Det våras för välfärden!

Plötsligt framträder en ny politisk dagordning bortom brott och straff-hegemonin som rått alltför länge, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein efter årets första partiledardebatt.

”Jag hyllar dem som faktiskt härdar ut”

I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten romantisk. För de som balansera­r på dess tunna egg är den allt annat än just det, skriver Carl Linnaeus.

Sömmerskorna startade sin egen syfabrik

Striden som föregick kooperativet. Elektriska Syfabriken i Centralpalatset avskedade alla som ville gå med i facket och annonserade via Dagens Nyheter efter nya sömmerskor. Facket å sin sida varnade alla från att ta anställning hos direktör Josephsson.

Historia Här styrde arbetarna själva. I trettio år var Kooperativa Syfabriken Linnéa sömmerskornas eget företag. Allt började med att en arbetsgivare jagade ut dem som ville organisera sig i en fackförening.

Kooperativet. En bild tagen någonstans i en liten lokal i centrala Stockholm för över hundra år sedan. Sex kvinnor och deras symaskiner. Från taket lyser fotogenlamporna. Buntar av tyg trängs i hyllor och på väggen hänger några färdigsydda plagg. Bara två av kvinnorna tittar in i kameran. Ingen tycks göra sig till för fotografen.

Vad säger uttrycken i deras ansikten? Om koncentration, allvar, kanske trötthet? Är de förlägna inför uppmärksamheten? De hade ögonen på sig. Att starta ett arbetarkooperativ var långt ifrån vanligt. När bilden tas har sex sömmerskor just påbörjat ett trettioårigt äventyr. De hoppades att deras eget kooperativ ”skulle efterföljas av flera och så småningom råda bot på kvinnoslaveriet i denna industrigren”.

Slitet

De stod allra längst ner på samhällsstegen, linnesömmerskorna. Unga, utsatta kvinnor vars anställningstrygghet låg i händerna på oberäkneliga arbetsgivare. Långa arbetsdagar, minst 12–13 timmar, sex dagar i veckan. Med en minimal ersättning som många såg sig tvungna att dryga ut med prostitution. I Stockholm beräknades att var tionde prostituerad var en sömmerska.

Vi står eniga, vi tänker organisera oss och det står i vår fulla rätt.

Med de moderna maskinernas intåg öppnades fabriksgrindarna för kvinnor. Tidigare var textiltillverkningen mer hantverksmässig och därför vikt för männen. De nya arbetsuppgifterna, att sköta mekaniska spinnmaskiner och vävstolar, påstods däremot vara lämpade för kvinnor.

När kvinnorna intog fabriksgolven ersatte de männen till betydligt lägre löner. Att höja lönerna och försöka organisera sig i en fackförening var inte det lättaste. Inte minst sömmerskorna på Edward Josephssons Elektriska Syfabrik i Stockholm fick erfara det.

Konflikten

”Ut! Ut härifrån! Alla som tänker ansluta sig till Linnesömmerskornas fackförening har inget här att göra. Ni kan lämna lokalen omedelbart. Omedelbart!”

Så sa han, direktören. Sömmerskorna på Edward Josephssons Elektriska Syfabrik kom ihåg hur orden föll den där marsdagen 1905. De hade just skrivit sina namn på en lista där de förklarade att de tänkte ansluta sig till Linnesömmerskornas fackförening.

Direktör Josephsson fick snart kännedom om namnlistan och blev rasande. En av sömmerskorna kallades omedelbart in till kontoret. Vad skulle det här betyda? Fackförening!

Efter en stund återvände sömmerskan till sina arbetskamrater och återgav vad direktören hade sagt: inga fackföreningsmedlemmar finge vara anställda hos honom!

Just när de stod och diskuterade vad de skulle göra dök Josephsson själv upp. Han höjde rösten och bad om uppmärksamhet. Inför samtliga anställda upprepade han sitt besked. Den som ansluter sig till Linnesömmerskornas fackförening har inget här att göra. Ni kan lämna lokalen!

– Vi står eniga, vi tänker organisera oss och det står i vår fulla rätt, svarade kvinnorna.

Efter en ordväxling hotade han med polis och han kallade genast in tre gårdsdrängar för att så snart som möjligt kasta ut de trotsiga kvinnorna.

Samma kväll samlades 74 sömmerskor i Folkets hus för att skriva in sig i Linnesömmerskornas fackförening. Några månader senare gick ett antal sömmerskor till samma lokal i ett annat ärende.

Bildandet

Kanske framtiden ligger i arbetarnas egna händer. Var det så de tänkte, de som samlades där, i en av huset åtta samlingssalar?

Den som gick in i Folkets hus i centrala Stockholm en novemberdag 1905 kunde lätt få känslan att vara ett med tiden och hänryckas av drömmen om en framtid som kanske, kanske låg i arbetarnas egna händer. Bygget imponerade på alla dem som kom från sina trånga dragiga träkåkar.

Några år tidigare hade arbetarna själva tecknat andelar och anordnat industrilotterier som gjorde bygget möjligt. Resultatet var iögonfallande, ett ståtligt hus med rundbågad klinkerfasad som rymde arbetarnas egna fackföreningslokaler, bibliotek, flera tidningsredaktioner, Socialdemokraternas partiexpedition, restaurang och i källaren Arbetarnas tryckeri.

Där i D-salen satt de: kappsömmerskan Anna Pettersson och mössömmerskan Maria Israelsson. Tillsammans med bland andra svarvare Holmberg och snickaren Enstedt och tjänarinneföreningens ordförande Elisabet Andersson skulle de bilda styrelsen för den nya Kooperativa Syfabriken Linnéa.

Beslutet väckte rubriker i pressen. En kooperativ arbetarstyrd syfabrik var sannerligen en nyhet som kunde konkurrera med rapporteringen om Norges självständighet, om den utbredda prostitutionen i Stockholm, om mordet i Spångmyra och om strejker och soldatmyterier i Ryssland.

Kooperativa Syfabriken Linnéa var ett nytt kapitel i den konfliktfyllda historia som tidningsläsarna hade kunnat följa ett halvår tidigare: strejken vid Edward Josephssons Elektriska Syfabrik.

De utsparkade arbetarna vid Josephssons hade anslutit sig till Linnesömmerskornas fackförening samma dag de förlorade sina jobb. Den fackföreningen tillhörde Kvinnornas fackförbund inom LO och syftade till att underlätta organiseringen av kvinnorna. Kvinnofacket bildades bland annat för att Skrädderiarbetareförbundet inte ville släppa in kvinnor som medlemmar.

Syfabriken

För Kvinnornas Fackförbund föll det sig naturligt att ta initiativet till den Kooperativa Syfabriken Linnéa.

Efter grundandet tecknade sig 54 personer som medlemmar och andelsägare. Ett cirkulär trycktes upp i tvåhundra exemplar och spreds i Kooperativa förbundets butiker och på arbetsplatser. Tonen i uppropet säger en del om tidsandan. Linnea manade till ”kamp mot kapitalväldet för bättre arbetsförhållanden och större rättfärdighet på arbetsmarknaden inom vårt yrke”.

Fienden, ”de kapitalistiska grossörerna”, var stark och välorganiserad. Därför behövde Linnéa stöd från andra arbetargrupper.

Kooperativet skulle koncentrera sig på att tillverka arbetskläder, inte mode. Det fanns skäl att hålla sig till tidlösa arbetskläder och inte modekläder som följde nyckfylla svängningar. Från Linnéa, arbetarnas egen syfabrik, skulle arbetarklassen kunna köpa sina blåkläder.

Drömmen var ett nät med ombud ute på arbetsplatserna. Många arbetare anmälde sig också som kommissionärer som marknadsförde plaggen bland sina arbetskamrater.

Ryktet om Linnéa spreds snabbt och stödet kom snart från olika håll. Några arbetare i Munkfors skrev i ett brev att de ville veta mer. Fackliga organisationer anmälde sitt intresse.

Men stödet kom inte bara inifrån arbetarrörelsen. En fil dr Karlsson köpte femton andelar, lika många som den liberale riksdagsmannen Knut Kjellberg. En ”fröken Bonnier” – troligtvis förläggarfrun Lisen Bonnier – slog till med 200 andelar. Men det skulle dyka upp ännu mer kända namn bland andelstecknarna.

En av kooperativets grundare och styrelseledamöter var Elisabet Andersson, tjänarinneföreningens socialistiska ordförande. Hon, fattigflickan från Småland, drev en segsliten kamp för att tjänarinnorna skulle få ordnade arbetstider och betald semester. I hennes ögon utkämpade hennes yrkeskår samma strid som sömmerskorna.

Några veckor efter bildandet av kooperativet går hon på julfest med Kulturella ungdomsförbundet. Där i vimlet ser hon ett bekant ansikte. En av kungligheterna, prins Eugen, målarprinsen från Waldemarsudde. Elisabet Andersson närmar sig prinsen och de börjar prata med varandra. Efter julfesten förbinder sig prins Eugen att teckna 40 andelar i Syfabriken Linnéa.

Med startkapitalet kunde Linnea köpa in två symaskiner från Husqvarna som gav arbete åt tre sömmerskor. Första arbetslokalen inrymdes i en liten kammare hemma hos en av styrelseledamöterna. Snart kom den första ordern på arbetskläder som skickades mot postförskott till Rätansbyn i Jämtland. Linnéa hade nått ut.

Drömmen

Tanken på att starta ett eget kooperativ hade funnits ett tag bland linnesömmerskorna i Stockholm. Fantasin eldade visionen om en tillverkning styrd av arbetarna själva. Berättelsen hur de arbetslösa vävarna i Rochdale halvannan mil utanför engelska Manchester startade sin egen tillverkning var välkänd. Exemplet från Rochdale lockade skräddare och typografer i Stockholm att bilda kooperativ på 1850-talet. Samtidigt började konsumentföreningarna spridas över landet. Självaste August Strindberg drömde om ett nytt samhälle byggt på kooperativ.

I arbetarrörelsens barndom sågs kooperationen som ett tredje ben i frihetsbygget: partiet skötte politiken, fackföreningarna organiserade arbetarna för högre lön och kortare arbetstid medan kooperationen tog hand om handel och varudistribution. Och kanske också en del produktion.

När Syfabriken Linnéa startade var man långt ifrån ensamma. Men producentkooperativ var heller inte särskilt vanliga. Många hade visserligen startats, oftast efter uppslitande strejker som slutat med avskedanden. Som Tobaksfabriken Fram och Stuveribolaget Progress. Men de flesta kooperativ dukade under efter bara några år.

Syfabriken Linnéa stretade på. Eftersom kunderna fanns bland arbetarna så var Linnéas öde avhängigt arbetarrörelsens framgångar.

Den 28 augusti 1909 stängde Linnéa på obestämd tid. Storstrejken lamslog landet sedan arbetsgivarna krävt lönesänkningar. Sammanlagt 80 000 anställda lockoutades från främst textilfabriker, sågverk och pappersbruk. LO svarade med att ta ut 300 000 medlemmar i strejk. Den sista sommarmånaden gapade orderböckerna tomma hos Syfabriken Linnéa. Kunderna hade inget arbete att gå till. Beställningarna tvärdog.

Men efter strejken återupptogs verksamheten och redan 1911 uppvisade kooperativet för första gången ett litet överskott. Kunderna blev fler, och fler sömmerskor anställdes. Pengarna som flöt in räckte till  både en tillskärningsmaskin och stickmaskin.

Precis när man hade fått fast mark under fötterna utbröt första världskriget. Leverantörerna krävde förskottsbetalning, tyger ransonerades och till på köpet tog sytråden slut i december 1916. De efterföljande oroliga åren blev en skakig tid för syfabriken när Sverige balanserade på gränsen till revolution. Stängt under vissa perioder, öppet ibland. Permitteringar och återanställningar.

Med freden kom nya prövningar. Under den djupa depressionen i början av tjugotalet föll priserna kraftigt, arbetslösheten exploderade och Linnéa tvingades periodvis stänga under flera månader.

Jubileet

Ett kvartssekel efter att kappsömmerskan Anna Pettersson och mössömmerskan Maria Israelsson och de andra hade startat kooperativet samlades personal och delägare till fest. Linnea hade överlevt alla prövningar. 25-årsjubileet förärades med mat och dryck och en egen sång, en bordsvisa som slog fast att:

”Linnéa är vårt företag
som ger det svenska folket övertag.
Vårt fabrikat är av prima kvalité
Precis som denna lyckade supé.”

I jubileumsskriften påmindes festdeltagarna om Linnéas skakiga start efter Folkets hus-mötet den där novemberdagen 1905. ”Det var sannerligen ett bräckligt blomster som den dagen planterades i karg jordmån.” Nu låg omsättningen på flera miljoner. Kooperativet hade egna butiker i både Stockholm och Göteborg. 36 anställda, med personalen organiserad i sömmerskornas fackförening.

På Linnéa ville man visa vad rättvisa betydde. På arbetarnas eget företag hade alla lika lön och avlönades ”som den högst betalde enskilde företagaren i branschen”. Här åtnjöt man vad andra arbetare bara kunde drömma om: sjukkassa, semester, pensionsfond och del av överskottet.

Men allt har ett slut. När 25-årsjubilarerna sjöng bordsvisan att ”vårt verk är byggt på samarbetets grund i vardagsslitets och i festens stund” hade Linnéa bara fem år kvar. Då 1931 stod man på tröskeln till trettiotalsdepressionen. Fem år senare var allt över. Linnéa såldes till Kooperativa förbundet och kläderna blev en del av Konsums sortiment under namnet Slitman. 1947 flyttade Slitman från Stockholm till Sala.

Den resa som hade påbörjats i en liten lägenhet på Birkagatan i centrala Stockholm var till ända. Drömmen om arbetarnas eget företag hade förverkligats. Men de hade ju hoppats på mer än så. Linnesömmerskorna hade ju startat sin syfabrik med idén om ”att företaget skulle växa sig stort och starkt nog att det skulle efterföljas av flera och så småningom råda bot på kvinnoslaveriet i denna industrigren”.

Linnéa fick inga efterföljare. Men en sak kunde de ändå vara nöjda med. Ingen arbetsgivare kunde längre göra som på Edward Josephssons Elektriska Syfabrik. För även om linnesömmerskorna inte hade lyckats besegra ”de kapitalistiska grossörerna” så hade de i alla fall tillkämpat sig rätten att gå samman och värna sina villkor.

Läs mer: DA-historia


hg@da.se

Vad tycker du?

Håll god ton, håll dig till ämnet och skriv gärna kort.

Läs mer från Dagens Arbete:

Knarket i industrin

Maries son dog av en överdos

Marie hade förberett sig på det värsta. Men när sonen Pontus varit drogfri i flera veckor började hon hoppas.

Efter överdosen – här möts Viktor och Marie

DA dokumentärMarie förlorade sin son Pontus i en drogöverdos för snart två år sedan. Viktor, hans kompis, tog också en överdos vid samma tid, men överlevde. DA var med när de möttes igen, ett och ett halvt år efter Pontus begravning.

”Jag vill försöka vara drogfri”

Viktor fuskade sig genom drogtest flera gånger. Efter en överdos kom vändpunkten. Kompisen Pontus hade inte samma tur. Han dog.

1

Dagens Arbete granskar knarket i industrin

Fabriksgolven är knarklangarnas nya arena. Polisen står handfallen. Dagens Arbete granskar knarket i industrin. Läs de anställdas berättelser om hur de knarkat på jobbet.

2

”Allt gick att få tag på inne på Volvo”

Folk gick in på toaletten och knarkade. I nästan ett år jobbade Josef på Volvo i Göteborg – sida vid sida med påtända kollegor.

Droger på arbetsplatsen hotar arbetarens trygghet

DEBATTUnder för lång tid har politiken inte tagit det växande problemet med droger på arbetsplatsen på allvar, skriver riksdagspolitikern Mattias Jonsson (S).

Måste jag kissa när andra ser på?

Koll påDrogtester av anställda ökar och fler åker fast. Bra för säkerheten, men vad händer med den personliga integriteten? Vad är du skyldig att göra – och vad händer om någon testar positivt?

7

SKR: Hindrar lagen att missbrukare söker vård?

I 31 år har det varit olagligt att använda droger i Sverige. Men effekterna av lagen blev inte vad man önskade. Nu vill Sveriges Kommuner och Regioner att lagen utreds igen.

1

Ny föreskrift sågas: ”Fler uppsägningar att vänta”

Nu kan det bli svårare att få rehabilitering för alkoholmissbruk och andra beroendesjukdomar, menar fackliga företrädare. En ny föreskrift från Arbetsmiljöverket sågas.

Polisen om knarket innanför industri­grindarna

Arbetsgivarens tillstånd är inte tillräckligt för att polisen ska kunna bekämpa droger inne på arbetsplatser. Klas Johansson, regionchef för polisregion Väst, svarar på DA:s frågor om knarket i industrin.

”Jag var ständigt rädd för att åka på ett drogtest”

Vägen tillbakaChristoffer fick ett ultimatum: Behandlingshem eller sparken. SSAB hade fått nog av hans knarkande. Men redan när Christoffer packade väskan tänkte han på att bli hög igen.

”Arbetsgivaren ska ha ansvaret för drogrehabilite­ringen”

DEBATTLagen säger att arbetsgivaren har rehabiliteringsansvar för ”Alkohol och andra berusningsmedel”. Vi vill att rutiner för rehabilitering även ska omfatta narkotikamissbruk, skriver IF Metalls förbundsjurist Darko Davidovic.

1
Foto: Adam Daver

En sista vända med svarven

ÖgonblicketKlockan är 13.41 på Xylem Emmaboda

Gasutsläppet höll på att ta Claes liv

GasutsläppSkyddsmasken hjälpte inte. Claes Karlsson fick ingen luft och sprang för sitt liv. – Jag tänkte bara bort, bort, bort, säger han.

Så får du rätt pengar

Koll på Sedan 2013 har de flesta industriarbetare delpension. Du ska få extra inbetalning till tjänstepensionen. Men alla arbetsgivare betalar inte, och det är bara du som kan kolla att det blir rätt. Vi hjälper dig!

MBL får liv i poesin

Ombudsmannen Tomas Lundmark vet vad som rimmar på bemanningsanställd. Nu bokdebuterar han med en samling dikter om arbetet. Alla på rim såklart.

Avtal 2020

Pappers avtalskrav: ”Vår bransch tål fyra procent”

Fyraprocentiga löneökningar, utökad ATK och högre delpension. Det är några krav som Pappers lämnade över till Industriarbetsgivarna under fredagen.

Industriarbetsgivarnas svar till Pappers: Märket gäller

Pappers kan glömma fyraprocentiga lönelyft. Åtminstone om Industriarbetsgivarna får bestämma, som menar att löneökningstakten snarare måste ner under dagens märke på 2,17 procent.

3

Arbetstid en stridsfråga i avtalskraven

Större möjligheter att variera arbetstiden och höjt övertidsuttag. Det vill Teknikarbetsgivarna se. IF Metall möter med krav på det motsatta.

Kampen om flexibiliteten har börjat – igen

PERSPEKTIVArbetstid, bemanning, lön. Där står slaget om flexibiliteten. Om den handlar avtalsrörelsen, skriver DA:s Harald Gatu.

GS: Arbetstiden måste bli mer förutsägbar

Flexibilitet eller förutsägbarhet. Det är makten över arbetstiden som blir den heta frågan i GS-fackets förhandlingar.

Vad är viktigast i avtalsrörelsen?

DA frågarVilka frågor är viktigast att ditt fackförbund driver i avtalsförhandlingarna? Vi frågade några industriarbetare vad de tycker. Nu vill vi även höra DIN åsikt!

4

Läroböckerna i ekonomi stämmer inte längre

PerspektivVi har sett det förr i avtalsrörelsens upptakt. Dagarna före jul överlämnar parterna detaljerade krav till varandra. Men den här gången är ingenting är som förut. Läroböckerna stämmer inte längre, skriver DA:s Harald Gatu.

1

Guds hus byter roll

BildreportagetPrecis som Sverige genomgick Norge en väckelserörelse i slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Och det byggdes mötes­lokaler över hela landet. I dag avvecklas de norska ”bönehusen” i allt snabbare takt.

Striden om arbetsrätten

Mattias Dahl på Svenskt Näringsliv och Torbjörn Johansson på LO

Överens om fortsatta Las-förhandlingar

Allmän visstid ska ersättas, omställningsstödet ska förstärkas och a-kassan stöpas om helt – det är en del av innehållet i den avsiktsförklaring som parterna kommit överens om inför fortsatta förhandlingar.

5

Kommer mitt jobb att bli mindre tryggt nu?

Kris inom LO, anklagelser om svek och lögner. När facket förhandlar med arbetsgivarna om anställningstryggheten har det väckt ilska och rädsla. Men vad handlar förhandlingarna om? DA guidar dig.

”Vi borde vara mer öppet kritiska till S”

REPLIK | LASDet handlar inte så mycket om intern information som att förbundet behöver visa sin ståndpunkt i den offentliga debatten när självklara fackliga frågor får stryka på foten, skriver Jan-Inge Ogenfalk i ett svar till IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

1

”Vi gör allt för att nå ut i de kanaler vi förfogar över”

REPLIK | LASVi delar inte bilden av att förbundet varit tyst i  debatten om januariavtalet och Las, och om informationen har drunknat i mediebruset är det beklagligt. Det skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson om kritiken.

”Er tystnad slår oss med häpnad”

DEBATT | LASDet hörs inte ett knyst från IF Metalls ledning, varken om att S genom januariavtalet säljer ut politiken, eller nu senast om turerna i förhandlingarna om las. Vi frågar oss varför, skriver flera tidigare förtroendevalda från IF Metall i Linköping.

1

Stora brister i Lernias yrkesutbildning Liljeholmen

YrkesutbildningTrots att deltagarna på yrkesutbildningarna på Lernia i Liljeholmen har larmat om stora brister tog det skolledningen över ett år att agera.

1
Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.