Hej då Hopp-Jerka, och hej på dig Corona-Carolina

Krönika Kommer Coronakrisen att lära oss att uppslukas mindre och engagera oss mer i arbetet? Författaren Jan-Ewert Strömbäck funderar på framtidens arbetsliv med hjälp av Folke Fridell.

Under coronakrisen är vi sannolikt många som hittat tillbaka till inspiratörer och dammat av gamla käpphästar. För mig dröjde det inte länge förrän jag återvände till arbetarförfattaren Folke Fridell (1904–1985).

Hos honom är det inte svårt att hitta text och undertext – arbetslivet är eländigt och nu smittar det också – med relevans för situationen.

Förutom att han inte drog sig för att klä av textilindustrins maskinbetjänter i deras tillkortakommanden fann han tillfällen att gissla typer och stereotyper i den akademiska världen.
 I romanen Bjälken i ditt öga (1955) ägnar sig två sociologer åt en, enligt berättaren, undersökning av trivialiteter.

De frågar arbetarna om de föredrar en stor eller liten fabrik, vad de tycker om tempojobb, varpå berättaren ryter ifrån: ”Är det nånting ärligt jag vill ha så är det frihet. Men det står inte i ditt formulär.”

Dagens sociologer känner sig inte mer träffade än att de kan återge denna Fridellska markering. Det sker i antologin Arbete coh välfärd, Studentlitteratur, en grundbok om den svenska modellen, med arbetslivsforskaren och sociologiprofessorn Åke Sandberg som redaktör och 26 medverkande forskare.


Fridell skrev in sig i litteratur- och folkbildningshistorien som en rasande och humoristisk skildrare av maskinsamhällets förnedring av dess lydnadsvarelser.
 I arbetslivet, liksom i relationer mellan människor överhuvudtaget, florerar smeknamn och öknamn, i bästa fall som ett kitt, en markör för samhörighet eller åtminstone för gemensamma intressen, i mindre sympatiska fall för att underblåsa ett stigmatiserande utanförskap.

Han får frågan om han är pretentiös, men ovetande om vad ordet betyder lufsar han skamsen tillbaka till kamraterna.

Den frihetligt sinnade författaren åskådliggör detta tydligt och dramaturgiskt fulländat. Hans mest kända romanfigur Rivar-Bohm har gått till eftervärlden som mannen som lite blygsamt men ändå koncist förde fram kravet på industriell demokrati genom att fälla den bevingade repliken ”Vi vill vara med och dela och bestämma”. Men den som faktiskt födde kravet, innan Rivar-Bohm stegade upp till förhandlingsbordet, var en ganska illa sedd arbetskamrat, kallad Fyll-Larsson.

Denne formulerade budskapet under en timslång rast, för övrigt alldeles för lång för att den skulle vara reglementsenlig, under ett nattskift.
 När en nervös Bohm yttrat repliken utbryter ett unisont hånskratt och hånfulla kommentarer om att Bohm vill bli bolagsherre. Han får frågan om han är pretentiös, men ovetande om vad ordet betyder lufsar han skamsen tillbaka till kamraterna.

Ett uttryck, som fortfarande används, är Hopp-Jerka, som också utgör titel till en av Folke Fridells böcker. Smeknamnet syftar på dem som passade på att hoppa från jobb till jobb i goda tider, för att få högre lön. Det skedde i ett läge då löntagarna kunde ha ett visst övertag på arbetsmarknaden (inte på jobben) och då arbetsgivar-Sverige var bekymrat över att inte få behålla folk.

Hopp-Jerka var en individ med vett att ta för sig. Motpolen var Stann-Anders.

Jerka satte sina egna intressen främst. I dag skulle han passa in i vilket modernt program som helst som går under namnet livs- och karriärplanering med reservation för att det sannolikt inte längre finns något utrymme för sådana projekt efter coronakrisen.

Särskilt många Hopp-Jerkor existerar inte i dagens svenska arbetsliv. Perioderna av brist på arbetskraft, då företagarna konkurrerar om arbetarna, blir kortare och kortare. Stann-Anders är en vanligare personlighet.

Numera befolkas arbetslivet också av karaktärer som skulle kunna kallas Flexible Frans, Trygge Torsten, Stiliga Stina, Ensamma Eva och den, vars namn en tid såg ut att bli lika långlivat som Hopp-Jerka, Nisse från Manpower.


I Folke Fridells roman Greppet hårdnar (1948) är frihetstemat hela tiden närvarande. Den är till formen Rivar-Bohms monolog med invävda scener med olyckor och spontana uppror. En arbetare, kallad Flick-Johnson – där kom ett smeknamn till – har fått sin hand söndertrasad i en maskin.

Hatet mot maskinkulturen är här ännu starkare än i de första böckerna. Rivar-Bohm blir tillrättavisad av fackföreningens ordförande, som retar sig på att den obstinate medlemmen inte håller arbetets ära i helgd. Ordföranden får i romanen uttrycka den reformistiska syn som skiljer på samhällelig och industriell demokrati och som argumenterar för arbetarnas frigörelse genom att staten blir ägare av företag.

Även om Folke Fridell var förutseende är nutidens varianter av lösa anställningar något som han inte kunde gestalta. Otrygga sms-jobb och uppdrag som auktioneras ut på globala, digitala plattformar och det som kort sagt går under namnet gig-ekonomin har däremot antologiredaktören Åke Sandberg uthålligt uppmärksammat i Arbete och välfärd. Här skriver psykologen Gunnar Aronsson och psykologiforskaren Christin Mellner om det gränslösa arbetslivet, något som inte bara gäller timvikarier eller frilansar med få beställare (beroende uppdragsgivare).

Även fast anställda saknar gränser mellan jobb och fritid. Det gällde i och för sig även i Folke Fridells värld, även om det då handlade om uttröttade och skadade och alienerade maskinstatister som inte kunde koppla av på fritiden.

Åter handlar det om arbetets innehåll. Arbetet bör inte vara alienerande vare sig på jobbet eller hemma.

Dock undrar jag om inte kraven på gränser mellan arbete och fritid börjar bli förlegade. Hur realistiskt är det att ha en mobiltelefon för jobbet och en annan privat, eller att inte ta emot jobbmejl på kvällstid?

Många av dagens arbeten är engagerande och kreativa och precis som i ett jordbrukshushåll i det gamla bondesamhället pågående hela dygnet. Är det ens alltid eftersträvansvärt med knivskarpa gränser mellan arbete och fritid?

För att få återhämtning är det inte självklart att gränssättning är den bästa metoden. Hellre tillämpning av en förmåga att inte bli uppslukad av det som händer på jobbet, vare sig det inträffar på arbetstid eller den så kallade fritiden.

Åter handlar det om arbetets innehåll. Arbetet bör inte vara alienerande vare sig på jobbet eller hemma. Det goda, utvecklande arbetet torde många se som något att sträva efter. Därmed blir det inte nödvändigtvis något negativt om det också präglar ens lediga tid.

I antologin lyfter Åke Sandberg fram företeelser som Airbnb. Globaliseringen och gränslösheten är inte begränsad till arbetslivet. Till och med lägenheter som ingen bor i hyrs stadigvarande ut i konkurrens med hotellnäringen. Airbnb värderas högre än hela Hiltonkoncernen utan att äga ett enda hotellrum.

Anders Boglind uppehåller sig vid personalarbetet, vilket tog fart med de fabrikssystrar som Kerstin Hesselgren initierade, medarbetare som var tidiga nyckelpersoner i särskilt kvinnodominerade företags personalvård. De engagerade sig inte bara i arbetsförhållandena utan också i bostadssituation, barnomsorg, utbildning och bildning.

Den svenska modellen är antologins röda tråd, arbetsmarknadsmodellen med partsförhållanden och kollektivavtal förstås, men utvidgad till hela samhällets organisering. Tudelningen politik–myndighetsutövning är central, något som vi sett under coronakrisen.

Vad kännetecknar arbetslivet efter pandemin? Fler som distansarbetar? Fler som verkligen stannar hemma vid sjukdom och symptom? Blir det mindre av de smittspridande kontorslandskapen? Blir den offentliga och privata sektorns applåderade hjältar försedda med smeknamnet Corona-Carolina?

Jan-Ewert Strömbäck

Författare bland annat till ”Folke Fridell och arbetets ofrihet” (2013).