Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Mina kamrater var ping-pongbarn

12 april, 2019

Skrivet av

Krönika Så stort att få skriva för industriarbetare! Det är tack vare er jag är här.

I Grekland, världens första demokrati som blev en diktatur, var vi en fattig familj utan framtid. En dag sa pappa att framtiden fanns norrut.

Min morbror Jannis var nämligen gästarbetare i tung tysk industri och min faster Niki arbetade i gummifabriken i Norrköping. Hennes namn, som betyder Seger, tilldelades hon när hon som en av de yngsta kvinnorna gick med i grekiska motståndsrörelsen. När militärjuntan senare tog över rekryterades hon tillsammans med tiotusentals andra av svensk industri som skrek efter arbetskraft.

Vi valde Sverige för att faster Niki i sina brev beskrev en idyll: ”Man kliver av tåget och går direkt till fabriken. Solen skiner mitt i natten och lönen kommer i slutet på månaden. Statsministern demonstrerar på gatorna mot världens diktaturer tillsammans med fattiga flyktingar och arbetare”, skrev hon och vi packade ner allt vi ägde i en plastväska.

Eftersom min faster inte längre är vid liv ber jag andra som kom samtidigt att berätta mer:
Ett par minns hur de kom till en liten by i Småland med en skrynklig lapp i handen. Där stod adressen till fabriken. De som varken kunde läsa eller prata svenska eller engelska visade lappen för bussföraren. Han körde dem till ändhållplatsen och sedan med sin privata bil hela vägen till fabriken. Där stod de i skift vid det löpande bandet. Grannar kom med gamla husgeråd och korgar fyllda med ägg och äpplen. Fabriksföreståndarens fru hängde upp gardiner mot de soliga sommarnätterna.

”Vi räddade svensk industri och svensk industri räddade oss. Men vi var ju inte här för att stanna. Vi skulle bara spara ihop till ett startkapital och ett hem i hemlandet. Ingenting blev som vi tänkt oss”, säger en gammal farbror som nu är ensam i en gudsförgäten grekisk bergsby medan hans barn och barnbarn slagit rot i den svenska jorden.

Precis som jag växte upp hos min mormor medan mamma jobbade i en fabrik lämnade många sina barn hos mor- och farföräldrar. Mina klasskamrater var pingpong-barn som bollats fram och tillbaka mellan länderna och generationerna. Barn som efter många år återförenades med sina föräldrar som för dem var främlingar. Splittringen är fortfarande ett öppet sår som få pratar om. För att ge sina barn en framtid var föräldrarna tvungna att överge dem. Om än tillfälligt.

Och vi då? När vi äntligen klev av tåget var det för sent. Sverige hade just stängt gränserna så vi fick gömma oss i ett par år. När fabrikerna stängde flyttade faster Niki tillsammans med en hel våg av greker till storstädernas nybyggda och löftesrika drömmar – miljonprogrammen. Vi trängde oss in i deras trerummare i Rinkeby och framtiden kunde börja.

Alexandra Pascalidou är journalist och författare.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Visst finns vi här för mammorna?

Visst finns vi här för mammorna?

Mänskliga rättigheter är inga gåvor. De ska vara självklara för alla, skriver Alexandra Pascalidou.

Vad SR-bossen borde ha sagt

Sveriges Radio är inte en rasistisk arbetsplats. Men rasismen finns även där, skriver Alexandra Pascalidou.

”Pizzor – men inga krispaket till vårdens hjältar”

Eftersom syrrorna ofta förblir namnlösa tänkte jag lyfta fram en av dem, vardagshjältarna, skriver Alexandra Pascalidou.

Vi som fortfarande tror på demokratin

Mahmoud från Marocko och Håkan från ­Vällingby. Tillsammans räddar de liv, skriver journalisten och författaren Alexandra Pascalidou. 

Att bygga broar – inte murar

Även om ryktet om demokratins död är kraftigt överdrivet är hoten i högsta grad hotfulla, skriver Alexandra Pascalidou.

Plötsligt var vissa liv inget värda

Medan makten sitter med armarna i kors fortsätter dödsskjutningarna, skriver Alexandra Pascalidou.

Därför är kyrkovalet ett fackligt val

Därför är kyrkovalet ett fackligt val

Svenska Kyrkan ska inte bidra till att arbetsvillkoren dumpas, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Tid eller pengar, det är frågan

Tid eller pengar, det är frågan

Marcus Raihle: Hur mycket fritid är jag beredd att sälja och hur mycket pengar behöver jag för att klara min fritid?

Kan vi dela mer på tråkigheten?

Kan vi dela mer på tråkigheten?

Är det verkligen okej så många upplever att jobbet är meningslöst, och – frånsett lönen – gör livet sämre, skriver David Eklind Kloo, författaren till boken Arbetets mening.

”Positiva vindar i Norrland – men akta er för snålblåsten”

”Positiva vindar i Norrland – men akta er för snålblåsten”

Nu behövs ordentliga satsningar på infrastruktur och kompetensutveckling för att den positiva utvecklingen i norra Sverige inte ska stanna av, skriver Carola Andersson på IF Metall södra Västerbotten.

Industrin och klimatet

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Algodlingen på bakgården vid Bäckhammars pappersbruk blev framgångsrik. Nu har algerna renat metaller på Boliden – och forskarna vill satsa i stor skala.