Industriarbetarnas tidning

Perspektiv är kommenterande texter. Analys och ställningstagande är skribentens.

Rekordstora utdelningar – men hur länge till?

27 maj, 2019

Skrivet av

PERSPEKTIV Våren är aktieägarnas skördetid. Sällan har bolagen på Stockholmsbörsen delat ut så mycket pengar som nu: långt över 250 miljarder kronor. Kul för dem som är med på festen, men är det bra för morgondagen?

Harald Gatu, reporter.

Ekonomin går på högvarv och på bolagsstämmorna görs hi-five. Miljarder flödar ur företagens kassor till ägarna. Volvo AB är en av de mer frikostiga i miljardrullningen. Årets utdelning på 20 miljarder kronor är mer än dubbelt så stor som fjolårets.

Därmed delar man ut större delen av sin vinst. Volvokoncernens resultat efter skatt uppgick nämligen till 25 miljarder kronor varav det mesta alltså tillfaller aktieägarna. Det kostar att hålla sina ägare på gott humör.

Att hålla humöret uppe på investerarna är a och o för börsnoterade företag. En del företag med skakiga siffror tar hellre ett lån för att kunna dela ut än att sänka utdelningen. Det är precis vad klädjätten HM gör. I princip går man till banken för att kunna belöna sina aktieägare med 16 miljarder kronor eftersom vinsten inte räcker till; HM:s resultat efter skatt stannade nämligen på 12 miljarder kronor.

Att berika ägarna har varit den främsta ledstjärnan för näringslivet i snart ett halvsekel. Att bry sig om annat än maximal vinst för sina aktieägare är ”ren och oförfalskad socialism”, förklarade den Nobelprisbelönade och minst sagt inflytelserike nationalekonomen Milton Friedman.

Hans idéer om det vinstmaximerande företaget föll i god jord när den gamla efterkrigsmodellen började hacka i början på 1970-talet. Friedman bildade skola, fick en armé av lärljungar och snart lyckades den akademiska anstormningen inta politikens korridorer.

Vad som sedan följde hände var två förändringar.

Dels en förvandling av den finansiella ekonomin. Från att ha setts som ett smörjmedel till ”den riktiga ekonomin” blev den finansiella ekonomin en bransch i sig, en bransch som investerare kunde tjäna pengar på. Grova, snabba pengar, skulle det visa sig.

Till exempel: att förvalta andras pengar kom att bli allt mera lönsamt. Alla som sparar i fonder vet att förvaltarna oftast tar en rätt saftig avgift för att ta hand om ditt sparkapital. Mariana Mazzucato, innovationsprofessor vid University College London har i sin senaste bok The Value of Everything undersökt hur mycket mer förvaltarna tjänar idag mot på 1950- och 60-talet. Avgifterna är flerfaldigt högre idag. Vilket, hon påpekar, går stick i stäv med all annan ekonomisk utveckling; de flesta andra tjänster har ju faktiskt blivit billigare genom konkurrens och ökad produktivitet. Men det gäller inte finansiella tjänster.

Hon konstaterar också att samtidigt som kapitalförvaltarna tjänar allt mer har prissvängningarna på värdepapper ökat markant. Ett tecken på att förvaltarna av aktier och fonder tar stora risker.

Alltså: finanssektorn tog steget från förmedlare till att själv bli skapare av ekonomiska värden. Det var det ena som började hända på 1970-talet och som tog full fart under efterkommande årtionden.

Det andra som hände var att ”den riktiga ekonomin”, typ tillverkningsindustrin, ”finansialiserades”. Med andra ord, de finansiella målen skärptes och blev allt viktigare i företagens verksamhet.

I dag styrs företagen efter betydligt tuffare lönsamhetsmål än för bara några årtionden sedan. Ägarna kräver mer och vill ha högre utdelning på de pengar de har investerat i företaget.

På 1980-talet var det normalt att ägare förväntade sig 20 procents avkastning på sina satsade pengar. Så är det också i dag. Men 20 procent är betydligt mera i dag än för trettio år sedan. Och det har med inflationen och räntorna att göra.

Den ränta som är viktigast är räntan på statsobligationer. Alltså den ränta investerare får för att låna ut till staten. Men många vill ha investerarnas pengar. Inte minst företagen. Men då måste företagen erbjuda en högre avkastning än staten med sina obligationer. Annars satsar investerarna på att köpa statsobligationer istället.

Vad som har styrt storleken på investerarnas avkastningskrav är inte bara hur hög statens ränta på statsobligationer är. Även inflationen tas med i beräkningen. Investerarna vill ju inte att inflationen ska gröpa ur värdet på deras tillgångar.

Säg att räntan på statsobligationer ligger på 8 procent. Och inflationen lika mycket. Tillsammans blir det 16 procent. Då är det kanske inte så mycket att säga när en investerare då kräver 20 procents avkastning av företaget de satsar pengar i.

I dag har både räntan på statsobligationer och inflationen sjunkit till bara någon enstaka procent vardera. Men investerarnas avkastningskrav ligger kvar på samma nivå som när räntorna var höga och inflationsbrasan sprakade. De förväntar sig fortfarande 20 procents avkastning.

På så sätt är ägarnas krav så mycket tuffare idag mot vad de var för några decennier sedan.

”Finansialiseringen” av företagen har gjort kvartalsrapporterna viktigare. Aktieägarna har satts i första rummet. Utdelningarna har exploderat. Genom stora återköpsprogram löser företagen in en del av sitt aktiekapital för att berika ägarna ännu mer. Resultatet blir färre aktier och då ökar vinsten – och utdelningen – per aktie.

Atlas Copco, till exempel, delar ut 8 miljarder kronor till aktieägarna. Det är i stort sett i linje med företagets ambition att dela ut halva vinsten till ägarna. Samtidigt tar företaget 9 miljarder kronor ur kassan för att lösa in aktier vilket naturligtvis gläder aktieägarna. Avkastningen på det egna kapitalet? 34 procent. Inte illa för den som satsat en slant i företaget.

Vid sidan av högre vinstkrav är höga vd-löner en annan sida av den ordning som har väglett näringslivet de senaste årtiondena. Fram till 1980-talet gick det cirka 50 arbetarlöner på en vd-lön i USA. Idag 300. Enligt LO tjänade näringslivets toppar i Sverige i snitt motsvarande 9 industriarbetarlöner 1980 – i dag 59. Ofta kopplas ersättningen till företagens ledningar till aktiekursen vilket lockat till kortsiktiga beslut som får börskursen att rusa.

Vi lever fortfarande i efterdyningarna av finanskrisen för tio år sedan. Krisen var den värsta som hemsökt världsekonomin sedan den förra finansiella härdsmältan, 1929. Då växte det fram en debatt om hur marknadsekonomin skulle hanteras så att inte katastrofen skulle återupprepas.

Samma sak nu. Det är en ny debatt som till stor del handlar om företagens sätt att fungera, om kortsiktigheten, om aktieägarnas ansvar. En debatt som bottnar i en växande oro att kortsiktigheten riskerar att förgöra själva marknadsekonomin, att kortsiktigheten förstärker de destruktiva krafter som anses finnas inneboende i marknadsekonomin.

Debatten förs främst i USA och Storbritannien, de två länder som en gång ledde den marknadsliberala revolutionen och där finanskrisen 2008-2009 slog extra hårt. De är också två länder där inkomstklyftorna skenat. De politiska följderna heter Trump och Brexit.

Spåren förskräcker. Vanvården av finanskraschen 1929 kastade miljoner ut i massarbetslöshet och satte världen i brand. Men lärdomarna ledde med tiden till en ny ekonomisk modell byggd på insikten att marknadsekonomin är instabil och riskfylld. Den modellen, ”välfärdskapitalismen” fungerade fram till 1970-talet då den hamnade i svårigheter. När Milton Friedmans idéer tog vid hette det att marknaden alltid har rätt och att de politiska beslutsfattarna hade fel och skulle hålla sig borta. Resten är nutidshistoria.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Kortsiktigheten hotar framtiden”

”Kortsiktigheten hotar framtiden”

Företagens kortsiktighet är det stora hotet mot framtiden, skriver Thomas Franzén, före detta vice riksbankschef. Med höga avkastningskrav blir det svårare för politiken att undvika en djup depression. Han efterlyser ”en ordentlig diskussion om kapitalmarknaden och företagens roll”.

Vinsten framför allt

Vinsten framför allt

Förr tackades de anställda för sina insatser. I dag är aktieägarna viktigas­t. Sveriges största industriaffär gjordes för att ägarna skulle tjäna miljarder.

Här skyddades du från sänkt lön

Här skyddades du från sänkt lön

För nittio år sedan strejkade arbetarna till sig ett löneskydd i avtalet.

”Hur var det med hedern och samvetet när krisstödet söktes”

”Hur var det med hedern och samvetet när krisstödet söktes”

Om du skickar in en ansökan om a-kassa måste du på heder och samvete intyga att du verkligen är arbetslös. Precis som företag som söker krisstöd intygar att de är i en djup ekonomisk kris, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.

Skulderna plågar företagen

Skulderna plågar företagen

I corona-krisen är det inte bara vikande efterfrågan och brustna leverantörskedjor som plågar företagen. Deras egna skulder riskerar att förvärra läget, skriver DA:s reporter Harald Gatu.

Elbilen banar väg för industripolitiken

Elbilen banar väg för industripolitiken

I dag säljs inte många elbilar. Ändå håller elbilen på att utlösa stora skälvan i världens viktigaste bilnation Tyskland. Samtidigt har utvecklingen fått EU att brådstörtat damma av en gammal goding: industripolitiken.

Läroböckerna i ekonomi stämmer inte längre

Läroböckerna i ekonomi stämmer inte längre

Vi har sett det förr i avtalsrörelsens upptakt. Dagarna före jul överlämnar parterna detaljerade krav till varandra. Men den här gången är ingenting är som förut. Läroböckerna stämmer inte längre, skriver DA:s Harald Gatu.

Världsekonomin och klimatet påverkar avtalsrörelsen

Världsekonomin och klimatet påverkar avtalsrörelsen

Snart börjar dragkampen om din nya lön. Förr varnade man att alltför höga löneökningar skulle sänka ekonomin. Nu kommer hotet från helt andra håll: Trumps tullar och klimatet, skriver Harald Gatu.

”Investera i de anställda – låt aktieägarna stå tillbaka”

”Investera i de anställda – låt aktieägarna stå tillbaka”

Det amerikanska näringslivets toppar har gjort ett gemensamt uttalande om att långsiktighet måste gå före snabba klipp. Det är ett tecken på marken under dem inte känns lika stabil som tidigare, skriver DA:s Harald Gatu.

”Kortsiktigheten kan leda till katastrof”

”Kortsiktigheten kan leda till katastrof”

Aktieägarnas makt riskerar att leda till katastrof. Därför måste företagen styras efter helt nya regler. Det kan politikerna ordna, säger Oxfordprofessorn Colin Mayer.

Sjuka Samhall

Otryggt att jobba helg med hjärtfel

Otryggt att jobba helg med hjärtfel

Per har ett medfött hjärtfel. I åtta år har han försökt få Samhall att satsa på att utbilda de anställda i hjärt- och lungräddning.

Samhall i Umeå:  Vi följer Folkhälso­myndighetens riktlinjer

Samhall i Umeå: Vi följer Folkhälso­myndighetens riktlinjer

Andreas Zittra, områdeschef och affärschef på Samhall i Umeå, svarar på kritiken om bristande skyddsutrustning och utbildning för de anställda.

Dagens Arbete granskar Samhall

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Larmade om brister – ärendet lades ner

Larmade om brister – ärendet lades ner

Richard Fredriksson slog slår larm om arbetsmiljön på Samhall redan i april 2020. Åtta månader senare lades ärendet ner.

Hon städar äldreboenden utan skydd

Hon städar äldreboenden utan skydd

Lulu städar flera olika äldreboenden. Utan skydd. Hon är orolig både för den egna hälsan och för att smitta de gamla.

Nettan: Vi väntar fortfarande på riktiga masker

Nettan: Vi väntar fortfarande på riktiga masker

Nettan städar i polishuset, men får bara ett visir som skydd. ”Vi städar ju med vatten. Det stänker”, säger hon. Som skyddsombud känner hon sig motarbetad av företaget när hon påpekar brister.

Får inte desinficera bilarna – ”ratten torkar ut”

Får inte desinficera bilarna – ”ratten torkar ut”

Samhalls bilar får under pandemin inte rengöras med något annat än en fuktad trasa. Medel förstör interiören.

Samhall i Sörmland: Vi har gjort så mycket vi kan

Samhall i Sörmland: Vi har gjort så mycket vi kan

Anställda på Samhall i Sörmland kritiserar att de skickats ut under coronapandemin utan rätt skyddsutrustning. Fredrik Nilsson, distriktschef Sörmland/Gotland, svarar.

Samhall har städat bort sin själ

Samhall har städat bort sin själ

Människovärdet offras på vinstmaximeringens altare, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.