”Pizzor – men inga krispaket till vårdens hjältar”

Krönika Eftersom syrrorna ofta förblir namnlösa tänkte jag lyfta fram en av dem, vardagshjältarna, skriver Alexandra Pascalidou.

Undersköterskan Linda Stomberg mötte jag när jag filmade dokumentärserien Vi kallas tiggare, om människorna som satt med utsträckta handflator vädjande om corona corona långt innan det blev ett begrepp på allas läppar. Hennes engagemang väcktes en iskall vinterdag för åtta år sen när Lindas då sjuårige son sa att han ville göra varm choklad och ge de hemlösa sin svarta filt. Dottern, fyra år, ville ge dem sina leksaker. Trots utmaningar i familjen, med diagnoser, dödsfall och depressioner, har Linda alltid ställt upp. Att ge ger henne glädje.

Nu ringer jag och väcker Linda som försöker vända på dygnet efter att ha jobbat tre nätter i rad på covid-IVA i Borås. ”Det gick fort från första fallet till fjorton. Det var inte gamla människor och multi-sjuka. Det var människor mitt i livet. Från någon född på 90-talet till medelålders män.”

En sjuksyrra från Libanon jämförde corona med kriget hon flydde. I sina skyddsutrustningar ser de ut som rymdmänniskor. De ser inte riktigt, de hör inte riktigt, de andas med möda genom andningsmasker. De spritar sina engångsvisir och återanvänder dem gång på gång. De blir immiga men eftersom det är en bristvara har de inget val.

Och covid-patienterna är mycket skörare än andra.

Trots utmaningar i familjen, med diagnoser, dödsfall och depressioner, har Linda alltid ställt upp. Att ge ger henne glädje.

”Vi är vana vid patienter som kraschar men vi är inte vana vid att varje patient kraschar vid varje pass”, säger Linda.

Vårdpersonalen sköter allt åt dem – från att äta, kissa och bajsa till att andas. Det krävs sex personer för att vända en nedsövd patient med en massa slangar på kroppen. De har en slang för kisseriet, en för bajseriet, eller så bajsar de i sängen, en slang för vätskor och mediciner, en för andning eller så har de ett hål i halsen för respiratorn. Om syrgasslangen lossnar kan de dö.

Linda och hennes kollegor i Borås har fått pizzor och applåder och hyllningar från högre ort. Men några krispaket har de inte sett röken av.

”Politiker delar ut miljarder till andra men tror att applåder räcker för oss som står i krisens frontlinje. Vi har fler och sjukare patienter, vi har ny personal som behöver läras upp, vi har ny utrustning, nya rutiner och riktlinjer. Vi fråntas rättigheter och behandlas som ägodelar.”

De som är på bristningsgränsen och bävar för utmattningssyndrom och PTSD vet inte ens när de får semester. Kanske får Linda semester i september när maken Jari jobbar och barnen går i skolan.

Bara i Västra Götaland är 44 000 operationer inställda. Det kommer ta tre år att hinna ikapp. Samtidigt råder en enorm brist på narkos- och operationssköterskor. Många orkar inte med arbetsbelastningen. De som kan går till bemanningsbolag eller åker till Norge. Många börjar jobba på lager i stället där de får bättre betalt.

”Jag älskar mitt jobb men sista tiden känner jag mig så utnyttjad. Det är som ett övergrepp. Jag gillar att ge – men jag gillar inte att tas för given”, säger Linda.

Alexandra Pascalidou