Rekordstora utdelningar – men hur länge till?

PERSPEKTIV Våren är aktieägarnas skördetid. Sällan har bolagen på Stockholmsbörsen delat ut så mycket pengar som nu: långt över 250 miljarder kronor. Kul för dem som är med på festen, men är det bra för morgondagen?

Ekonomin går på högvarv och på bolagsstämmorna görs hi-five. Miljarder flödar ur företagens kassor till ägarna. Volvo AB är en av de mer frikostiga i miljardrullningen. Årets utdelning på 20 miljarder kronor är mer än dubbelt så stor som fjolårets.

Därmed delar man ut större delen av sin vinst. Volvokoncernens resultat efter skatt uppgick nämligen till 25 miljarder kronor varav det mesta alltså tillfaller aktieägarna. Det kostar att hålla sina ägare på gott humör.

Att hålla humöret uppe på investerarna är a och o för börsnoterade företag. En del företag med skakiga siffror tar hellre ett lån för att kunna dela ut än att sänka utdelningen. Det är precis vad klädjätten HM gör. I princip går man till banken för att kunna belöna sina aktieägare med 16 miljarder kronor eftersom vinsten inte räcker till; HM:s resultat efter skatt stannade nämligen på 12 miljarder kronor.

Att berika ägarna har varit den främsta ledstjärnan för näringslivet i snart ett halvsekel. Att bry sig om annat än maximal vinst för sina aktieägare är ”ren och oförfalskad socialism”, förklarade den Nobelprisbelönade och minst sagt inflytelserike nationalekonomen Milton Friedman.

Hans idéer om det vinstmaximerande företaget föll i god jord när den gamla efterkrigsmodellen började hacka i början på 1970-talet. Friedman bildade skola, fick en armé av lärljungar och snart lyckades den akademiska anstormningen inta politikens korridorer.

Vad som sedan följde hände var två förändringar.

Dels en förvandling av den finansiella ekonomin. Från att ha setts som ett smörjmedel till ”den riktiga ekonomin” blev den finansiella ekonomin en bransch i sig, en bransch som investerare kunde tjäna pengar på. Grova, snabba pengar, skulle det visa sig.

Till exempel: att förvalta andras pengar kom att bli allt mera lönsamt. Alla som sparar i fonder vet att förvaltarna oftast tar en rätt saftig avgift för att ta hand om ditt sparkapital. Mariana Mazzucato, innovationsprofessor vid University College London har i sin senaste bok The Value of Everything undersökt hur mycket mer förvaltarna tjänar idag mot på 1950- och 60-talet. Avgifterna är flerfaldigt högre idag. Vilket, hon påpekar, går stick i stäv med all annan ekonomisk utveckling; de flesta andra tjänster har ju faktiskt blivit billigare genom konkurrens och ökad produktivitet. Men det gäller inte finansiella tjänster.

Hon konstaterar också att samtidigt som kapitalförvaltarna tjänar allt mer har prissvängningarna på värdepapper ökat markant. Ett tecken på att förvaltarna av aktier och fonder tar stora risker.

Alltså: finanssektorn tog steget från förmedlare till att själv bli skapare av ekonomiska värden. Det var det ena som började hända på 1970-talet och som tog full fart under efterkommande årtionden.

Det andra som hände var att ”den riktiga ekonomin”, typ tillverkningsindustrin, ”finansialiserades”. Med andra ord, de finansiella målen skärptes och blev allt viktigare i företagens verksamhet.

I dag styrs företagen efter betydligt tuffare lönsamhetsmål än för bara några årtionden sedan. Ägarna kräver mer och vill ha högre utdelning på de pengar de har investerat i företaget.

På 1980-talet var det normalt att ägare förväntade sig 20 procents avkastning på sina satsade pengar. Så är det också i dag. Men 20 procent är betydligt mera i dag än för trettio år sedan. Och det har med inflationen och räntorna att göra.

Den ränta som är viktigast är räntan på statsobligationer. Alltså den ränta investerare får för att låna ut till staten. Men många vill ha investerarnas pengar. Inte minst företagen. Men då måste företagen erbjuda en högre avkastning än staten med sina obligationer. Annars satsar investerarna på att köpa statsobligationer istället.

Vad som har styrt storleken på investerarnas avkastningskrav är inte bara hur hög statens ränta på statsobligationer är. Även inflationen tas med i beräkningen. Investerarna vill ju inte att inflationen ska gröpa ur värdet på deras tillgångar.

Säg att räntan på statsobligationer ligger på 8 procent. Och inflationen lika mycket. Tillsammans blir det 16 procent. Då är det kanske inte så mycket att säga när en investerare då kräver 20 procents avkastning av företaget de satsar pengar i.

I dag har både räntan på statsobligationer och inflationen sjunkit till bara någon enstaka procent vardera. Men investerarnas avkastningskrav ligger kvar på samma nivå som när räntorna var höga och inflationsbrasan sprakade. De förväntar sig fortfarande 20 procents avkastning.

På så sätt är ägarnas krav så mycket tuffare idag mot vad de var för några decennier sedan.

”Finansialiseringen” av företagen har gjort kvartalsrapporterna viktigare. Aktieägarna har satts i första rummet. Utdelningarna har exploderat. Genom stora återköpsprogram löser företagen in en del av sitt aktiekapital för att berika ägarna ännu mer. Resultatet blir färre aktier och då ökar vinsten – och utdelningen – per aktie.

Atlas Copco, till exempel, delar ut 8 miljarder kronor till aktieägarna. Det är i stort sett i linje med företagets ambition att dela ut halva vinsten till ägarna. Samtidigt tar företaget 9 miljarder kronor ur kassan för att lösa in aktier vilket naturligtvis gläder aktieägarna. Avkastningen på det egna kapitalet? 34 procent. Inte illa för den som satsat en slant i företaget.

Vid sidan av högre vinstkrav är höga vd-löner en annan sida av den ordning som har väglett näringslivet de senaste årtiondena. Fram till 1980-talet gick det cirka 50 arbetarlöner på en vd-lön i USA. Idag 300. Enligt LO tjänade näringslivets toppar i Sverige i snitt motsvarande 9 industriarbetarlöner 1980 – i dag 59. Ofta kopplas ersättningen till företagens ledningar till aktiekursen vilket lockat till kortsiktiga beslut som får börskursen att rusa.

Vi lever fortfarande i efterdyningarna av finanskrisen för tio år sedan. Krisen var den värsta som hemsökt världsekonomin sedan den förra finansiella härdsmältan, 1929. Då växte det fram en debatt om hur marknadsekonomin skulle hanteras så att inte katastrofen skulle återupprepas.

Samma sak nu. Det är en ny debatt som till stor del handlar om företagens sätt att fungera, om kortsiktigheten, om aktieägarnas ansvar. En debatt som bottnar i en växande oro att kortsiktigheten riskerar att förgöra själva marknadsekonomin, att kortsiktigheten förstärker de destruktiva krafter som anses finnas inneboende i marknadsekonomin.

Debatten förs främst i USA och Storbritannien, de två länder som en gång ledde den marknadsliberala revolutionen och där finanskrisen 2008-2009 slog extra hårt. De är också två länder där inkomstklyftorna skenat. De politiska följderna heter Trump och Brexit.

Spåren förskräcker. Vanvården av finanskraschen 1929 kastade miljoner ut i massarbetslöshet och satte världen i brand. Men lärdomarna ledde med tiden till en ny ekonomisk modell byggd på insikten att marknadsekonomin är instabil och riskfylld. Den modellen, ”välfärdskapitalismen” fungerade fram till 1970-talet då den hamnade i svårigheter. När Milton Friedmans idéer tog vid hette det att marknaden alltid har rätt och att de politiska beslutsfattarna hade fel och skulle hålla sig borta. Resten är nutidshistoria.