Industriarbetarnas tidning

Ordföranden som aldrig hann tillträda

11 juni, 2020

Skrivet av

Arbetarhistoria Han var LO-ordföranden som aldrig hann tillträda. Gunnar Andersson skulle bara göra ännu en utlandsresa innan han tog sig an arbetar­rörelsens finaste uppdrag.

Resan blev hans sista.

Foton: Arbetarrörelsens arkiv och boken För rättvisa trygghet och utveckling: Metalls avdelning 97 i Finspång 1903-2003.

Novemberdis. Tusentals söndagslediga stockholmare hukar i de gråkalla dimslöjorna. Alla har de sökt sig ut till Norra begravningsplatsen där de kan se ett sorgetåg sakta förflytta sig från kyrkan upp till Lindhagens kulle. Dämpad musik, Hjalmar Brantings sorgemarsch i d-moll. Gula, blekröda löv virvlar i vinden. Den tredje november 1946 har svensk arbetarrörelse sorg.

Han såg stolt ut, ynglingen i bakre raden, med en hållning nästan lite högburen. Blicken höjd, ena handen i midjan, den andra jäms med det framskjutna bröstet som om han höll upp en nyplockad blomma.

Bilden av ett fotbollslag. En ny tid med fotografi, fotboll och framtidstro. Lotorp 1912, ett litet brukssamhälle i Östergötland. Ett gäng fotbollspojkar vid rälsen, vid järnvägen som dragits dit redan ett halvsekel tidigare så att hästarna lättare skulle kunna dra transportvagnarna med brukets nygjutna kanoner till hamnen i Norrköping.

En grupp yngre män med ett dygns vila från smedja och valsverk. Den högstämde ynglingen är lagets kapten, Gunnar Andersson. Tränad som han är i att leda. 22 år, jobbar 65-timmarsveckor i ånghammarsmedjan. Den lediga tiden ägnar han åt socialdemokratiska ungdomsklubben, åt Metallavdelningen, åt nykterhetslogen Ankarstjerna. Han sköter det lilla biblioteket, leder studiecirklar, spelar trumpet i mässingssextetten Stjernan.

Söndag är fotbollsdag. Gunnar Andersson står längst till vänster. Han är lagkapten i Lotorps bollklubb. Fotbollen erbjuder ett välkommet avbrott i 65-timmarsveckan på bruket.

Säger kroppsställningen något om självtillit? Gunnar Andersson tillhörde den arbetargeneration som växte upp kring sekelskiftet då teknisk utveckling och brist på arbetskraft gav arbetarrörelsen medvind. De var övertygade om att det gamla fåtalsväldet kunde brytas ner. Att alla skulle få rösta. Att arbetarna skulle erkännas rätten att organisera sig på arbetsplatsen. De tog cykeln till hjälp; vid valet 1911 hade Gunnar och de andra i fotbollslaget varje söndag i sex veckor cyklat 12–15 mil för att dela ut valmaterial. Skedevi och Reijmyre skulle erövras för det klasslösa samhället.

Trots att Gunnar Andersson bara hade varit myndig i ett år när lagbilden togs hade han hunnit med tio år på bruket.

Framgångarna var knappast självklara. 1912, när lagbilden tas, var arbetarrörelsen stukad efter storstrejken tre år tidigare, trots sammanhållningen. Lotorparna hade plockat lingon för att understödja strejkande textilarbetare i Norrköping. Men till slut hade fackens blygsamma konfliktkassor tömts på sista kronan, medlemmarna flydde. Ledningen för Metall noterade att förbundet var ”totalt lamslaget”, att ”över hela rörelsen vilar en viss trötthet efter striden och missmodet gör sig märkbart gällande”.

Trots att Gunnar Andersson bara hade varit myndig i ett år när lagbilden togs hade han hunnit med tio år på bruket. Under skolåren gjorde han påhugg i manufaktursmedjan, han följde med far och farfar. Vid tolv års ålder väntade fast anställning. Som smedhalva. Han tog för sig. Som reglerare i ånghammarsmedjan. Vid härden i Lancashiresmedjan. I råskenvalsverket.

Ett sotigt mikrokosmos av heta smälthärdar där kvartsmästare och hjälpbrytare visste sina krävande roller och växte med dem. Genom Gunnars händer löpte det smidda järn som skulle smycka den kungliga Dramatiska teatern i Stockholm.

Vid den här tiden berusas han ofta av tanken på kvinnan i sitt liv, bonddottern Hanna Bodén som han ska gifta sig med året efter lagbilden.

Om ytterligare två år bryter de upp från hembygden. Bruket står inte längre att känna igen. Nya ägaren släcker Lancashiresmedjan, valsverket tystnar.

Flyttlasset gick till Hofors i Gästrikland som fått nytt liv med järnvägen och med Wallenbergs satsningar. Gunnar och Hanna, stannade de upp och lyssnade till Hofors när de anlände? Ljudet från de hydrauliska pressarna, slamret från de tre valsverken. Kände de skalvet från ånghammaren? Röken från landets största masugnspipa?

Trumpeten från mässings­sextetten Stjernan i Lotorp hängde med länge.

En söndagseftermiddag i juli 1915 gick den nyinflyttade Gunnar Andersson iväg till ”paviljongen”, Hofors nybyggda Folkets hus, för sitt första möte i Metalls avdelning 141. Han fick höra Dahlström från trådvalsverket agitera för dyrtidstillägg, lönen räcker ju inte när priserna rusar! Och Ahlin: hur ska vi få upp lönerna efter kriget om inte ”organisationen är stark och kampduglig”.

Andersson gillade vad han hörde. Inlevelsen, hettan, ivern. Mötet beslutade att säga upp avtalet med arbetsgivaren ”så fort det anses lämpligt”. Sedan hälsades ”vår nyinflyttade kamrat Gunnar Andersson välkommen”.

Varför fick Andersson en egen punkt på dagordningen? Vanligtvis nämndes nya medlemmar pliktskyldigt i mötesprotokollet. Men vad är det med den nye som väckte sådan uppmärksamhet?

Hade ryktet om hans färdigheter att göra med det som hänt några år tidigare då Metalls ledning i Stockholm assisterat Lotorparna? Bland alla hetlevrade ynglingar fanns nämligen en nittonåring som utmärkte sig med sitt lugn, sin vältalighet och framför allt: Han var påläst och resonerade sansat om ören och ton på ett sätt som lämnade brukspatronen både svarslös och medgörlig.

Nu stod han där några år senare i Hofors. Tackade för välkomnandet och uttryckte sin ”önskan och vilja att så mycket som min förmåga och krafter det medgiva delta i och verka för vår förening och våra idéer”.

Detta Hofors, så annorlunda mot Lotorp. Större, modernare, mer folk. Politiken. Visserligen hade han och ungdomsklubben hemma i Lotorp lagt sig åt vänster. Men här kokade arbetarrörelsen av rastlös radikalism. Ansamlingen av nyinflyttade unga arbetare, uppryckta med rötterna, odlade en politisk otålighet av rödaste sort.

När Gunnar Andersson tar plats i avdelningsstyrelsen 1916 rör sig Sverige mot en social explosion: skenande priser, livsmedelsbrist, hungerdemonstrationer, oro på regementena där soldater känner större samhörighet med strejkande arbetare än med överklassbefäl. När det socialdemokratiska partiet splittras försvinner den gamla arbetarkommunen från Hofors. I riksdagsvalet 1917 fick parti­vänstern 61 procent av Hoforsbornas röster, socialdemokraterna 10. Gunnar Andersson följer med vänstern. Precis som hela Metalledningen i Hofors gör.

Gunnar Andersson håller en låg profil i diskussionerna, av protokollen att döma. Som avdelningens kassör har han att stå i. Medlemsskaran växer. Ena dagen skickar han tio kronor till agitatorn Kata Dalströms 60-årsdag. En annan dag attesterar han räkningen från musikföreningen Apell som spelat vid Metallavdelningens julotta.

Metall hade i Hofors vuxit till en samhällskraft. Men uppdraget var begränsat. Dit fackets mandat sträckte sig, där fick politiken ta vid. Gunnar Andersson ville ju förändra samhället. I kommunalpolitiken företrädde han först vänstern. Men när kommunisterna underkastade sig den sovjetiska ledningen backade Gunnar Andersson ur och återvände snart till socialdemokratin.

Han ansvarade han för järnbruken och visste vilke­n makt brukspatronerna besatt.

På väg in mot Finspång. ”Giv oss rösträtt” står det på första banderollen när Lotorparna tågar fram längs Butbrovägen på första maj. Sammanhållningen var stark. Inte ens den förödande storstrejken 1909 hade påverkat metallavdelningen.

En fredagseftermiddag depressionsåret 1932 samlas allvarsamma herrar på Metalls förbundskontor i Stockholm efter en omtumlande septembervecka. Avtalen hade förlängts; var tredje medlem gick arbetslös.

Framför allt var detta avskedsstunden för förbundsordföranden Fritjof Ekman. Stelt och formellt, men inte utan stolthet sa han: ”På anmodan av Per Albin Hansson har undertecknad inträtt i den nybildade socialdemokratiska regeringen”. Ekman hade, med Dagens Nyheters ord, lett ”det mäktiga, men svårskötta Metall” genom stormiga år. Nu skulle efterträdaren utses.

Det naturliga valet hade varit andre ordföranden Oscar Westerlund. Till pressen hade han själv antytt att han skulle ta över. Men Westerlund, järnbruksarbetaren från Borlänge, var kontroversiell. Kommunist under sina tio år i Metalls ledning. Även inom kommunisternas led var han omstridd. Först hade han brutit med de Moskvatrogna och följt med den majoritet som bildat ett nytt parti. Även här ifrågasattes han sedan han gett efter för arbetsgivarnas krav om lönesänkningar i avtalsrörelsen 1931. Då uteslöts han ur den revolutionära gemenskapen. Men inom Metall kunde han ändå räkna med ett omfattande stöd.

Det föll på förbundsstyrelsens lott att utse efterträdaren när avdelningarna hade sagt sitt. 92 avdelningar nominerade Oscar Westerlund. 25 avdelningar ville ha Gunnar Andersson.

Gunnar Andersson hade flyttat från Hofors sex år tidigare. Med Hanna och de tre barnen bodde han nu i en lägenhet på Rörstrandsgatan i centrala Stockholm. På förbundskontoret ansvarade han för järnbruken. Han visste vilken makt brukspatronerna besatt. Han kunde dra sig till minnes hur inkomsten halverades när arbetstiden krympte till två veckor i månaden. Om han ville, kunde han berätta hur disponenten i Hofors just i det avtalslösa tillståndet vintern 1920 slutat leverera ved till arbetarfamiljerna. Tillgången på ved reglerades i det lokala avtalet och nu var ju det uppsagt, resonerade disponenten. Den vintern blev kall i Hofors.

Åren hade lärt honom mobiliseringens betydelse. Att många går samman, att diskussionerna hålls levande, att arbeta politiskt men samtidigt också vara närvarande under medlemmarnas fria tid med utflykter, föreläsningar, teatersällskap, mässingsorkestrar, julottor, fester. Han hade lärt sig vikten av att vara bildad, påläst och framför allt skapa ett förtroende hos motparten. Att kunna komma överens och lita på varandra, motsättningarna till trots.

Kanske var det därför som förbundsstyrelsen föredrog honom framför avdelningarnas favorit, Osca­r Westerlund. Majoriteten var knapp: 13–11 i Gunnar Anderssons favör.

Bara en resa till, sedan skulle han ta över som LO-ordförande, det finaste uppdraget. Hans egen färd, från trångboddheten i Lotorp, över åren som smältsmed, valsverksarbetare och glödgare hade lett honom till makt och inflytande. 1936 hade han lämnat Metall då han utsågs till LO:s andre ordförande. Hans yviga kalufs syns på bilderna från det epokgörande ögonblicket då Saltsjöbadsavtalet undertecknas.

Resorna hade blivit många, även till utlandet. I Hofors hade han på egen hand börjat lära sig engelska på kvällarna. Han ville ut i världen. Han kom att kallas ”LO:s utrikesminister” och utsågs till vicepresident i Internationella arbetsorganisationen ILO.
Mitt under andra världskriget reser han, mot utrikesministerns och statsministerns inrådan, till England på fackligt uppdrag. Ett litet propellerplan från Bromma. En sele till fallskärmen, utifall. Syrgasmasker för den höga höjden. Ett krigshärjat London, Manchester, stålverken i Sheffield. Bland ruinerna en industri omställd för krig, tusentals kvinnor i produktionen. Han häpnar.

Han är inte hemma så ofta. När familjen är samlad går de ofta på fotboll, på Råsunda. Han läser. Tjocka romaner. Spelar kort, lägger patiens. Trumpeten från mässingssextetten Stjernan i Lotorp tas fram då och då.

Bara en resa till, till Kanada. Kongress, hotell, sedan hem igen. Gunnar Andersson är bara 56 år, livet har så mycket mer att ge.

En lunginflammation ville annat.

Hans kropp återvänder till Sverige kort efter att statsminister Per Albin Hansson har begravts. Arbetarrörelsen stod inför ännu ett smärtsamt avsked. Hoforsavdelningens florbehängda avdelningsfana bakom katafalken med urnan. Grieg. Bergspredikan. Griftetalet, ”han var som en sång, som en ton ur björkhagarna kring bruksbacken där han växte upp.” Härlig är jorden.

Ute väntade novemberdiset.

I oktober 1946 avlider Gunnar Andersson, nyvald som LO:s ordförande.

 

Svenska modellen föds. Gunnar Andersson, tvåa från vänster i nedre raden, är med och skriver historia när Saltsjöbadsavtalet förhandlas fram 1938. Då är han LO:s andre ordförande. Vid sin högra sida har han Sigfrid Edström, Asea-chefen som är arbetsgivarnas främsta företrädare och kallas för ”direktörernas direktör”. Foto: TT Nyhetsbyrån

 

De har lett LO genom åren

Fredrik Sterky 1898–1900
Tillhörde inget förbund. Social­demokratisk redaktör.

Herman Lindqvist 1900–1920
Kom från Trä­arbetareförbundet.

Arvid Thorberg 1920–1930
Träarbetare­förbundet.

Edvard Johansson 1930–1936
Sko- och läderindustriarbetare­förbundet.

Albert Forslund 1936,
blev kommunikations­minister samma år.
Järnvägsmanna­förbundet.

August Lindberg 1936–1947
Sågverksindustri­arbetareförbundet.

Gunnar Andersson 1946.
Metallindustri­arbetareförbundet.

Axel Strand 1947–1956
Träindustriarbetareförbundet.

Arne Geijer 1956–1973
Metallindustri­arbetareförbundet.

Gunnar Nilsson 1973–1983
Träindustri­arbetareförbundet.

Stig Malm 1983–1993
Metallindustri­arbetareförbundet.

Bertil Jonsson 1993–2000
Träindustri­arbetareförbundet.

Wanja Lundby-Wedin 2000–2012
Kommunal.

Karl-Petter Thorwaldsson 2012–2020
IF Metall.

 

15 juni

utses en ny ordförande på LO:s digitala kongress. Valberedningen har föreslagit Handels ordförande Susanna Gideonsson till posten.

Foton: Arbetarrörelsens arkiv och boken För rättvisa trygghet och utveckling: Metalls avdelning 97 i Finspång 1903-2003.

2 kommentarer till “Ordföranden som aldrig hann tillträda

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Sömmerskorna startade sin egen syfabrik

Sömmerskorna startade sin egen syfabrik

Här styrde arbetarna själva. I trettio år var Kooperativa Syfabriken Linnéa sömmerskornas eget företag. Allt började med att en arbetsgivare jagade ut dem som ville organisera sig i en fackförening.

På randen till inbördeskrig

På randen till inbördeskrig

Gnistan tändes i Västervik under dessa dagar för 100 år sedan, och hungerkravallerna och strejkerna spreds över landet. Men i stället för ett upptrappat våld och inbördeskrig föddes – demokratin.

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.

”Bristerna i sjuk­försäkringen måste åtgärdas – nu”

”Bristerna i sjuk­försäkringen måste åtgärdas – nu”

Vi kräver nu att regeringen går vidare med de utredningsförslag som tagits fram – annars riskerar ännu fler löntagare att kastas ut i fattigdom, skriver Mattias Vepsä, riksdagsledamot (S) och Mirja Räihä, ordförande LO-distriktet i Stockholms län.

Kan krisen bli ett lyft för facket?

Kan krisen bli ett lyft för facket?

I flera år har fackförbunden brottats med sjunkande organisationsgrad. Så kom en annan kris. Nu rapporterar flera förbund om medlemmar som strömmar till.

Strejken som förändrade Sverige

Strejken som förändrade Sverige

För femtio år sedan tystnade LKAB:s gruvor i Malmfälten. 5 000 gruv­arbetare trotsade ackordshets och toppstyrning. Efter strejke­n var Sverige inte längre sig likt.

”S och LO måste enas om en grön politik”

”S och LO måste enas om en grön politik”

Miljoner demonstrerade för klimatet förra fredagen. Kampen för kommande generationers klimaträttvisa börjar allt mer likna arbetarrörelsens krav på demokrati, jämlikhet och ekonomisk rättvisa för hundra år sedan, skriver företrädare för S-föreningen Reformisterna.

Vi får gehör för våra krav

Vi får gehör för våra krav

Marie Nilsson: I höstens budgetförslag hittar vi omställningsstöd, mänskligare
sjukförsäkring och satsningar på grön industri. Nu måste vi driva på så att det blir verklighet.

”Så blir pensionen mer rättvis”

”Så blir pensionen mer rättvis”

De som jobbat hela livet och ändå har en låg pension ska få ett tillägg, och de som sliter ut sig i förtid ska ha rätt till en trygghetspension. Men för att klara detta måste mer pengar betalas in i pensionssystemet, skriver Ardalan Shekarabi (S) och Marie Nilsson, ordförande IF Metall.

Lastbilar ut –  strumpor in

Lastbilar ut –  strumpor in

Det är kortfrisyrens år 1929, på Malmö strumpfabrik.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Så gick det till när Samhall satte vinsten före människorna

Under våren granskade Dagens Arbete bristerna i arbetsmiljön på Samhall. Men hur blev det som det blev? För tio år sedan skedde något avgörande. För Kenneth Harnesk, då första linjens chef, gick det inte längre att vara kvar.

Samhalls vd: Kritiken mot oss är allvarlig

Sara Revell Ford svarar på kritiken mot Samhall och ger sin syn på det som kommit fram i Dagens Arbetes granskning.

”Det fanns de som inte ville leva”

Två år efter Richard Fredrikssons första begäran om ingripande agerar Arbetsmiljöverket. Samhall får bakläxa.

Riksdagen vill ha en oberoende utredning av Samhall

Samhall måste utredas, av någon utifrån. Det anser en samlad opposition som via riksdagen uppmanar regeringen att tillsätta en extern utredning.

Ministrarna: Våra bolag ska vara föredömen

De ansvariga ministrarna är djupt bekymrade över att unga med funktionsnedsättningar inte platsar på Samhall. Regeringen har nu gett ett tydligt besked om vilka grupper som ska slussas till företaget.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Opinion

”Så kan fusk och slarv med asbest stoppas”

”Så kan fusk och slarv med asbest stoppas”

Vi måste städa upp EU:s arbetsmarknad från skitföretagare som riskerar arbetarnas hälsa, skriver Europaparlamentarikern Johan Danielsson, S.

Bekämpa antisemitismen i den digitala världen

I förra veckan hölls Förintelsekonferensen i Malmö. Internationella politiska ledare lovade att aktivt bekämpa antisemitismen och rasismen som tyvärr växer runtom i Europa. Sveriges regering satsar nästan 100 miljoner i nästa års budget på denna angelägna kamp för människovärde och demokrati. Till den svenska regeringens satsningar hör bland annat fortsatt arbete med att bekämpa hatbrott […]

”Helheten i överenskommelsen är bra”

”Helheten i överenskommelsen är bra”

Vi ska ha en levande debatt, men det är den valda förbundsstyrelsen som svarar för verksamheten mellan kongresserna. Vårt uppdrag därifrån är att komma till rätta med otrygga anställningar, skriver IF Metalls Marie Nilsson och Veli-Pekka Säikkälä.

”Beslutet om trygghet borde ligga i våra händer”

”Beslutet om trygghet borde ligga i våra händer”

IF Metalls medlemmar bör, precis som journalistförbundets, få rösta om vi ska ansluta oss till las-överenskommelsen, skriver fem industriarbetare.

Högt spel om människors trygghet

Högt spel om människors trygghet

Pontus Georgsson: När till och med Arbetsdomstolen har farhågor om lagförslaget kring ett nytt anställningsskydd borde det vara självklart att ta till sig av kritiken innan besluten hastas fram.

Nu kan vi få allt på ett bräde

Nu kan vi få allt på ett bräde

Per-Olof Sjöö: När vardagen startar efter pandemin har vi chansen att bygga ett mer rättvist och klimatsmart samhälle.