Industriarbetarnas tidning

Ordföranden som aldrig hann tillträda

11 juni, 2020

Skrivet av

Arbetarhistoria Han var LO-ordföranden som aldrig hann tillträda. Gunnar Andersson skulle bara göra ännu en utlandsresa innan han tog sig an arbetar­rörelsens finaste uppdrag.

Resan blev hans sista.

Foton: Arbetarrörelsens arkiv och boken För rättvisa trygghet och utveckling: Metalls avdelning 97 i Finspång 1903-2003.

Novemberdis. Tusentals söndagslediga stockholmare hukar i de gråkalla dimslöjorna. Alla har de sökt sig ut till Norra begravningsplatsen där de kan se ett sorgetåg sakta förflytta sig från kyrkan upp till Lindhagens kulle. Dämpad musik, Hjalmar Brantings sorgemarsch i d-moll. Gula, blekröda löv virvlar i vinden. Den tredje november 1946 har svensk arbetarrörelse sorg.

Han såg stolt ut, ynglingen i bakre raden, med en hållning nästan lite högburen. Blicken höjd, ena handen i midjan, den andra jäms med det framskjutna bröstet som om han höll upp en nyplockad blomma.

Bilden av ett fotbollslag. En ny tid med fotografi, fotboll och framtidstro. Lotorp 1912, ett litet brukssamhälle i Östergötland. Ett gäng fotbollspojkar vid rälsen, vid järnvägen som dragits dit redan ett halvsekel tidigare så att hästarna lättare skulle kunna dra transportvagnarna med brukets nygjutna kanoner till hamnen i Norrköping.

En grupp yngre män med ett dygns vila från smedja och valsverk. Den högstämde ynglingen är lagets kapten, Gunnar Andersson. Tränad som han är i att leda. 22 år, jobbar 65-timmarsveckor i ånghammarsmedjan. Den lediga tiden ägnar han åt socialdemokratiska ungdomsklubben, åt Metallavdelningen, åt nykterhetslogen Ankarstjerna. Han sköter det lilla biblioteket, leder studiecirklar, spelar trumpet i mässingssextetten Stjernan.

Söndag är fotbollsdag. Gunnar Andersson står längst till vänster. Han är lagkapten i Lotorps bollklubb. Fotbollen erbjuder ett välkommet avbrott i 65-timmarsveckan på bruket.

Säger kroppsställningen något om självtillit? Gunnar Andersson tillhörde den arbetargeneration som växte upp kring sekelskiftet då teknisk utveckling och brist på arbetskraft gav arbetarrörelsen medvind. De var övertygade om att det gamla fåtalsväldet kunde brytas ner. Att alla skulle få rösta. Att arbetarna skulle erkännas rätten att organisera sig på arbetsplatsen. De tog cykeln till hjälp; vid valet 1911 hade Gunnar och de andra i fotbollslaget varje söndag i sex veckor cyklat 12–15 mil för att dela ut valmaterial. Skedevi och Reijmyre skulle erövras för det klasslösa samhället.

Trots att Gunnar Andersson bara hade varit myndig i ett år när lagbilden togs hade han hunnit med tio år på bruket.

Framgångarna var knappast självklara. 1912, när lagbilden tas, var arbetarrörelsen stukad efter storstrejken tre år tidigare, trots sammanhållningen. Lotorparna hade plockat lingon för att understödja strejkande textilarbetare i Norrköping. Men till slut hade fackens blygsamma konfliktkassor tömts på sista kronan, medlemmarna flydde. Ledningen för Metall noterade att förbundet var ”totalt lamslaget”, att ”över hela rörelsen vilar en viss trötthet efter striden och missmodet gör sig märkbart gällande”.

Trots att Gunnar Andersson bara hade varit myndig i ett år när lagbilden togs hade han hunnit med tio år på bruket. Under skolåren gjorde han påhugg i manufaktursmedjan, han följde med far och farfar. Vid tolv års ålder väntade fast anställning. Som smedhalva. Han tog för sig. Som reglerare i ånghammarsmedjan. Vid härden i Lancashiresmedjan. I råskenvalsverket.

Ett sotigt mikrokosmos av heta smälthärdar där kvartsmästare och hjälpbrytare visste sina krävande roller och växte med dem. Genom Gunnars händer löpte det smidda järn som skulle smycka den kungliga Dramatiska teatern i Stockholm.

Vid den här tiden berusas han ofta av tanken på kvinnan i sitt liv, bonddottern Hanna Bodén som han ska gifta sig med året efter lagbilden.

Om ytterligare två år bryter de upp från hembygden. Bruket står inte längre att känna igen. Nya ägaren släcker Lancashiresmedjan, valsverket tystnar.

Flyttlasset gick till Hofors i Gästrikland som fått nytt liv med järnvägen och med Wallenbergs satsningar. Gunnar och Hanna, stannade de upp och lyssnade till Hofors när de anlände? Ljudet från de hydrauliska pressarna, slamret från de tre valsverken. Kände de skalvet från ånghammaren? Röken från landets största masugnspipa?

Trumpeten från mässings­sextetten Stjernan i Lotorp hängde med länge.

En söndagseftermiddag i juli 1915 gick den nyinflyttade Gunnar Andersson iväg till ”paviljongen”, Hofors nybyggda Folkets hus, för sitt första möte i Metalls avdelning 141. Han fick höra Dahlström från trådvalsverket agitera för dyrtidstillägg, lönen räcker ju inte när priserna rusar! Och Ahlin: hur ska vi få upp lönerna efter kriget om inte ”organisationen är stark och kampduglig”.

Andersson gillade vad han hörde. Inlevelsen, hettan, ivern. Mötet beslutade att säga upp avtalet med arbetsgivaren ”så fort det anses lämpligt”. Sedan hälsades ”vår nyinflyttade kamrat Gunnar Andersson välkommen”.

Varför fick Andersson en egen punkt på dagordningen? Vanligtvis nämndes nya medlemmar pliktskyldigt i mötesprotokollet. Men vad är det med den nye som väckte sådan uppmärksamhet?

Hade ryktet om hans färdigheter att göra med det som hänt några år tidigare då Metalls ledning i Stockholm assisterat Lotorparna? Bland alla hetlevrade ynglingar fanns nämligen en nittonåring som utmärkte sig med sitt lugn, sin vältalighet och framför allt: Han var påläst och resonerade sansat om ören och ton på ett sätt som lämnade brukspatronen både svarslös och medgörlig.

Nu stod han där några år senare i Hofors. Tackade för välkomnandet och uttryckte sin ”önskan och vilja att så mycket som min förmåga och krafter det medgiva delta i och verka för vår förening och våra idéer”.

Detta Hofors, så annorlunda mot Lotorp. Större, modernare, mer folk. Politiken. Visserligen hade han och ungdomsklubben hemma i Lotorp lagt sig åt vänster. Men här kokade arbetarrörelsen av rastlös radikalism. Ansamlingen av nyinflyttade unga arbetare, uppryckta med rötterna, odlade en politisk otålighet av rödaste sort.

När Gunnar Andersson tar plats i avdelningsstyrelsen 1916 rör sig Sverige mot en social explosion: skenande priser, livsmedelsbrist, hungerdemonstrationer, oro på regementena där soldater känner större samhörighet med strejkande arbetare än med överklassbefäl. När det socialdemokratiska partiet splittras försvinner den gamla arbetarkommunen från Hofors. I riksdagsvalet 1917 fick parti­vänstern 61 procent av Hoforsbornas röster, socialdemokraterna 10. Gunnar Andersson följer med vänstern. Precis som hela Metalledningen i Hofors gör.

Gunnar Andersson håller en låg profil i diskussionerna, av protokollen att döma. Som avdelningens kassör har han att stå i. Medlemsskaran växer. Ena dagen skickar han tio kronor till agitatorn Kata Dalströms 60-årsdag. En annan dag attesterar han räkningen från musikföreningen Apell som spelat vid Metallavdelningens julotta.

Metall hade i Hofors vuxit till en samhällskraft. Men uppdraget var begränsat. Dit fackets mandat sträckte sig, där fick politiken ta vid. Gunnar Andersson ville ju förändra samhället. I kommunalpolitiken företrädde han först vänstern. Men när kommunisterna underkastade sig den sovjetiska ledningen backade Gunnar Andersson ur och återvände snart till socialdemokratin.

Han ansvarade han för järnbruken och visste vilke­n makt brukspatronerna besatt.

På väg in mot Finspång. ”Giv oss rösträtt” står det på första banderollen när Lotorparna tågar fram längs Butbrovägen på första maj. Sammanhållningen var stark. Inte ens den förödande storstrejken 1909 hade påverkat metallavdelningen.

En fredagseftermiddag depressionsåret 1932 samlas allvarsamma herrar på Metalls förbundskontor i Stockholm efter en omtumlande septembervecka. Avtalen hade förlängts; var tredje medlem gick arbetslös.

Framför allt var detta avskedsstunden för förbundsordföranden Fritjof Ekman. Stelt och formellt, men inte utan stolthet sa han: ”På anmodan av Per Albin Hansson har undertecknad inträtt i den nybildade socialdemokratiska regeringen”. Ekman hade, med Dagens Nyheters ord, lett ”det mäktiga, men svårskötta Metall” genom stormiga år. Nu skulle efterträdaren utses.

Det naturliga valet hade varit andre ordföranden Oscar Westerlund. Till pressen hade han själv antytt att han skulle ta över. Men Westerlund, järnbruksarbetaren från Borlänge, var kontroversiell. Kommunist under sina tio år i Metalls ledning. Även inom kommunisternas led var han omstridd. Först hade han brutit med de Moskvatrogna och följt med den majoritet som bildat ett nytt parti. Även här ifrågasattes han sedan han gett efter för arbetsgivarnas krav om lönesänkningar i avtalsrörelsen 1931. Då uteslöts han ur den revolutionära gemenskapen. Men inom Metall kunde han ändå räkna med ett omfattande stöd.

Det föll på förbundsstyrelsens lott att utse efterträdaren när avdelningarna hade sagt sitt. 92 avdelningar nominerade Oscar Westerlund. 25 avdelningar ville ha Gunnar Andersson.

Gunnar Andersson hade flyttat från Hofors sex år tidigare. Med Hanna och de tre barnen bodde han nu i en lägenhet på Rörstrandsgatan i centrala Stockholm. På förbundskontoret ansvarade han för järnbruken. Han visste vilken makt brukspatronerna besatt. Han kunde dra sig till minnes hur inkomsten halverades när arbetstiden krympte till två veckor i månaden. Om han ville, kunde han berätta hur disponenten i Hofors just i det avtalslösa tillståndet vintern 1920 slutat leverera ved till arbetarfamiljerna. Tillgången på ved reglerades i det lokala avtalet och nu var ju det uppsagt, resonerade disponenten. Den vintern blev kall i Hofors.

Åren hade lärt honom mobiliseringens betydelse. Att många går samman, att diskussionerna hålls levande, att arbeta politiskt men samtidigt också vara närvarande under medlemmarnas fria tid med utflykter, föreläsningar, teatersällskap, mässingsorkestrar, julottor, fester. Han hade lärt sig vikten av att vara bildad, påläst och framför allt skapa ett förtroende hos motparten. Att kunna komma överens och lita på varandra, motsättningarna till trots.

Kanske var det därför som förbundsstyrelsen föredrog honom framför avdelningarnas favorit, Osca­r Westerlund. Majoriteten var knapp: 13–11 i Gunnar Anderssons favör.

Bara en resa till, sedan skulle han ta över som LO-ordförande, det finaste uppdraget. Hans egen färd, från trångboddheten i Lotorp, över åren som smältsmed, valsverksarbetare och glödgare hade lett honom till makt och inflytande. 1936 hade han lämnat Metall då han utsågs till LO:s andre ordförande. Hans yviga kalufs syns på bilderna från det epokgörande ögonblicket då Saltsjöbadsavtalet undertecknas.

Resorna hade blivit många, även till utlandet. I Hofors hade han på egen hand börjat lära sig engelska på kvällarna. Han ville ut i världen. Han kom att kallas ”LO:s utrikesminister” och utsågs till vicepresident i Internationella arbetsorganisationen ILO.
Mitt under andra världskriget reser han, mot utrikesministerns och statsministerns inrådan, till England på fackligt uppdrag. Ett litet propellerplan från Bromma. En sele till fallskärmen, utifall. Syrgasmasker för den höga höjden. Ett krigshärjat London, Manchester, stålverken i Sheffield. Bland ruinerna en industri omställd för krig, tusentals kvinnor i produktionen. Han häpnar.

Han är inte hemma så ofta. När familjen är samlad går de ofta på fotboll, på Råsunda. Han läser. Tjocka romaner. Spelar kort, lägger patiens. Trumpeten från mässingssextetten Stjernan i Lotorp tas fram då och då.

Bara en resa till, till Kanada. Kongress, hotell, sedan hem igen. Gunnar Andersson är bara 56 år, livet har så mycket mer att ge.

En lunginflammation ville annat.

Hans kropp återvänder till Sverige kort efter att statsminister Per Albin Hansson har begravts. Arbetarrörelsen stod inför ännu ett smärtsamt avsked. Hoforsavdelningens florbehängda avdelningsfana bakom katafalken med urnan. Grieg. Bergspredikan. Griftetalet, ”han var som en sång, som en ton ur björkhagarna kring bruksbacken där han växte upp.” Härlig är jorden.

Ute väntade novemberdiset.

I oktober 1946 avlider Gunnar Andersson, nyvald som LO:s ordförande.

 

Svenska modellen föds. Gunnar Andersson, tvåa från vänster i nedre raden, är med och skriver historia när Saltsjöbadsavtalet förhandlas fram 1938. Då är han LO:s andre ordförande. Vid sin högra sida har han Sigfrid Edström, Asea-chefen som är arbetsgivarnas främsta företrädare och kallas för ”direktörernas direktör”. Foto: TT Nyhetsbyrån

 

De har lett LO genom åren

Fredrik Sterky 1898–1900
Tillhörde inget förbund. Social­demokratisk redaktör.

Herman Lindqvist 1900–1920
Kom från Trä­arbetareförbundet.

Arvid Thorberg 1920–1930
Träarbetare­förbundet.

Edvard Johansson 1930–1936
Sko- och läderindustriarbetare­förbundet.

Albert Forslund 1936,
blev kommunikations­minister samma år.
Järnvägsmanna­förbundet.

August Lindberg 1936–1947
Sågverksindustri­arbetareförbundet.

Gunnar Andersson 1946.
Metallindustri­arbetareförbundet.

Axel Strand 1947–1956
Träindustriarbetareförbundet.

Arne Geijer 1956–1973
Metallindustri­arbetareförbundet.

Gunnar Nilsson 1973–1983
Träindustri­arbetareförbundet.

Stig Malm 1983–1993
Metallindustri­arbetareförbundet.

Bertil Jonsson 1993–2000
Träindustri­arbetareförbundet.

Wanja Lundby-Wedin 2000–2012
Kommunal.

Karl-Petter Thorwaldsson 2012–2020
IF Metall.

 

15 juni

utses en ny ordförande på LO:s digitala kongress. Valberedningen har föreslagit Handels ordförande Susanna Gideonsson till posten.

Foton: Arbetarrörelsens arkiv och boken För rättvisa trygghet och utveckling: Metalls avdelning 97 i Finspång 1903-2003.

2 kommentarer till “Ordföranden som aldrig hann tillträda

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Sömmerskorna startade sin egen syfabrik

Sömmerskorna startade sin egen syfabrik

Här styrde arbetarna själva. I trettio år var Kooperativa Syfabriken Linnéa sömmerskornas eget företag. Allt började med att en arbetsgivare jagade ut dem som ville organisera sig i en fackförening.

På randen till inbördeskrig

På randen till inbördeskrig

Gnistan tändes i Västervik under dessa dagar för 100 år sedan, och hungerkravallerna och strejkerna spreds över landet. Men i stället för ett upptrappat våld och inbördeskrig föddes – demokratin.

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.

”Bristerna i sjuk­försäkringen måste åtgärdas – nu”

”Bristerna i sjuk­försäkringen måste åtgärdas – nu”

Vi kräver nu att regeringen går vidare med de utredningsförslag som tagits fram – annars riskerar ännu fler löntagare att kastas ut i fattigdom, skriver Mattias Vepsä, riksdagsledamot (S) och Mirja Räihä, ordförande LO-distriktet i Stockholms län.

Kan krisen bli ett lyft för facket?

Kan krisen bli ett lyft för facket?

I flera år har fackförbunden brottats med sjunkande organisationsgrad. Så kom en annan kris. Nu rapporterar flera förbund om medlemmar som strömmar till.

Strejken som förändrade Sverige

Strejken som förändrade Sverige

För femtio år sedan tystnade LKAB:s gruvor i Malmfälten. 5 000 gruv­arbetare trotsade ackordshets och toppstyrning. Efter strejke­n var Sverige inte längre sig likt.

”S och LO måste enas om en grön politik”

”S och LO måste enas om en grön politik”

Miljoner demonstrerade för klimatet förra fredagen. Kampen för kommande generationers klimaträttvisa börjar allt mer likna arbetarrörelsens krav på demokrati, jämlikhet och ekonomisk rättvisa för hundra år sedan, skriver företrädare för S-föreningen Reformisterna.

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

Århundradets förhandling

Århundradets förhandling

Ge för guds skull inte politikerna möjlighet att skapa oreda på arbetsmarknaden för lång tid framöver, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Inte nere för räkning

Inte nere för räkning

Sveriges mest kända skjutjärnsjournalist Janne Josefsson har provocerat och avslöjat i över 30 år. Nu berättar han om hoten, rädslan för att bli kär och hur han sagt nej till 750 000 kronor.

Döden på jobbet

Varje år dör runt 50 människor i olyckor på jobbet. Genom de anhöriga visar vi vilka de omkomna var. I snitt tar det tusen dagar innan åtal väcks. En lång väntan för de sörjande.

De kom inte hem från arbetet

Förra året omkom 46 personer i olyckor på jobbet. Här berättar anhöriga om människorna bakom statistiken.

Föräldrarna: Man vittrar sönder

Olle Andersson Larsson och Christina Andersson fick vänta ett och halvt år innan åtalet lades ner. Ingen ställs till svars för deras son Robins död.

Utdragen väntan för de anhöriga

Efter en dödsolycka tar det i snitt 1000 dagar innan åtal väcks, visar Dagens Arbetes genomgång. Sedan kan det dröja över ett år innan domen kommer.

Åklagaren: Förstår att det kan upplevas som lång tid

Dödsolyckor är svåra att utreda, säger Jörgen Lindberg, vice kammarchef och vice chefs­åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema.

Ministern: Företag ska inte leka med människors liv

Straffa företag som försummar säkerheten, och ge skyddsombuden rätt förutsättningar. Så vill arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) förhindra att människor dör på jobbet.

Osäkert anställda vågar sällan larma

Ryckigheten i det nya arbetslivet är en stor för­klaring till varför dödsolyckorna sker. Hur arbetet är organiserat, skriver Elinor Torp.

Kammaråklagaren: De här ärendena måste prioriteras upp

Varken polis eller politiker prioriterar dödsolyckor i arbetslivet. ”De långa utredningstiderna är oacceptabla”, säger Kammaråklagare Christer Forssman.

Kamratstödet behövs – mer än någonsin

Facket måste bli det sammanhang där sorgen kan bearbetas, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.