Från hunddagis till fackordförande

Ung 2020 För åtta år sedan drev Gabriel Jöngren ett hunddagis och visste knappt vad facket var för något. I dag är han processoperatör och ordförande för ­Pappers avdelning i Mariestad.

Året 2012 kommer han alltid att minnas, Gabriel Jöngren. Dottern fyllde två, han tjugotvå, och det var då, på våren, som han började jobba här på Katrinefors bruk. Tillfälligt, precis som han ville ha det.

– På den tiden drev vi ett hunddagis, jag och min dåvarande fru. Det tar ju alltid tid att få en verksamhet att gå runt och vi behövde pengar helt enkelt, så jag sökte ett jobb som verkade bra och fick det. Mina tre äldre bröder hade jobbat här tidigare.
Samma år, på hösten, var skilsmässan dock ett faktum. Gabriel lämnade hunddagiset bakom sig, flyttade hem till sin mor och tog de påhugg på bruket som han kunde få. Dag för dag, månad för månad. Frustrationen växte.

Nej, framtiden var högst oviss och hans tillvaro var inte på topp då, berättar han inne på Katrinefors fackexpedition en sen eftermiddag i oktober.
Det var då han började intressera sig för facket för första gången. Hörde sig för. Vad gjorde de? Kunde de hjälpa honom?

– Det kan väl inte vara okej, tänkte jag, att man bara får jobba en månad i taget. Att man inte får reda på om man får fortsätta jobba förrän två dagar innan ens anställning upphör. Jag menar, jag kunde ju inte bygga upp ett liv för mig och min dotter på det.

– Så jag sa: ”Så här kan vi inte ha det! Så fort jag får fast anställning tänker jag engagera mig i facket.”

Sagt och gjort. Så snart Gabriel blev fastanställd, 2015, blev han vald till skyddsombud och kort därpå också som ersättare i styrelsen. Därefter dröjde det inte länge innan han valdes till hela avdelningens ordförande. Blott 28 år var han då, och i princip nyanställd med branschens mått mätt. Pappers yngsta avdelningsordförande.

– Ja, det gick fort allting. Men innan jag började här hade jag faktiskt ingen som helst vetskap om vad facket var och vad det gjorde. Visst hade jag hört talas om LO, fackförbund och så, men annars var det blankt. Hade inte den blekaste.

Men det har han nu. Likaså har han anammat de fackliga företrädarnas slagord och retorik, det blir man snabbt varse om. Det är svårt att stoppa honom.

– Solidaritet och gemenskap, sånt är ju så fruktansvärt viktigt! Och jag vill ha – och kräver – schysta arbetsvillkor och bra arbetsmiljö för mig och mina kamrater, det är sånt som driver mig.

– Men det handlar inte bara om att förändra sin arbetsplats till det bättre, utan hela samhället egentligen. Särskilt nu, när individualismen växer sig allt starkare på alla områden. Det måste vi motarbeta.

Han är inte den som darrar på rösten direkt. Och denna egenskap – kombinerat med sina 198 centimeter, sina piercade öron och sin lite självsäkra blick – ger honom ett ganska kaxigt intryck. Ja, han tar gärna plats, och det är han själv medveten om.

Men så har det inte alltid varit, tvärtom. Under tonåren höll han sig mest för sig själv, var ”lite socialt malplacerad” som han säger. Sina jämnåriga hade han inte mycket till övers för, och om någon hade lyckats slita honom ifrån tv-spelet där hemma och sedan pressat honom på var han stod politiskt, så hade han svarat Sverigedemokraterna. För dess invandringspolitik och inget annat.

Hela tanken med projektet är att de yngre ska våga ta plats, ta på sig förtroendeuppdrag och gå med i styrelse­arbetet.

Det ställningstagandet talar för att han ändå ingick i ett slags socialt sammanhang, eftersom de flesta i hans högstadieklass tyckte som han. Att invandringen var ett stort problem. Vilket medförde diverse ”schismer med invandrarna” på skolan samt att ”man kunde yppa Bevara Sverige svenskt en gång eller två”.

– Ja, jag identifierade mig med SD. Då. Men det finns det inte ett spår kvar av i dag.
Han sörplar i sig ett par klunkar kaffe, ställer koppen på bordet, ändrar sittställning och fortsätter:

– Jag har en lätt asperger-diagnos som lyser igenom på vissa fronter. Till exempel har jag ganska svårt att visa känslor. Dessutom kan jag vara rätt så fyrkantig i vissa situationer.

– Men jag har fått verktyg och lärt mig hur jag ska hantera sånt. För länge sedan gick jag i psykvården i ett par år, och där började jag förstå min omgivning mycket bättre, hur andra tänker, hur jag själv uttrycker mig och … ja, helt plötsligt insåg jag att jag inte var socialt malplacerad.

– Så. Eftersom jag inte tog mycket plats då kan det vara så att jag tar extra mycket plats nu.

En plats har han bland annat i arbetsgruppen för Ung 2020. Ungdomssatsningen som Pappers sjösatte häromåret för att locka medlemmar under 30 år att engagera sig i förbundet.

– Hela tanken med projektet är att de yngre ska våga ta plats, ta på sig förtroendeuppdrag och gå med i styrelsearbetet, veta lite mer om hur facket jobbar och förstå varför det fackliga arbetet är så himla viktigt och …

Som du har gjort? avbryter jag.

– Ja, men man behöver ju inte bli ordförande för det. Huvudsaken är att man känner någon form av engagemang. Man ska få sig en tankeställare. Känna: ”vafan, det här och det här måste vi ju värna om, slåss för!”

Men det är inte bara fackliga frågor som Gabriel Jöngren arbetar med. Halva tiden tillbringar han på ”Södra konverteringen”, där han och hans arbetskamrater tillverkar toalett- och hushållspapper i parti och minut.

Överallt ser man de där loggorna – Lambi, Serla, Katrin.

Vi lämnar kontoret och går dit. Det är kyligt ute och ett par hundra meter upp i luften sträcker sig en flock gäss ut sig i en v-formation som är så typisk för årstiden. Färden går förstås söderut och med sina starka, trumpetstötsliknande rop har de snart flaxat över och förbi två pappersmaskiner, sex konverteringslinjer och allt annat som den finska papperskoncernen Metsä Tissue har i sin ägo här på området.

Katrinefors bruk ligger intill Vänern och i likhet med många andra bruk bär det på en lång historia. Redan 1765, på hattarnas och mössornas tid, började man framställa papper och sedan dess har bruket betytt mycket för den västgötska orten. Bland annat tillverkades Unica-boxen här en tid.

I dag sysselsätter bruket omkring 360 personer, merparten kollektivanställda, och 45 av dem är som Gabriel Jöngren – 30 år eller yngre.

Tidigare i år infördes ett stort besparingspaket på 25 miljoner euro, och bruket tvingades därför varsla 27 personer. Dessbättre blev utfallet inte så illa som Gabriel till en början befarade. Vissa sa upp sig och bytte jobb, andra – ”mestadels 60-åringar” – accepterade en deal som innebar att de blev arbetsbefriade i 18 månader med full lön.

– Till slut var det bara två som varslades, men de var inte våra medlemmar och båda två jobbar kvar. Så på det stora hela blev det bra.

– Dessutom fick vi nyligen ett besked om att vi ska investera 2,5 miljarder kronor under fyra år. Så framtiden ser alltså väldigt ljus ut just nu.

Lönerna kunde dock gärna ha varit högre, fortsätter Gabriel Jöngren när vi försett oss med öronproppar och ska gå in genom dörrarna till Södra konverteringen. Mycket högre.

– Det är väl den stora snackisen. Varje gång ni (DA – reds.anm) kommer ut med lönestatistiken, så ligger ju vi alltid i tio-i-botten.

Han visar oss runt i larmet, morsar på­ ­kollegor och pekar. Även om arbetspassen ofta blir långa gillar han det han gör, säger han. Inte bara de fackliga bestyren, utan också fabriksarbetet som sådant. Uppgifterna han har, arbetskamraterna. Den ibland råa men samtidigt hjärtliga jargongen.

– När någon frågar mig vad jag jobbar med, brukar jag svara: Jag tjänar pengar på att du torkar dig i röven!

Vid ett av banden rullar färdiga Lambi-rullar förbi och väntar på att bli emballerade, innan de kan placeras på lastpallar för att slutligen köras in i något de många godståg som frekventerar hallen här intill. Jag ber honom vara ärlig:

Händer det inte att du råkar köpa hem Lilla Edet ibland?

– Aldrig! Inte sedan jag började här, det är jag väldigt noga med.

Kollar du märket på pappersrullen om du lånar någon annans toalett också?

– Jaja, självklart!

Pontus Ohlin