Släpp laghotet – förhandla vidare om las

LEDARE ”Både fack och arbetsgivare har varit tydliga med att det inte är mer tid de behöver utan mindre av politiskt tvång”, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Det politiska spelet runt arbetsrätten är en sorglig historia. För Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt handlar hotet om misstroendeförklaring såklart om själva sakfrågan – att värna arbetsrätten. Hans problem är dock att om regeringen faller har han inte på något sätt stoppat lasutredningens förslag. Tvärtom finns det en majoritet i riksdagen för att försämra arbetsrätten ännu mer.

Att kristdemokraternas ledare Ebba Busch bildar ohelig allians med vänsterpartiets Sjöstedt visar bara populismens ovilja att se till sakfrågor. För Ebba Busch är det visst viktigare att fälla regeringen mitt i en pandemi än att forma en ny arbetsrätt. Hon fick lyckligtvis inte med sig någon alls när hon lyfte fram sitt dokument med namnunderskrifter för en misstroendeförklaring under partiledardebatten i Agenda.

Nej, det politiska spelet är bara en sorglig historia. Viktigare är själva sakfrågan då arbetsrätten berör miljontals arbetstagare i Sverige. Både fack och arbetsgivare är överens om att las bör moderniseras då den varken värnar tryggheten eller flexibiliteten på dagens arbetsmarknad. Därför har parterna under en längre tid varit måna om att förhandla om ett stort paket som handlar om trygghet, omställning och kompetensutveckling.

Tyvärr saboterades detta av Centerpartiets vilja att politisera och partiet fick med sig ett lika politiserat Svenskt Näringsliv. Så föddes idén att politiken skulle lagstifta i stället för att parterna skulle komma överens, ett grundskott mot den svenska modellen. Detta skrevs in i januariavtalet som regeringen Löfven tvingades acceptera för att kunna bilda regering med stöd av Centern och Liberalerna. En utredning tillsattes som skulle kunna ligga till grund för ett lagförslag.

Men, här är det ändå viktigt att se vad januariavtalet säger, utredningens förslag får inte rubba den grundläggande maktbalansen på arbetsmarknaden. När Gudmund Toijer lämnade över sin utredning uttryckte både statsminister Stefan Löfven och arbetsmarknadsminister Eva Nordmark tydligt missnöje. Utredningens förslag skulle allvarligt rubba maktbalansen.

Här har de stöd av hela den samlade fackföreningsrörelsen – alltifrån akademiker- och tjänstemannaförbunden till LO-förbunden.

Centerledaren Annie Lööf kan försöka hävda att utredningen är balanserad hur mycket hon vill men det tycker ingen på den fackliga sidan och inte heller arbetsrättsexperter som exempelvis utredningens egen oberoende expert, professor Ola Bergström vid Handelshögskolan i Göteborg.

”Jag tycker det är uppenbart att utredningens förslag drastiskt kommer att förändra den svenska partsmodellen”, säger Bergström i en intervju i tidningen Arbetsvärlden.

Han pekar i intervjun på att kanske är det så att politikerna i dag är så obekanta med partsmodellen att de tolkar detta med ”balans” som att ett förslag ska vara balanserat utifrån arbetsgivarens förhållande till den enskilda individen. Men poängen med partsmodellen är att det handlar om maktbalans mellan parterna, det vill säga mellan fack och arbetsgivare.

Las ger parterna rätt att omförhandla hur arbetsrättens konsekvenser ska bli i varje enskilt fall. Det hör till vanligheterna att turordningsregeln förhandlas och att fack och arbetsgivare på ett enskilt företag kommer överens. Men ju mer undantag i exempelvis turordningen det skrivs in på förhand desto mindre av förhandlingsutrymme, det vill säga ett ”byte” mellan arbetsgivare och fack, finns det kvar.

Det var detta som statsminister Stefan Löfven i partiledardebatten försökte förklara när han sa att vid en förhandling förhandlar parterna om ett ”byte”, det vill säga ett byte av arbetsgivarnas vilja till ökad flexibilitet mot arbetstagarnas krav på ökad trygghet.

Om maktbalansen rubbas rubbas hela systemet med partsförhandlingar.

Detta kanske någon enstaka nyliberal tänkare inom Centern eller Svenskt Näringsliv drömmer om ska ske. Men de allra flesta från både borgerligt håll och till vänster i svensk politik vet att den svenska modellen har tjänat Sverige väl i över 80 år.

Kanske har januariavtalet ändå fört det goda med sig att Centern och Socialdemokraterna har kunnat prata mer med varandra om den här typen av frågor? Centerledaren Annie Lööf och statsminister Stefan Löfven tycks trots allt ha fått ett större förtroende för varandra. Annie Lööf har också träffat både LO-ordföranden och andra fackliga företrädare på senare tid. Kanske har hon börjat förstå dels att Löfven håller sitt ord men också att den svenska modellen bygger på ömsesidigt förtroende mellan parterna å sin sida men också mellan parterna och politiken.

I partiledardebatten i söndags kväll uttryckte Lööf en tydlig önskan om att det allra bästa vore om parterna förhandlade fram en ny arbetsrätt, ja hon använde till och med arbetsmarknadsnördarnas älsklingsord, ett nytt ”huvudavtal”.

Det är trots allt hoppingivande. Om Centern menar allvar med detta måste Annie Lööf och hennes partivänner inse att det blir ingen ny förhandling så länge Toijer-utredningen ligger kvar som möjligt lagförslag.

Både fack och arbetsgivare har varit tydliga med att det inte är mer tid de behöver utan mindre av politiskt tvång.

Om Centern på allvar vill att parterna ska återgå till förhandlingsbordet borde partiet deklarera att utredningen läggs på is tills vidare så att parterna kan förhandla i fred utan omedelbart laghot. Parterna var väldigt nära en överenskommelse som skulle ge en ny moderniserad arbetsrätt. Centern bör inte låta dogmatismen ställa sig i vägen för en sådan.