

Även om ryktet om demokratins död är kraftigt överdrivet är hoten i högsta grad hotfulla, skriver Alexandra Pascalidou.

Plötsligt var vissa liv inget värda

Medan makten sitter med armarna i kors fortsätter dödsskjutningarna, skriver Alexandra Pascalidou.

V: Otrygga anställda vågar inte larma om riskerna

V: Otrygga anställda vågar inte larma om riskerna

Ali Esbati och Ciczie Weidby: Det behövs en statlig kriskommission som tar ett helhetsgrepp kring dödsolyckor i arbetslivet

SD: Arbetsmiljöarbetet hämmas av politiskt käbbel

SD: Arbetsmiljöarbetet hämmas av politiskt käbbel

Den med mest förtroende ska kunna bli skyddsombud, oavsett politisk hemvist eller fackligt medlemskap, skriver Sverigedemokraternas Magnus Persson.

Mens är en arbetsmiljöfråga

Mens är en arbetsmiljöfråga

Att industrin är en mansdominerad bransch innebär inte att vi kan strunta i arbetsmiljön för de som har mens, skriver IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

Samhall har städat bort sin själ

Samhall har städat bort sin själ

Människovärdet offras på vinstmaximeringens altare, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Stått över löneökning? – kräv en del av företaget”

”Stått över löneökning? – kräv en del av företaget”

Centrum för personalägande: Det är ett sätt för er som avstått löneökningar under pandemin att få ta del av framtida framgångar.”

Sjuka Samhall

Otryggt att jobba helg med hjärtfel

Otryggt att jobba helg med hjärtfel

Per har ett medfött hjärtfel. I åtta år har han försökt få Samhall att satsa på att utbilda de anställda i hjärt- och lungräddning.

Samhall i Umeå:  Vi följer Folkhälso­myndighetens riktlinjer

Samhall i Umeå: Vi följer Folkhälso­myndighetens riktlinjer

Andreas Zittra, områdeschef och affärschef på Samhall i Umeå, svarar på kritiken om bristande skyddsutrustning och utbildning för de anställda.

Dagens Arbete granskar Samhall

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Larmade om brister – ärendet lades ner

Larmade om brister – ärendet lades ner

Richard Fredriksson slog slår larm om arbetsmiljön på Samhall redan i april 2020. Åtta månader senare lades ärendet ner.

Hon städar äldreboenden utan skydd

Hon städar äldreboenden utan skydd

Lulu städar flera olika äldreboenden. Utan skydd. Hon är orolig både för den egna hälsan och för att smitta de gamla.

Nettan: Vi väntar fortfarande på riktiga masker

Nettan: Vi väntar fortfarande på riktiga masker

Nettan städar i polishuset, men får bara ett visir som skydd. ”Vi städar ju med vatten. Det stänker”, säger hon. Som skyddsombud känner hon sig motarbetad av företaget när hon påpekar brister.

Får inte desinficera bilarna – ”ratten torkar ut”

Får inte desinficera bilarna – ”ratten torkar ut”

Samhalls bilar får under pandemin inte rengöras med något annat än en fuktad trasa. Medel förstör interiören.

Samhall i Sörmland: Vi har gjort så mycket vi kan

Samhall i Sörmland: Vi har gjort så mycket vi kan

Anställda på Samhall i Sörmland kritiserar att de skickats ut under coronapandemin utan rätt skyddsutrustning. Fredrik Nilsson, distriktschef Sörmland/Gotland, svarar.

Samhall har städat bort sin själ

Människovärdet offras på vinstmaximeringens altare, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.