Industriarbetarnas tidning

Sömmerskorna startade sin egen syfabrik

24 juli, 2019

Skrivet av

Historia Här styrde arbetarna själva. I trettio år var Kooperativa Syfabriken Linnéa sömmerskornas eget företag. Allt började med att en arbetsgivare jagade ut dem som ville organisera sig i en fackförening.

Striden som föregick kooperativet. Elektriska Syfabriken i Centralpalatset avskedade alla som ville gå med i facket och annonserade via Dagens Nyheter efter nya sömmerskor. Facket å sin sida varnade alla från att ta anställning hos direktör Josephsson.

Kooperativet. En bild tagen någonstans i en liten lokal i centrala Stockholm för över hundra år sedan. Sex kvinnor och deras symaskiner. Från taket lyser fotogenlamporna. Buntar av tyg trängs i hyllor och på väggen hänger några färdigsydda plagg. Bara två av kvinnorna tittar in i kameran. Ingen tycks göra sig till för fotografen.

Vad säger uttrycken i deras ansikten? Om koncentration, allvar, kanske trötthet? Är de förlägna inför uppmärksamheten? De hade ögonen på sig. Att starta ett arbetarkooperativ var långt ifrån vanligt. När bilden tas har sex sömmerskor just påbörjat ett trettioårigt äventyr. De hoppades att deras eget kooperativ ”skulle efterföljas av flera och så småningom råda bot på kvinnoslaveriet i denna industrigren”.

Slitet

De stod allra längst ner på samhällsstegen, linnesömmerskorna. Unga, utsatta kvinnor vars anställningstrygghet låg i händerna på oberäkneliga arbetsgivare. Långa arbetsdagar, minst 12–13 timmar, sex dagar i veckan. Med en minimal ersättning som många såg sig tvungna att dryga ut med prostitution. I Stockholm beräknades att var tionde prostituerad var en sömmerska.

Vi står eniga, vi tänker organisera oss och det står i vår fulla rätt.

Med de moderna maskinernas intåg öppnades fabriksgrindarna för kvinnor. Tidigare var textiltillverkningen mer hantverksmässig och därför vikt för männen. De nya arbetsuppgifterna, att sköta mekaniska spinnmaskiner och vävstolar, påstods däremot vara lämpade för kvinnor.

När kvinnorna intog fabriksgolven ersatte de männen till betydligt lägre löner. Att höja lönerna och försöka organisera sig i en fackförening var inte det lättaste. Inte minst sömmerskorna på Edward Josephssons Elektriska Syfabrik i Stockholm fick erfara det.

Konflikten

”Ut! Ut härifrån! Alla som tänker ansluta sig till Linnesömmerskornas fackförening har inget här att göra. Ni kan lämna lokalen omedelbart. Omedelbart!”

Så sa han, direktören. Sömmerskorna på Edward Josephssons Elektriska Syfabrik kom ihåg hur orden föll den där marsdagen 1905. De hade just skrivit sina namn på en lista där de förklarade att de tänkte ansluta sig till Linnesömmerskornas fackförening.

Direktör Josephsson fick snart kännedom om namnlistan och blev rasande. En av sömmerskorna kallades omedelbart in till kontoret. Vad skulle det här betyda? Fackförening!

Efter en stund återvände sömmerskan till sina arbetskamrater och återgav vad direktören hade sagt: inga fackföreningsmedlemmar finge vara anställda hos honom!

Just när de stod och diskuterade vad de skulle göra dök Josephsson själv upp. Han höjde rösten och bad om uppmärksamhet. Inför samtliga anställda upprepade han sitt besked. Den som ansluter sig till Linnesömmerskornas fackförening har inget här att göra. Ni kan lämna lokalen!

– Vi står eniga, vi tänker organisera oss och det står i vår fulla rätt, svarade kvinnorna.

Efter en ordväxling hotade han med polis och han kallade genast in tre gårdsdrängar för att så snart som möjligt kasta ut de trotsiga kvinnorna.

Samma kväll samlades 74 sömmerskor i Folkets hus för att skriva in sig i Linnesömmerskornas fackförening. Några månader senare gick ett antal sömmerskor till samma lokal i ett annat ärende.

Bildandet

Kanske framtiden ligger i arbetarnas egna händer. Var det så de tänkte, de som samlades där, i en av huset åtta samlingssalar?

Den som gick in i Folkets hus i centrala Stockholm en novemberdag 1905 kunde lätt få känslan att vara ett med tiden och hänryckas av drömmen om en framtid som kanske, kanske låg i arbetarnas egna händer. Bygget imponerade på alla dem som kom från sina trånga dragiga träkåkar.

Några år tidigare hade arbetarna själva tecknat andelar och anordnat industrilotterier som gjorde bygget möjligt. Resultatet var iögonfallande, ett ståtligt hus med rundbågad klinkerfasad som rymde arbetarnas egna fackföreningslokaler, bibliotek, flera tidningsredaktioner, Socialdemokraternas partiexpedition, restaurang och i källaren Arbetarnas tryckeri.

Där i D-salen satt de: kappsömmerskan Anna Pettersson och mössömmerskan Maria Israelsson. Tillsammans med bland andra svarvare Holmberg och snickaren Enstedt och tjänarinneföreningens ordförande Elisabet Andersson skulle de bilda styrelsen för den nya Kooperativa Syfabriken Linnéa.

Beslutet väckte rubriker i pressen. En kooperativ arbetarstyrd syfabrik var sannerligen en nyhet som kunde konkurrera med rapporteringen om Norges självständighet, om den utbredda prostitutionen i Stockholm, om mordet i Spångmyra och om strejker och soldatmyterier i Ryssland.

Kooperativa Syfabriken Linnéa var ett nytt kapitel i den konfliktfyllda historia som tidningsläsarna hade kunnat följa ett halvår tidigare: strejken vid Edward Josephssons Elektriska Syfabrik.

De utsparkade arbetarna vid Josephssons hade anslutit sig till Linnesömmerskornas fackförening samma dag de förlorade sina jobb. Den fackföreningen tillhörde Kvinnornas fackförbund inom LO och syftade till att underlätta organiseringen av kvinnorna. Kvinnofacket bildades bland annat för att Skrädderiarbetareförbundet inte ville släppa in kvinnor som medlemmar.

Syfabriken

För Kvinnornas Fackförbund föll det sig naturligt att ta initiativet till den Kooperativa Syfabriken Linnéa.

Efter grundandet tecknade sig 54 personer som medlemmar och andelsägare. Ett cirkulär trycktes upp i tvåhundra exemplar och spreds i Kooperativa förbundets butiker och på arbetsplatser. Tonen i uppropet säger en del om tidsandan. Linnea manade till ”kamp mot kapitalväldet för bättre arbetsförhållanden och större rättfärdighet på arbetsmarknaden inom vårt yrke”.

Fienden, ”de kapitalistiska grossörerna”, var stark och välorganiserad. Därför behövde Linnéa stöd från andra arbetargrupper.

Kooperativet skulle koncentrera sig på att tillverka arbetskläder, inte mode. Det fanns skäl att hålla sig till tidlösa arbetskläder och inte modekläder som följde nyckfylla svängningar. Från Linnéa, arbetarnas egen syfabrik, skulle arbetarklassen kunna köpa sina blåkläder.

Drömmen var ett nät med ombud ute på arbetsplatserna. Många arbetare anmälde sig också som kommissionärer som marknadsförde plaggen bland sina arbetskamrater.

Ryktet om Linnéa spreds snabbt och stödet kom snart från olika håll. Några arbetare i Munkfors skrev i ett brev att de ville veta mer. Fackliga organisationer anmälde sitt intresse.

Men stödet kom inte bara inifrån arbetarrörelsen. En fil dr Karlsson köpte femton andelar, lika många som den liberale riksdagsmannen Knut Kjellberg. En ”fröken Bonnier” – troligtvis förläggarfrun Lisen Bonnier – slog till med 200 andelar. Men det skulle dyka upp ännu mer kända namn bland andelstecknarna.

En av kooperativets grundare och styrelseledamöter var Elisabet Andersson, tjänarinneföreningens socialistiska ordförande. Hon, fattigflickan från Småland, drev en segsliten kamp för att tjänarinnorna skulle få ordnade arbetstider och betald semester. I hennes ögon utkämpade hennes yrkeskår samma strid som sömmerskorna.

Några veckor efter bildandet av kooperativet går hon på julfest med Kulturella ungdomsförbundet. Där i vimlet ser hon ett bekant ansikte. En av kungligheterna, prins Eugen, målarprinsen från Waldemarsudde. Elisabet Andersson närmar sig prinsen och de börjar prata med varandra. Efter julfesten förbinder sig prins Eugen att teckna 40 andelar i Syfabriken Linnéa.

Med startkapitalet kunde Linnea köpa in två symaskiner från Husqvarna som gav arbete åt tre sömmerskor. Första arbetslokalen inrymdes i en liten kammare hemma hos en av styrelseledamöterna. Snart kom den första ordern på arbetskläder som skickades mot postförskott till Rätansbyn i Jämtland. Linnéa hade nått ut.

Drömmen

Tanken på att starta ett eget kooperativ hade funnits ett tag bland linnesömmerskorna i Stockholm. Fantasin eldade visionen om en tillverkning styrd av arbetarna själva. Berättelsen hur de arbetslösa vävarna i Rochdale halvannan mil utanför engelska Manchester startade sin egen tillverkning var välkänd. Exemplet från Rochdale lockade skräddare och typografer i Stockholm att bilda kooperativ på 1850-talet. Samtidigt började konsumentföreningarna spridas över landet. Självaste August Strindberg drömde om ett nytt samhälle byggt på kooperativ.

I arbetarrörelsens barndom sågs kooperationen som ett tredje ben i frihetsbygget: partiet skötte politiken, fackföreningarna organiserade arbetarna för högre lön och kortare arbetstid medan kooperationen tog hand om handel och varudistribution. Och kanske också en del produktion.

När Syfabriken Linnéa startade var man långt ifrån ensamma. Men producentkooperativ var heller inte särskilt vanliga. Många hade visserligen startats, oftast efter uppslitande strejker som slutat med avskedanden. Som Tobaksfabriken Fram och Stuveribolaget Progress. Men de flesta kooperativ dukade under efter bara några år.

Syfabriken Linnéa stretade på. Eftersom kunderna fanns bland arbetarna så var Linnéas öde avhängigt arbetarrörelsens framgångar.

Den 28 augusti 1909 stängde Linnéa på obestämd tid. Storstrejken lamslog landet sedan arbetsgivarna krävt lönesänkningar. Sammanlagt 80 000 anställda lockoutades från främst textilfabriker, sågverk och pappersbruk. LO svarade med att ta ut 300 000 medlemmar i strejk. Den sista sommarmånaden gapade orderböckerna tomma hos Syfabriken Linnéa. Kunderna hade inget arbete att gå till. Beställningarna tvärdog.

Men efter strejken återupptogs verksamheten och redan 1911 uppvisade kooperativet för första gången ett litet överskott. Kunderna blev fler, och fler sömmerskor anställdes. Pengarna som flöt in räckte till  både en tillskärningsmaskin och stickmaskin.

Precis när man hade fått fast mark under fötterna utbröt första världskriget. Leverantörerna krävde förskottsbetalning, tyger ransonerades och till på köpet tog sytråden slut i december 1916. De efterföljande oroliga åren blev en skakig tid för syfabriken när Sverige balanserade på gränsen till revolution. Stängt under vissa perioder, öppet ibland. Permitteringar och återanställningar.

Med freden kom nya prövningar. Under den djupa depressionen i början av tjugotalet föll priserna kraftigt, arbetslösheten exploderade och Linnéa tvingades periodvis stänga under flera månader.

Jubileet

Ett kvartssekel efter att kappsömmerskan Anna Pettersson och mössömmerskan Maria Israelsson och de andra hade startat kooperativet samlades personal och delägare till fest. Linnea hade överlevt alla prövningar. 25-årsjubileet förärades med mat och dryck och en egen sång, en bordsvisa som slog fast att:

”Linnéa är vårt företag
som ger det svenska folket övertag.
Vårt fabrikat är av prima kvalité
Precis som denna lyckade supé.”

I jubileumsskriften påmindes festdeltagarna om Linnéas skakiga start efter Folkets hus-mötet den där novemberdagen 1905. ”Det var sannerligen ett bräckligt blomster som den dagen planterades i karg jordmån.” Nu låg omsättningen på flera miljoner. Kooperativet hade egna butiker i både Stockholm och Göteborg. 36 anställda, med personalen organiserad i sömmerskornas fackförening.

På Linnéa ville man visa vad rättvisa betydde. På arbetarnas eget företag hade alla lika lön och avlönades ”som den högst betalde enskilde företagaren i branschen”. Här åtnjöt man vad andra arbetare bara kunde drömma om: sjukkassa, semester, pensionsfond och del av överskottet.

Men allt har ett slut. När 25-årsjubilarerna sjöng bordsvisan att ”vårt verk är byggt på samarbetets grund i vardagsslitets och i festens stund” hade Linnéa bara fem år kvar. Då 1931 stod man på tröskeln till trettiotalsdepressionen. Fem år senare var allt över. Linnéa såldes till Kooperativa förbundet och kläderna blev en del av Konsums sortiment under namnet Slitman. 1947 flyttade Slitman från Stockholm till Sala.

Den resa som hade påbörjats i en liten lägenhet på Birkagatan i centrala Stockholm var till ända. Drömmen om arbetarnas eget företag hade förverkligats. Men de hade ju hoppats på mer än så. Linnesömmerskorna hade ju startat sin syfabrik med idén om ”att företaget skulle växa sig stort och starkt nog att det skulle efterföljas av flera och så småningom råda bot på kvinnoslaveriet i denna industrigren”.

Linnéa fick inga efterföljare. Men en sak kunde de ändå vara nöjda med. Ingen arbetsgivare kunde längre göra som på Edward Josephssons Elektriska Syfabrik. För även om linnesömmerskorna inte hade lyckats besegra ”de kapitalistiska grossörerna” så hade de i alla fall tillkämpat sig rätten att gå samman och värna sina villkor.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

Ordföranden som aldrig hann tillträda

Ordföranden som aldrig hann tillträda

Gunnar Andersson skulle bara göra ännu en utlandsresa innan han tog sig an arbetar­rörelsens finaste uppdrag: LO-ordförande.

På randen till inbördeskrig

På randen till inbördeskrig

Gnistan tändes i Västervik under dessa dagar för 100 år sedan, och hungerkravallerna och strejkerna spreds över landet. Men i stället för ett upptrappat våld och inbördeskrig föddes – demokratin.

”Se på mattorna, det är jag”

”Se på mattorna, det är jag”

Märta Måås-Fjetterström anade inte att hon skulle bli en av landets främsta textil­konstnärer. Hon visste bara att hon var tvungen att gå över gränsen

Strejken som förändrade Sverige

Strejken som förändrade Sverige

För femtio år sedan tystnade LKAB:s gruvor i Malmfälten. 5 000 gruv­arbetare trotsade ackordshets och toppstyrning. Efter strejke­n var Sverige inte längre sig likt.

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.

Inte nere för räkning

Inte nere för räkning

Sveriges mest kända skjutjärnsjournalist Janne Josefsson har provocerat och avslöjat i över 30 år. Nu berättar han om hoten, rädslan för att bli kär och hur han sagt nej till 750 000 kronor.

”Las-utredningen lever inte upp till kravet på balans”

”Las-utredningen lever inte upp till kravet på balans”

Utredningens förslag, så som det är formulerat nu, kan aldrig bli ett skarpt lagförslag så länge Socialdemokraterna har makten, skriver S-gruppen i riksdagens arbetsmarknadsutskott.

”Bristerna i sjuk­försäkringen måste åtgärdas – nu”

”Bristerna i sjuk­försäkringen måste åtgärdas – nu”

Vi kräver nu att regeringen går vidare med de utredningsförslag som tagits fram – annars riskerar ännu fler löntagare att kastas ut i fattigdom, skriver Mattias Vepsä, riksdagsledamot (S) och Mirja Räihä, ordförande LO-distriktet i Stockholms län.

”Vuxen­utbildningen kan rusta oss ur krisen”

”Vuxen­utbildningen kan rusta oss ur krisen”

Tillsammans måste vi både möta den akuta krisen och förbereda oss för vändningen med snabb omställning. Då är möjligheterna till utbildning otroligt viktiga, skriver Gunilla Svantorp och Tomas Kronståhl,  ledamöter (S) i riksdagens utbildningsutskott.

”Inte ens i Grönköping skulle arbetsrätten behandlas så här”

”Inte ens i Grönköping skulle arbetsrätten behandlas så här”

I överenskommelsen med MP, C och L heter det att ”Arbetsrätten moderniseras.” Fel! Det är tvärtom – en föråldring till när demokratin motarbetades, skriver journalisten Jan Scherman.

Arbetsrätt Striden om las

IF Metall: Vad finns det för alternativ?

IF Metall: Vad finns det för alternativ?

Det går inte att tro att det inte ska bli någon förändring av arbetsrätten, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

Bra att regeringen lyssnar på parterna

Bra att regeringen lyssnar på parterna

Regeringen har nu visat att den vill värna den svenska modellen och låta parterna ha huvudinflytandet, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Blandade känslor för regeringens las-besked

Blandade känslor för regeringens las-besked

”Ett beslut i rätt riktning”, enligt GS ordförande Per-Olof Sjöö. Pappers ordförande Pontus Georgsson är däremot starkt kritisk.

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Industrifacken skickar hem sina delegationer

Industrifacken skickar hem sina delegationer

Fack och arbetsgivare kan fortfarande inte enas om storleken på löneökningarna. Nu skickar industrifacken hem sina delegationer.

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Lönen är alltid i fokus i en avtalsrörelse, men det är mycket mer än så uppe på förhandlingsbordet. Frågor om makt och trygghet.

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

På Skärblacka förväntar man sig att lönepåslagen ska gälla från den 1 april, då avtalet egentligen gick ut.

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.