Att bygga broar – inte murar

Krönika Även om ryktet om demokratins död är kraftigt överdrivet är hoten i högsta grad hotfulla, skriver Alexandra Pascalidou.

För sjunde året i rad deltar jag på New York Times Athens Democracy Forum. Bland presidenter, premiärministrar, filosofer, aktivister finns även de som riktar sina pilar mot demokratins akilleshäl.

När scenen intas av populistpatriarken vars enda ändamål är att så splittring mellan människor sitter jag kvar, längst fram. Yttrandefriheten spottar mig i ansiktet men jag tvingar mig själv att sitta kvar i god demokratisk anda för att lyssna på motståndarna. Uppviglarna. De som saluför simpla lösningar. De vars ord är missiler mot vår blotta existens.

Steve Bannon är en av krigsherrarna i det globala, digitala propagandakriget. Bannons historiskt beprövade vapen är rädslan för den andre.

Antikens filosofer förutsåg och varnade för tyranner redan vid demokratins födelse. Då när varken kvinnor eller slavar eller utlänningar hade röster eller rösträtt. Samma grupper som i dag är underordnade världen över.

När Bannon kliver av scenen omringas han av en massa gamla gubbgroupies som vill ta selfies.

Mogulen Bannon låtsas vara en av dem. ”De där uppe”, säger han och pekar mot den elit han själv tillhör. Inte ett ord om sin allt annat än folkliga förmögenhet sedan han blåste finansbubblor på en av världens största och mest skandalomsusade banker. Intet om sin Hollywoodkarriär, sin strategiska maktposition i Vita huset och som en av vit makt-­rörelsens och ultranationalismens murbyggarmegafoner.

Ingenting om hatet och hoten mot journalister och det metodiska misstänkliggörandet av media som han piskar upp. Ingenting om hur han legitimerar rasismen, sexismen, girigheten.

I stället anklagar han sin motdebattör, den fransk-judiske filosofen Bernard-Henri Lévy för att fara med osanning och tillhöra den ”intellektuella eliten” som bara bryr sig om demokratin när de förlorar och Trump-typer vinner val.
”I am a street fighter”, upprepar han som för att övertyga sig själv om att han verkligen är mannen på gatan.

Det är svårt att hålla isär sak och person. Särskilt som Bannons traumatiserande tankegods slår mot kvinnor, migranter, minoriteter och alla som sticker ut och sticker hål på hans såpbubblor. Det personliga är politiskt. Och tvärtom.

Inte minst blir hans politik personlig när den polska änkan Magdalena Adamowicz dyker upp på scenen. Hennes make Pawel, som var borgmästare i Gdansk, hotades för att han försvarade mänskliga rättigheter. I januari knivhöggs han till döds. Pawels sista ord var ”solidaritet”. Ordet som önskar bygga broar där Bannon bygger murar mellan människor baserat på deras identitet.

När Bannon kliver av scenen omringas han av en massa gamla gubbgroupies som vill ta selfies.

Samtidigt ställer sig en ung student från Sydafrika upp och säger: ”Jag har flugit i 14 timmar för att komma hit men jag får inte ens ställa en fråga. Desto mindre berätta om vår kamp för demokratin. Flera anmälda studenter från andra länder fick inte ens visum för att komma hit. Våra röster når aldrig fram.”

Och där satte han fingret på demokratins dilemma. Vilka som ges en röst och på vilkas bekostnad.

Alexandra Pascalidou är journalist  och författare.