Striden om märket

Hyllad och hotad Industrins modell för lönesättning är under press. Dagens Arbete förklarar varför.

Från kaos till stabilitet

Så kan övergången till det så kallade industriavtalet beskrivas. Under 70- och 80-talet pågick en lönekamp på svensk arbetsmarknad. Varje fackförbund förhandlade om lönerna för sina egna medlemmar och inget förbund ville ge mindre än något annat. Lönerna trissades upp och inflationen hängde med. Svensk industri fick svårt att konkurrera internationellt och staten devalverade (skrev ned värdet på) den svenska kronan flera gånger i ett försök att rädda både industrin och landets ekonomi.

Under 90-talet släpptes kronans växelkurs fri och Riksbanken fick ett inflationsmål på två procent. 1997 undertecknades ett nytt avtal för hur löneförhandlingarna ska gå till – Industriavtalet.

Sedan dess är det industrins fack och arbetsgivare som går först in i avtalsrörelsen och sluter löneavtal, som resten av arbetsmarknaden sedan ska följa. Syftet är att den internationellt konkurrensutsatta industrin ska styra nivån på löneökningarna. Strejkerna har blivit färre och reallönerna har ökat rejält. Trots det växer kritiken mot modellen.

Här är de tyngsta argumenten mot Industriavtalet:

1. Löneskillnader cementeras. När samma löneökning gäller för alla går det inte att göra något åt orättvisa löneskillnader. Löneklyftan mellan hög- och lågavlönade växer, eftersom samma procentsats på en låg lön ger mindre pengar än på en hög lön. Kvinnodominerade yrken blir förlorare, och tjänstemän drar ifrån arbetare.

2. Många fackförbund blir utan inflytande. När några få industriförbund ”sätter märket” – alltså bestämmer vilken löneökning det blir – saknar alla andra fackförbund möjlighet att påverka sina egna medlemmars viktigaste fråga. Trots svår brist på arbetskraft inom vissa yrken kan facken inte kräva högre löner.

3. Struntar i samhällsekonomin. Industrins parter tar bara hänsyn till industrin när de förhandlar om lönerna, och inte till hela samhällsekonomin. Löneökningarna har därför blivit onödigt låga, och bidragit till Sveriges låga inflation och Riksbankens minusränta. När lågkonjunkturen kommer finns inget mer räntevapen att ta till för att få fart på ekonomin.

Här är argumenten från Industriavtalets försvarare

1. Utan industrin stannar Sverige. Industrin och dess underleverantörer sysselsätter över 800 000 personer i Sverige. Betydelsen för svensk ekonomi är fundamental, men sektorn är utsatt för stark internationell konkurrens. Om lönerna ökar för snabbt i Sverige klarar industrin inte konkurrensen. Därför måste industrin sätta lönemärket.

2. Höjda reallöner. Innan industriavtalet steg lönerna snabbt och drev upp inflationen. Kvar av löneökningarna – reallöneökningen – blev bara 0,5 procent per år. Sedan 1995 har lönerna stigit långsammare, men reallönen har varit högre – 2,2 procent per år.

3. Möjligt att ge mer till vissa. Förra avtalsrörelsen genomfördes en låglönesatsning och 2016 gjordes en särskild satsning på att höja undersköterskornas löner. Det är fullt möjligt att justera osakliga löneskillnader med industriavtalet.

Så här vill 6F att det ska gå till i stället

• Löneökningarna bör även i fortsättningen vara en norm för hela arbetsmarknaden. Annars finns en risk att de starkaste fackförbunden med marknaden i ryggen förhandlar fram höga löner till sina medlemmar, medan de svagare får sämre löneutveckling. Risken är stor att löneökningarna blir högre än vad svensk ekonomi tål, som på 80-talet.

• Industriavtalet bör skrotas och ersättas med ett nytt avtal. LO och PTK ska förhandla med arbetsgivarmotparterna om lönenivån. Då kommer löneökningarna att sättas med hänsyn till samhällsekonomin och läget på hela arbetsmarknaden, inte bara den exportberoende industrin.

• Sluta ta hänsyn till löneökningstakten i industrins viktigaste konkurrentländer. Hänsyn ska tas till Riksbankens inflationsmål. Det bidrar till en högre löneökningstakt, vilket minskar utrymmet för lokala förhandlingar och därmed minskar klyftan mellan arbetare och tjänstemän.

• Kraftfulla låglönesatsningar där de som tjänar mindre än 28 000 kronor ska få högre procentuella löneökningar än de som tjänar mer.

Kritik mot låga löneökningar

Pressen från flera LO-förbund är hård. Professor Lars Calmfors har uttryckt att löneökningarna har varit för låga.

Samtidigt är Svenskt Näringsliv och flera branschorganisationer starkt kritiska till att lönerna har ökat för snabbt i Sverige de senaste åren, och att lönerna måste sättas enbart med hänsyn till den konkurrensutsatta industrins produktivitetsutveckling och löneutvecklingen i konkurrentländerna. Den inhemska inflationen kan inte spela in, hävdar de.

LO och Facken inom industrin varnar för att den inställningen kommer att leda till att samordningen och samförståndet kring Industriavtalet kommer att spricka. Dessutom anser de att den löneutveckling som har varit har industrin klarat.