Mina kamrater var ping-pongbarn

Krönika Så stort att få skriva för industriarbetare! Det är tack vare er jag är här.

I Grekland, världens första demokrati som blev en diktatur, var vi en fattig familj utan framtid. En dag sa pappa att framtiden fanns norrut.

Min morbror Jannis var nämligen gästarbetare i tung tysk industri och min faster Niki arbetade i gummifabriken i Norrköping. Hennes namn, som betyder Seger, tilldelades hon när hon som en av de yngsta kvinnorna gick med i grekiska motståndsrörelsen. När militärjuntan senare tog över rekryterades hon tillsammans med tiotusentals andra av svensk industri som skrek efter arbetskraft.

Vi valde Sverige för att faster Niki i sina brev beskrev en idyll: ”Man kliver av tåget och går direkt till fabriken. Solen skiner mitt i natten och lönen kommer i slutet på månaden. Statsministern demonstrerar på gatorna mot världens diktaturer tillsammans med fattiga flyktingar och arbetare”, skrev hon och vi packade ner allt vi ägde i en plastväska.

Eftersom min faster inte längre är vid liv ber jag andra som kom samtidigt att berätta mer:
Ett par minns hur de kom till en liten by i Småland med en skrynklig lapp i handen. Där stod adressen till fabriken. De som varken kunde läsa eller prata svenska eller engelska visade lappen för bussföraren. Han körde dem till ändhållplatsen och sedan med sin privata bil hela vägen till fabriken. Där stod de i skift vid det löpande bandet. Grannar kom med gamla husgeråd och korgar fyllda med ägg och äpplen. Fabriksföreståndarens fru hängde upp gardiner mot de soliga sommarnätterna.

”Vi räddade svensk industri och svensk industri räddade oss. Men vi var ju inte här för att stanna. Vi skulle bara spara ihop till ett startkapital och ett hem i hemlandet. Ingenting blev som vi tänkt oss”, säger en gammal farbror som nu är ensam i en gudsförgäten grekisk bergsby medan hans barn och barnbarn slagit rot i den svenska jorden.

Precis som jag växte upp hos min mormor medan mamma jobbade i en fabrik lämnade många sina barn hos mor- och farföräldrar. Mina klasskamrater var pingpong-barn som bollats fram och tillbaka mellan länderna och generationerna. Barn som efter många år återförenades med sina föräldrar som för dem var främlingar. Splittringen är fortfarande ett öppet sår som få pratar om. För att ge sina barn en framtid var föräldrarna tvungna att överge dem. Om än tillfälligt.

Och vi då? När vi äntligen klev av tåget var det för sent. Sverige hade just stängt gränserna så vi fick gömma oss i ett par år. När fabrikerna stängde flyttade faster Niki tillsammans med en hel våg av greker till storstädernas nybyggda och löftesrika drömmar – miljonprogrammen. Vi trängde oss in i deras trerummare i Rinkeby och framtiden kunde börja.

Alexandra Pascalidou är journalist och författare.