Industriarbetarnas tidning
Industrin vs vården. Ny teknik och ständiga förbättringar har gjort att Stellan klarat kroppen trots 30 år i industrin. Vårdens kvinnor har däremot samma hjälpmedel som på 80-talet. Trots att ny teknik finns. Undersköterskan Åsa får ofta förlita sig på muskelkraft.
Reportaget är ett samarbete mellan Dagens Arbete och Kommunalarbetaren.
Vinden drog in i det gamla ombyggda lokstallet i Motala. Det skulle kunna vara kallt men när betongen brann värmdes lokalen upp. Stellan Samuelsson minns inte att han någonsin frös. Arbetsuppgifterna på fabriken bidrog till att han ofta hade blänkande svettpärlor i pannan. De trettio kilo tunga betonglocken lyftes för hand och vibratorstavarna som trycktes ner i betongen för att få bort luftbubblor såg till att armarna fick jobba.
Visst ledde vibrationerna till återkommande muskelinflammationer i handlederna, men Stellan var ung och bekymrade sig inte.
Betongfabriken var hans första riktiga jobb efter verkstadslinjen på gymnasiet. Stellan är fortfarande kvar i industrin, nu på Motala verkstad. 30 år har gått och kroppen har klarat sig från allvarligare krämpor. Stellan har haft turen att jobba hos arbetsgivare som hela tiden förbättrat arbetsmiljön. Det kanske inte alltid har handlat om omsorg för personalen. Ny teknik har ökat produktiviteten och därmed vinsterna, svensk industris recept för att kunna konkurrera på världsmarknaden.
Stellan lutar huvudet bakåt och tittar upp mot den 44 ton tunga stålbalken. Med hjälp av en travers sänks balken sakta nedåt. Det krävs millimeterprecision när den ska passas in i maskinen. Stellan justerar hela tiden med traversens joysticks som sitter i en låda runt midjan.
Stålbalken ska borras ihålig längs hela sin fulla längd och senare användas som propelleraxel i ett fartyg. Beroende på balkens längd kan det ta ett helt skift innan borrningen är klar. Allt beror på om något jävlas eller om borrhuvudet behöver bytas. En meter tar ungefär en och en halv timme att borra.
Stellan tar en mikropaus, tennisarmbågen på högra armen gör sig påmind.
– Maskinen är från 1969. När något ska bytas eller servas så får man ta i. För ett tag sedan slet jag ordentligt, antagligen var det då jag fick armbågsproblemet.
När Stellan började på Motala verkstad var personalstyrkan runt 200, nu är 60 kvar. Rationaliseringarna har gjort att många kringuppgifter som tidigare gjordes av andra har hamnat på Stellan och hans kollegor.
– Men jag lider inte. Vi planerar själva våra arbetsdagar, ingen som kommer och bryr sig. För mig minskar det stressen när jag kan planera själv, säger han.
Stellan har en fru som jobbat inom vården. De har många gånger suttit vid köksbordet eller i soffan och jämfört arbetsvillkor. En tydlig skillnad är att den tekniska utvecklingen bidragit till att spara Stellans kropp.
– Hjälpmedel är oftast inga problem så länge vi kan motivera varför vi behöver något.
En annan viktig skillnad är skiften. Stellan skulle aldrig ställa upp på att jobba förmiddag och vara ledig några timmar under dagen för att sedan gå in och jobba eftermiddag/kväll igen, så kallade delade turer.
– Vi kör tolvtimmarsskift, det var prat om att införa åttatimmarsskift. Men gubbarna vägrade. De fortsatte bara att jobba tolv timmar så det rann ut i sanden, säger han.
Undersköterskan Åsa Thilkjaer jobbar sedan 2013 på ett äldreboende utanför Motala. Hon menar att det är skilda världar mellan männen i industrin och kvinnor inom äldreomsorgen. Åsas arbetsplats skiljer sig inte från andra äldreboenden runt om i Sverige. Det finns mobil lift, taklift och vridplatta som används vid förflyttning. Men för att få på selar eller hjälpa någon upp till stående så är det personalens muskelkraft som gäller.
– Det vi kan göra är att lägga en 6:6a-anmälan, säger Åsa halvt på skämt och halvt på allvar.
Hon har en gång hotat med att göra just det. Då handlade det om brist på bra hjälpmedel. En demenssjuk boende var rädd för den mobila liften och de anställda behövde få en taklift. Åsa fick igenom det.
Om vi skulle sätta oss på tvären drabbar det inte min arbetsgivare utan tredje man, våra hyresgäster. Det är värre än att en maskin står still.
Hon har inte arbetat så länge inom äldreomsorgen. Som 20-åring jobbade hon några år som vårdbiträde, sedan blev hon bussförare.
– Den stora skillnaden mot nu är att det inte var lika tunga boende. Annars var vi nog ungefär lika många.
Åsa konstaterar att det finns skillnader i status mellan männen i industrin och vårdens kvinnor.
– Vi kostar pengar hela tiden, medan industrin tillverkar något. Samtidigt, om vi skulle sätta oss på tvären drabbar det inte min arbetsgivare utan tredje man, våra hyresgäster. Det är värre än att en maskin står still.
Åsa känner själv inga smärtor i kroppen, men hon har kollegor som jobbat längre än hon som har ont. Långt ifrån alla orkar jobba heltid.
– Mycket av det vi gör har inte med yrket undersköterska att göra, säger Åsa.
För bara ett par år sedan fanns ett eget kök där maten till de boende lagades. Det är nu nedlagt.
– Vi beställer maten, rengöringsmedel och handsprit. Det finns ingen hustomte som gör det. Vi får bära tunga förpackningar.
Dessutom får de städa de allmänna utrymmena.
– Det är så dåligt att vi ska behöva städa. Det är inget undersköterskejobb och det finns andra som kan det bättre, säger Åsa.
Det finns hjälpmedel som skulle kunna spara Åsa och hennes kollegors kroppar. I Japan har personalbrist inom äldreomsorgen gjort att regeringen satsar stora belopp på robotar. Där finns robotbälten som avlastar rygg och axlar när den anställde lutar sig framåt. Det finns också robotsängar som kan förvandlas till rullstolar. Men Åsa är tveksam till robotar i äldreomsorgen.
– Det känns omänskligt. Hårda plastgrejer i stället för en kram eller klapp på huden av en riktig person. Hellre mer resurser så vi kan jobba två och två i stället, säger Åsa.
Stellan behöver inte bekymra sig om stålbalken behöver mänsklig kontakt. Balken reagerar inte på den omilda behandlingen som krävs när den puttas på plats i maskinen och borrningen förbereds.
– Sammanhållningen sitter i väggarna här. Det skulle kvinnorna i vården kunna lära av oss. Vi går inte med på alla försämringar, då sätter vi ned foten.
Robotar och automation har ersatt många tunga och smutsiga industrijobb. I vården finns däremot få hjälpmedel som minskar belastningen. I en gemensam intervju får IF Metalls och Kommunals ordförande svara på varför det ser ut som det gör och vad som behöver ändras.
Dagens Arbete anordnar i dag Stora robotdagen, som samlar allt från världsledande forskare till politiker, företagare och fackföreningsledare.
När allt fler förarlösa skogsmaskiner fjärrstyrs försvinner flera problem och arbetsmiljörisker. Samtidigt uppstår nya.
Varken bilmekaniker eller skyddsombud känner sig förberedda på omställningen.
På lärfabriken i tyska Bochum får industriarbetare fundera på hur tekniken bäst kan anpassas till arbetsplatsen och människorna.
Färre arbetare och smartare maskiner. På SKF:s ”världsklass-fabrik” ersätts människan av förarlösa truckar och robotar. ”En tickande social bomb”, varnar forskare.
De nya smarta robotarna kommer inte att ersätta människan, och kan göra industriarbetet roligare, tror Erik Billing vid Skövde högskola. ”Men än återstår det mycket att göra. De nya robotarna måste bli sociala.”
Dagens Arbete frågade fem deltagare på Stora framtidsdagen: Vad krävs för att ta hem mer tillverkningsindustri till Sverige?
Tekniken gynnar inte nödvändigtvis samarbete och demokrati, sade docent Karin Hansson på Framtidsdagen. ”Informationsflöden styrs baserat på osynliga normer som vi inte ens har frågat efter.”
Det talas alltmer om att dra nya handelsgränser. Gör det Sverige mer isolerat eller kan vi med avancerad teknik expandera vår inhemska industri? Följ vår rapportering från Den stora framtidsdagen.
