Att måla är som att kratta löv
Livet är en konst men konsten har ett eget liv. Just nu vill jag bara måla, skriver trollkarlen Carl-Einar Häckner.
Industriarbetarnas tidning
Debattartiklar är texter som tar ställning. Åsikterna är skribenternas egna.
Debatt Kan du uppge ett enda rimligt skäl att som anställd arbetare lämna din enda möjlighet att påverka ditt arbete, skriver ventilationsmontören och konstnären Jörgen Karlsson.
Jörgen (P) Karlsson jobbar som ledande ventilationsmontör/servicetekniker på Caverion Service i Karlstad, och har fackliga uppdrag som skyddsombud för Värmlandsdistriktet.
På kvällar, helger och ”lediga” dagar arbetar han som konstnär, främst måleri och video, men också med andra tekniker som till exempel ljud och text.
I slutet på åttiotalet, då jag fyllde arton, fick jag min första fasta anställning. Detta var i Säffle där jag bodde under större delen av min uppväxt. Jag anställdes som montör i en verkstad och jag skulle montera ihop ventiler till främst processindustrin. Passa in, slipa till och provtrycka.
Efter någon dag, som jag minns det, välkomnades jag av företagets fackliga representant och jag var plötsligt medlem i Metallarbetarförbundet. Jag lyssnade förmodligen inte särskilt noga på hur facket presenterades, eller varför jag skulle skriva på ett medlemsavtal. Men det gjorde jag utan att tveka. Egentligen visste jag inte då vad det innebar. Det var något man anslöt sig till helt enkelt, åtminstone på små bruksorter som Säffle.
Sedan dess har jag alltid varit medlem. Inte alltid i Metallarbetarförbundet, numera If Metall, men i det fackförbund som haft avtal med arbetsplatserna jag varit på under åren, om än i lite varierande branscher.
För egen del har jag aldrig haft en tanke på att gå ur, att inte vara med. För under årens lopp har naturligtvis bilden klarnat över varför man bör vara en av många i ett fackförbund. Och därför har jag nu svårt att greppa varför man väljer att lämna.
För medlemsantalet har tunnats ut under åren, med undantag av tillskottet under pågående världskris som jag givetvis ser som tillfällig både ur medlemssynpunkt och från pandemivinkel.
Och på sätt och vis kan jag förstå att man väljer att inte gå med i facket. Att man faktiskt inte förstår varför (även om man inte behöver leta särskilt länge för att hitta goda skäl). Lägg där till desinformation som sprids, oftast från alldeles för långt åt höger.
Kanske borde fler göra som den som värvade mig – vara uppsökande, visa på aktivitet och intresse för den anställde och dennes villkor: Hej, jag heter Roland och är facklig representant här. Vet du varför facket finns och varför det är bra för oss att vara med?.
Men vad gör man åt den som väljer att lämna? Argument jag stöter på då och då är att ”facket har aldrig gjort något för mig” eller kanske att ”det kostar för mycket”.
Företagen behöver inte förhandla med enskilda, och den dagen medlemsantalet sjunkit tillräckligt kan man glömma årliga löneförhöjningar.
Svaga argument, ändå verkar inte motargumenten bita sig fast särskilt hårt – ”du har väl fem veckors semester, i praktiken sex veckor med ATF:en inräknad?” eller ”åtta timmars arbetsdag måste väl räcka, eller ville du hellre behålla 14 och jobba lördagar ..?”
Är det ett problem att de har samma fördelar ändå, utan att betala medlemsavgift? Möjligen. Den som väljer att stå utanför kan ju tro att de ändå får de kollektiva försäkringarna ”gratis”.
Och där behöver vi prata ännu mer på våra jobb. Hur länge till kan vi behålla och förbättra våra villkor om antalet medlemmar fortsätter att minska?
En del tror också att det är bättre att förhandla om lönen själv. Nja, skulle jag säga. I ett regelrätt lönesamtal är det naturligtvis så att man kan lägga fram sin sak, men det är ju enbart för att facket fortfarande har tyngd och man ännu får den avtalsenliga höjningen.
Företagen behöver inte förhandla med enskilda, och den dagen medlemsantalet sjunkit tillräckligt kan man glömma årliga löneförhöjningar. Och när vi når dit väljer de inte dig. De väljer den som gör ditt jobb billigare.
Jag har ett arbete jag trivs med i dag, jag kallar det dagjobb eftersom jag är konstnär vid sidan av. Mitt dagjobb ger mig möjlighet till utmaningar – ledande ventilationsmontör, skyddsombud, styrelseledamot i fackklubben och försäkringsinformatör.
Intressanta och mycket givande uppdrag, även på ett personligt plan. Och det finns en frihet i att ha ett dagjobb. Jag har inga egentliga krav på mig att sälja konst. Jag kan experimentera mig fram mer eller mindre utan press, även om jag självklart behöver täcka mina kostnader som enskild företagare också.
Det händer dock att jag känner mig kluven i dessa två roller. Jag lever nästan två parallella liv och behöver ha en känsla av utveckling i båda dessa liv. Och på något plan smälter roller och kunskaper ihop till den människa jag är.
Jag arbetar nu på ett lite större företag än jag är van vid. Naturligtvis finns både för och nackdelar. Men fördelarna, för dem ska man väl helst lyfta fram, är möjligheter till utveckling. Möjligheter som inte existerar på de små företagen av olika skäl.
Få småföretagare bekostar en facklig utbildning överhuvudtaget och ett skyddsombud anses ofta vara någon som bara behöver ha sitt namn på ett papper. Om kollektivavtal finns kan det i värsta fall bara fungera som marknadsföring när man behöver nyanställa, enligt principen ”vi har det (men vi följer det inte)”.
Så en av fördelarna med ett större företag är alltså utbudet av fackliga utbildningar (får du chansen – börja utbilda dig!), men också att facket är starkare med ett större antal medlemmar.
Och, jag kan lova att om det funnits ett fackförbund för konstnärer vet jag många kollegor som inte tvekat att bli medlemmar. Kulturbranschens villkor ligger långt under de flesta andra.
Så med den erfarenheten kan jag med tyngd säga: Stanna kvar i ditt fackförbund! Det är fullständigt vansinne att släppa allt det som arbetarorganisationerna lyckats åstadkomma. Vi arbetare vill inte få det som konstnärer har det. Eller, kan du uppge ett enda rimligt skäl att som anställd arbetare lämna din enda möjlighet att påverka ditt arbete? arbete?
Jörgen (P) Karlsson, Karlstad
Konstnär/ledande ventilationsmontör och fackligt förtroendevald