Industriarbetarnas tidning

Perspektiv är kommenterande texter. Analys och ställningstagande är skribentens.

Rekordstora utdelningar – men hur länge till?

27 maj, 2019

Skrivet av

PERSPEKTIV Våren är aktieägarnas skördetid. Sällan har bolagen på Stockholmsbörsen delat ut så mycket pengar som nu: långt över 250 miljarder kronor. Kul för dem som är med på festen, men är det bra för morgondagen?

Harald Gatu, reporter.

Ekonomin går på högvarv och på bolagsstämmorna görs hi-five. Miljarder flödar ur företagens kassor till ägarna. Volvo AB är en av de mer frikostiga i miljardrullningen. Årets utdelning på 20 miljarder kronor är mer än dubbelt så stor som fjolårets.

Därmed delar man ut större delen av sin vinst. Volvokoncernens resultat efter skatt uppgick nämligen till 25 miljarder kronor varav det mesta alltså tillfaller aktieägarna. Det kostar att hålla sina ägare på gott humör.

Att hålla humöret uppe på investerarna är a och o för börsnoterade företag. En del företag med skakiga siffror tar hellre ett lån för att kunna dela ut än att sänka utdelningen. Det är precis vad klädjätten HM gör. I princip går man till banken för att kunna belöna sina aktieägare med 16 miljarder kronor eftersom vinsten inte räcker till; HM:s resultat efter skatt stannade nämligen på 12 miljarder kronor.

Att berika ägarna har varit den främsta ledstjärnan för näringslivet i snart ett halvsekel. Att bry sig om annat än maximal vinst för sina aktieägare är ”ren och oförfalskad socialism”, förklarade den Nobelprisbelönade och minst sagt inflytelserike nationalekonomen Milton Friedman.

Hans idéer om det vinstmaximerande företaget föll i god jord när den gamla efterkrigsmodellen började hacka i början på 1970-talet. Friedman bildade skola, fick en armé av lärljungar och snart lyckades den akademiska anstormningen inta politikens korridorer.

Vad som sedan följde hände var två förändringar.

Dels en förvandling av den finansiella ekonomin. Från att ha setts som ett smörjmedel till ”den riktiga ekonomin” blev den finansiella ekonomin en bransch i sig, en bransch som investerare kunde tjäna pengar på. Grova, snabba pengar, skulle det visa sig.

Till exempel: att förvalta andras pengar kom att bli allt mera lönsamt. Alla som sparar i fonder vet att förvaltarna oftast tar en rätt saftig avgift för att ta hand om ditt sparkapital. Mariana Mazzucato, innovationsprofessor vid University College London har i sin senaste bok The Value of Everything undersökt hur mycket mer förvaltarna tjänar idag mot på 1950- och 60-talet. Avgifterna är flerfaldigt högre idag. Vilket, hon påpekar, går stick i stäv med all annan ekonomisk utveckling; de flesta andra tjänster har ju faktiskt blivit billigare genom konkurrens och ökad produktivitet. Men det gäller inte finansiella tjänster.

Hon konstaterar också att samtidigt som kapitalförvaltarna tjänar allt mer har prissvängningarna på värdepapper ökat markant. Ett tecken på att förvaltarna av aktier och fonder tar stora risker.

Alltså: finanssektorn tog steget från förmedlare till att själv bli skapare av ekonomiska värden. Det var det ena som började hända på 1970-talet och som tog full fart under efterkommande årtionden.

Det andra som hände var att ”den riktiga ekonomin”, typ tillverkningsindustrin, ”finansialiserades”. Med andra ord, de finansiella målen skärptes och blev allt viktigare i företagens verksamhet.

I dag styrs företagen efter betydligt tuffare lönsamhetsmål än för bara några årtionden sedan. Ägarna kräver mer och vill ha högre utdelning på de pengar de har investerat i företaget.

På 1980-talet var det normalt att ägare förväntade sig 20 procents avkastning på sina satsade pengar. Så är det också i dag. Men 20 procent är betydligt mera i dag än för trettio år sedan. Och det har med inflationen och räntorna att göra.

Den ränta som är viktigast är räntan på statsobligationer. Alltså den ränta investerare får för att låna ut till staten. Men många vill ha investerarnas pengar. Inte minst företagen. Men då måste företagen erbjuda en högre avkastning än staten med sina obligationer. Annars satsar investerarna på att köpa statsobligationer istället.

Vad som har styrt storleken på investerarnas avkastningskrav är inte bara hur hög statens ränta på statsobligationer är. Även inflationen tas med i beräkningen. Investerarna vill ju inte att inflationen ska gröpa ur värdet på deras tillgångar.

Säg att räntan på statsobligationer ligger på 8 procent. Och inflationen lika mycket. Tillsammans blir det 16 procent. Då är det kanske inte så mycket att säga när en investerare då kräver 20 procents avkastning av företaget de satsar pengar i.

I dag har både räntan på statsobligationer och inflationen sjunkit till bara någon enstaka procent vardera. Men investerarnas avkastningskrav ligger kvar på samma nivå som när räntorna var höga och inflationsbrasan sprakade. De förväntar sig fortfarande 20 procents avkastning.

På så sätt är ägarnas krav så mycket tuffare idag mot vad de var för några decennier sedan.

”Finansialiseringen” av företagen har gjort kvartalsrapporterna viktigare. Aktieägarna har satts i första rummet. Utdelningarna har exploderat. Genom stora återköpsprogram löser företagen in en del av sitt aktiekapital för att berika ägarna ännu mer. Resultatet blir färre aktier och då ökar vinsten – och utdelningen – per aktie.

Atlas Copco, till exempel, delar ut 8 miljarder kronor till aktieägarna. Det är i stort sett i linje med företagets ambition att dela ut halva vinsten till ägarna. Samtidigt tar företaget 9 miljarder kronor ur kassan för att lösa in aktier vilket naturligtvis gläder aktieägarna. Avkastningen på det egna kapitalet? 34 procent. Inte illa för den som satsat en slant i företaget.

Vid sidan av högre vinstkrav är höga vd-löner en annan sida av den ordning som har väglett näringslivet de senaste årtiondena. Fram till 1980-talet gick det cirka 50 arbetarlöner på en vd-lön i USA. Idag 300. Enligt LO tjänade näringslivets toppar i Sverige i snitt motsvarande 9 industriarbetarlöner 1980 – i dag 59. Ofta kopplas ersättningen till företagens ledningar till aktiekursen vilket lockat till kortsiktiga beslut som får börskursen att rusa.

Vi lever fortfarande i efterdyningarna av finanskrisen för tio år sedan. Krisen var den värsta som hemsökt världsekonomin sedan den förra finansiella härdsmältan, 1929. Då växte det fram en debatt om hur marknadsekonomin skulle hanteras så att inte katastrofen skulle återupprepas.

Samma sak nu. Det är en ny debatt som till stor del handlar om företagens sätt att fungera, om kortsiktigheten, om aktieägarnas ansvar. En debatt som bottnar i en växande oro att kortsiktigheten riskerar att förgöra själva marknadsekonomin, att kortsiktigheten förstärker de destruktiva krafter som anses finnas inneboende i marknadsekonomin.

Debatten förs främst i USA och Storbritannien, de två länder som en gång ledde den marknadsliberala revolutionen och där finanskrisen 2008-2009 slog extra hårt. De är också två länder där inkomstklyftorna skenat. De politiska följderna heter Trump och Brexit.

Spåren förskräcker. Vanvården av finanskraschen 1929 kastade miljoner ut i massarbetslöshet och satte världen i brand. Men lärdomarna ledde med tiden till en ny ekonomisk modell byggd på insikten att marknadsekonomin är instabil och riskfylld. Den modellen, ”välfärdskapitalismen” fungerade fram till 1970-talet då den hamnade i svårigheter. När Milton Friedmans idéer tog vid hette det att marknaden alltid har rätt och att de politiska beslutsfattarna hade fel och skulle hålla sig borta. Resten är nutidshistoria.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Kortsiktigheten hotar framtiden”

”Kortsiktigheten hotar framtiden”

Företagens kortsiktighet är det stora hotet mot framtiden, skriver Thomas Franzén, före detta vice riksbankschef. Med höga avkastningskrav blir det svårare för politiken att undvika en djup depression. Han efterlyser ”en ordentlig diskussion om kapitalmarknaden och företagens roll”.

Vinsten framför allt

Vinsten framför allt

Förr tackades de anställda för sina insatser. I dag är aktieägarna viktigas­t. Sveriges största industriaffär gjordes för att ägarna skulle tjäna miljarder.

Här skyddades du från sänkt lön

Här skyddades du från sänkt lön

För nittio år sedan strejkade arbetarna till sig ett löneskydd i avtalet.

Därför vill facken inte ha ett jättelyft på lönen

Därför vill facken inte ha ett jättelyft på lönen

Läget är spänt inför nästa års löneförhandlingar. Ingen vill se en upprepning av 80-talet. Vad var det som hände då? Och varför varnas det för höga lönekrav? 

Hur ska reallönen räddas när priserna skenar?

Hur ska reallönen räddas när priserna skenar?

Mer pengar på kontot. Även när prisökningarna tagit sitt. Det är fackets mål i varje avtalsrörelse. Men hur ska reallönen kunna fixas när inflationen brakar iväg? Det frågar sig DA:s Harald Gatu.

Så påverkar kriget jobben och lönerna

Så påverkar kriget jobben och lönerna

Skenande priser på energi och råvaror. Brist på metaller och komponenter. Tragedin påminner om att krig i ett land påverkar hela världen, skriver DA:s Harald Gatu.

Inflationen ett dilemma för facket

Inflationen ett dilemma för facket

Jobb, investeringar, reallöneökningar – facket borde jubla. Men ett spöke från förr har dykt upp: inflationen. Den ställer fackföreningsrörelsen inför ett dilemma, skriver Harald Gatu.

Bonusmiljonerna berör inte bara några chefer

Bonusmiljonerna berör inte bara några chefer

117 miljoner kronor extra till Volvocheferna. En liten del av helheten, men en stor fråga för ett företag som vill gå i takt med tiden, skriver Harald Gatu.

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

”Hur var det med hedern och samvetet när krisstödet söktes”

”Hur var det med hedern och samvetet när krisstödet söktes”

Om du skickar in en ansökan om a-kassa måste du på heder och samvete intyga att du verkligen är arbetslös. Precis som företag som söker krisstöd intygar att de är i en djup ekonomisk kris, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.

NATTENS ARBETE

Pusslet går ihop tack vare nattis

Pusslet går ihop tack vare nattis

Allt färre kommuner erbjuder barnomsorg som har öppet på kvällar och nätter. Men gjuteriarbetaren Jenny Fredin har haft tur. ”Tack vare nattis. Annars vet jag inte hur det hade gått”, säger hon.

Avtal 2023

Strejkar vi svenskar för lite?

Strejkar vi svenskar för lite?

Samförstånd före strejk har länge varit den svenska modellen i praktiken. Men är fackens hot om strejk en nödvändig muskelträning för facken för att hålla sig i trim? Och vilka frågor är så viktiga att facket bör gå ut i strejk?

Bankkris – ordet som får industrin att rysa

Bankkris – ordet som får industrin att rysa

Många minns hur en kraschad bank på andra sidan jordklotet kan stoppa produktionen och skicka ut tusentals i arbetslöshet. Är det annorlunda den här gången?

Nej till förslag om treårigt avtal

Nej till förslag om treårigt avtal

Facken inom industrin säger nej till förslaget om ett treårigt avtal – ”med tanke på det osäkra läget i världen och inflationen”.

”Det är vår tur att få det bättre”

”Det är vår tur att få det bättre”

Vi LO-medlemmar måste få kompensation för det vi stått tillbaka för under de senaste åren, skriver Rainor Melander, Pappers avdelningsordförande på Väja bruk.

Missnöje med lågt lönekrav

Missnöje med lågt lönekrav

Inflationen äter upp löneökningarna. På industrier runt om i landet frågar sig många: Varför är det vi arbetare som ska ta smällen?

Så lyckades tyska facket få högre löner

Så lyckades tyska facket få högre löner

Hur lönerna ökar i konkurrentlandet Tyskland påverkar svensk avtalsrörelse. Men vad betyder de siffror som slungas nedifrån kontinenten? DA reder ut vad som hände när 3,9 miljoner tyska verkstadsarbetare fick ett nytt kollektivavtal.

Därför är avtalsrörelsen laddad som ingen annan

Därför är avtalsrörelsen laddad som ingen annan

Priserna stiger och ibland handlar det bara om att lönen ska räcka månaden ut. Kommer förhandlarna att ta hänsyn till det, undrar Dagens Arbetes reporter Anna Julius.

Intern kritik i IF Metall: Fick veta budet för sent

Intern kritik i IF Metall: Fick veta budet för sent

Många förtroendevalda blev tagna på sängen av fackens bud på 4,4 procent. Lars Ask, klubbordförande på Volvos Verkstadsklubb i Skövde, tycker att de borde fått veta budet i förväg.

Arbetsgivarna: Kraven är för höga

Arbetsgivarna: Kraven är för höga

Varken Industriarbetsgivarna eller Trä- och möbelföretagen tycker att Facken inom industrins lönekrav är rimliga. ”Vi betraktar världen ur olika perspektiv.”

Facken inom industrins avtalskrav: 4,4 procent

Facken inom industrins avtalskrav: 4,4 procent

Ett ettårigt avtal med löneökningar på 4,4 procent. Mer till de med lägst löner, och ytterligare avsättningar till flexpension. Det föreslår Facken inom industrin ska vara kraven i avtalsrörelsen.