”Allt handlar om att lyssna”

Ny bas När han var ny på Skärblacka åkte han på stryk. I dag, mer än trettio år senare, har Pontus Georgsson valts till ordförande för hela Pappers.

Det är fredag morgon, två dagar efter ordförandevalet, och nu sitter han här på sitt kontorsrum i centrala Stockholm och försöker smälta alltsammans. Förtroendet som han har fått. Ansvaret, uppmärksamheten och allt annat som är förenat med uppdraget.

Men det är med ömsom glädje ömsom sorg som han tar sig an det. Känslorna är tudelade, förklarar han:

– Att bli ordförande för Pappers är det största som finns. Fantastiskt kul, nästan ofattbart. Men samtidigt vet jag ju varför jag blivit det – för att Matts inte längre är på plats.

Pontus Georgsson syftar förstås på sin företrädare och forne kollega Matts Jutterström, som gick bort i sviterna av cancer nyligen. En mycket nära vän, dessutom. Ja, den snällaste människa som han någonsin har träffat, säger han. Vilket inte minst visade sig när Pontus miste sin äldste son i en trafikolycka för snart två år sedan.

– Han skulle ha fyllt trettio nu, tjugonionde juli …

– Jo, Matts var ett stort stöd för mig. Han ringde, frågade, stöttade. Alltid. Trots att han var väldigt sjuk och hade en massa egna saker att jobba med.

Är du snäll, tycker du?

Han tittar upp i taket en sekund.

– Jo, det är jag nog. Men inte lika snäll som Matts. Och jag tror aldrig att jag kommer vara lika frispråkig som han. Jag är mer eftertänksam, tänker efter mer innan jag pratar.

Vi stod varandra ideologiskt väldigt nära, Matts och jag. Båda har alltid varit tydliga med att vi ska jobba både för den enskilde individen och för kollektivet.

– Däremot stod vi varandra ideologiskt väldigt nära, Matts och jag. Båda har alltid varit tydliga med att vi ska jobba både för den enskilde individen och för kollektivet. Allt handlar om medlemmarna. Att lyssna på dem, det är jätteviktigt.

Är du bra på att lyssna?

– Ja, det tycker jag. Man kan ju inte företräda medlemmarna utan att lyssna på dem. Och jag är inte konflikträdd. Men heller inte konfliktsökande.

Han sitter i en svart snurrstol, lugn och lätt bakåtlutad, ungefär som en operatör i ett manöverrum när det inte händer så värst mycket, när processen snurrar på som den ska. Rummet som han sitter i har dock bara en dataskärm och dess väggar är prydda med barnteckningar. Teckningar med skilda motiv och som skvallrar om att han är både pappa och farfar.

Själv växte han upp i sjuttio- och åttio-talets Täby utanför Stockholm. I villa, tillsammans med tre bröder vars samtliga förnamn börjar på P. P som i Pontus. En bokstav som för övrigt hela brödraskaran långt senare skulle låta tatuera in på sina kroppar under en weekend i Barcelona.

Föräldrarna var skilda men båda var fackligt engagerade på sitt håll. Mamman i Kommunal, pappan i Byggnads. Men det intresset märkte Pontus inte av särskilt mycket.

– Nej, inga fackliga diskussioner alls som jag minns. Men det är klart, mina ideologiska värderingar kommer säkert därifrån. Mamma var aktiv i sossarna också.

Men som tonåring gjorde du revolt, erkänn?

– Det är klart att jag var ute och slirade åt höger ett tag, vem gör inte det i Täby!

Var du med i MUF?

– Haha! Nä, men jag var faktiskt på det jag uppfattade som en MUF-fest en gång. När jag var sexton eller så. Men hur det slutade vill jag helst inte berätta.

Hur slutade det?

– Jag blev utslängd. Som i gamla westernfilmer …

Han reser sig upp från stolen och låtsas att några personer tar tag i honom, hårt och bryskt, och sedan slänger ut honom på gatan.

– Med huvudet före.

För att du var för full?

– Nä, för att jag reagerade på att de knarkade där inne. Jag sa ifrån och sedan hällde jag ut vad jag tror var amfetamin i en blomvas och … Jag minns inte om det var vår eller höst, men det var i alla fall kallt och regnigt där jag landade!

Någon egentlig dröm om vad han skulle arbeta med som vuxen hade han inte. Det viktiga för honom var att få ett jobb, tjäna pengar och klara sig själv. Gymnasievalet föll på processteknisk linje, en utbildning som hade framtiden för sig.

– Där hade jag en lärare i arbetslivsorientering, Hasse. Det var han som väckte mitt intresse för fackliga frågor. Jag minns så väl när han sa: ”Att jobba, det handlar också om att ta hand om sina arbetskamrater och uppträda schyst. Framför allt när det är skiftgång. Det går inte att komma för sent till jobbet, för den som är där vill ju också komma hem till sin familj.”

– Han var jävligt noga med tiderna när vi skulle ha lektion.

Arbetstider är också något som skulle ligga Pontus Georgsson varmt om hjärtat. När han fick sitt första fackliga förtroendeuppdrag, 1992, var det just arbetstider som han reagerade på. Villkoren och bestämmelserna som gäller för skiftarbetare, det vill säga för de flesta pappersarbetare. Det som Hasse hade gjort honom så nyfiken på.

Särskilt en punkt fastnade han för.

– Det står ju i vårt avtal att man inte får lämna arbetsplatsen innan man blir avlöst. Men, tänkte jag: ”Vad händer om dagis plötsligt ringer och säger att jag måste komma och hämta hem mitt barn som blivit sjuk? Ska jag inte jag få göra det då, lämna mitt skift? Nej, det får jag inte. Fan, det är ju helsjukt, nästan som att vara livegen!”

– Visst, det är så klart svårt att ändra på det där. Man kan ju inte bara lämna en fabrik som snurrar, det förstod jag då också. Men ändå, jag minns att jag reagerade väldigt starkt på det.

Efter gymnasiet flyttade han till Norrköping. Dels hade han en flickvän som bodde där, dels hade han fått ett jobb på Skärblacka bruk som verkade lovande.

Men efter tre månader fick han nog och slutade.

– Nä, det var inget kul alls. Jag fick ju för fan stryk ett par gånger!

Vad hände?

– Jag gick bredvid en rullmaskinförare för att lära mig. Han var i fyrtioårsåldern, kanske äldre, jag minns inte. Men jag minns en gång att papperet hade gått av och att vi skulle skarva en rulle, och då slog han plötsligt till mig. Över nacken. Hårt. ”Nu gjorde du fel ungjävel!”

Varför gjorde han så, tror du?

– Han tyckte väl att jag gjorde fel, jag vet inte. Men han klippte i alla fall till mig ett par gånger. Han var jävligt elak, den mannen.

Anmälde du honom?

– Nej, men jag pratade med en kille som var rätt tuff av sig och som jobbade på samma skift som jag. Han skällde ut honom.

Men något förlåt från sin plågoande fick han aldrig. Varken då, när det hände, eller tre år senare, när han var tillbaka på Skärblacka och fått anställning där igen.

– Men då tror jag att han hade glömt bort vem jag var.

Livet gick vidare, och på det östgötska bruket skulle Pontus Georgsson sedan arbeta fackligt i många år – bland annat som skyddsombud och avdelningsordförande.

Till Pappers förbundskontor, där han sitter nu, värvades han för fyra år sedan. Först som ombudsman, senare även som avtalsansvarig och förhandlingschef.

Vi är ett litet förbund. Därför är det viktigt att vi nu lyfter blicken, ser framåt, planerar och ser till att vi har de rätta strategierna.

Och i dag, sedan någon månad tillbaka, basar han alltså över hela förbundet. En organisation som snart fyller hundra och som i framtiden ska vara ”stark, tydlig och attraktiv”, understryker han.

– Vi är ett litet förbund. Därför är det viktigt att vi nu lyfter blicken, ser framåt, planerar och ser till att vi har de rätta strategierna – allt sånt som krävs för att vi ska kunna vara ett eget förbund i fyrtio år till eller mer.

– Dessutom gäller det förstås att värna om det som vi alltid har värnat om: medlemmarnas villkor och trygghet i arbetet.

Vilka blir de viktigaste frågorna i avtalsrörelsen?

– Egentligen blir det ingen skillnad mot tidigare. Det kommer att handla om löner och arbetstider, sånt är alltid lika viktigt för oss.

Nu ett tankeexperiment som jag även utsatte Jutterström för för en tid sedan. Ponera att de olika LO-förbunden motsvarade ett lag på en fotbollsplan. Vilken position har Pappers?

– Tja, någonstans på vänsterkanten i så fall. Så klart!

– Ja, vänster wingback. Det innebär att vi jobbar hårt i försvar när vi har ett tryck emot oss, men att vi kommer att vara med hela vägen på kanten och dra när det behövs.

Jutterström liknade Pappers vid en yttermittfältare. En stark, stolt och uthållig spelare, sa han.

– Ja, då är vi ju överens även på den punkten.

Men Jutterström var hammarbyare, du är AIK:are. Där var ni inte överens?

– Haha! Ja, så var det. När AIK spelade oavgjort, vilket vi gjorde ganska många gånger ifjol, så brukade han skicka ett sms till mig: ”Grattis till poängen!”

– Han visste ju att vi då hade missat två poäng.