Förbannade medberoende

DILEMMAT Sorg, kaos och skuldkänslor – för Daniel Sundström förändrades livet när hans lillebror dog av en överdos. Skrivandet och jobbet hjälpte honom tillbaka.

Det finns en dag som Daniel Sundström aldrig glömmer, en scen som fortfarande spelas i hans inre.

Daniel går på en gata i centrala Luleå. Han upptäcker att hans lillebror Magnus går några meter framför honom. Magnus ser sliten ut, och Daniel känner genast igen honom på sättet att gå. Magnus går och sätter sig på en bänk. Daniel tvekar. Så svänger han in på en tvärgata.

Vid det laget hade Daniel och hans föräldrar länge levt i ständig oro för Magnus. De visste att han missbrukade narkotika och jobbade hårt för att han skulle få hjälp. De gjorde orosanmälningar till socialen, men hjälpen kom inte, eller kom för sent. Magnus tog sig ur missbruket, föll ned igen.

– Man väntade vid telefon, kunde inte resa bort. Vi försökte allting.

Väl inne på den där tvärgatan i Luleå stannade Daniel upp.

– Jag tänkte, jag måste ju säga hej, det är ju min bror.

Han vände. När han kom tillbaka var bänken tom.

Två veckor senare kom det ofattbara beskedet – Magnus hade dött av en överdos.

– Det var sista gången jag såg honom.

För Daniel följde en kaotisk tid av sorg, och av skuldkänslor.

– Varför gick jag inte fram? Det där smärtar mig ganska mycket. Det kommer jag att få leva med.

Kanske var det rädslan att bli besviken som fick honom att inte gå fram, tänker han i efterhand. Rädslan när narkotika var inblandat. Han vet ju egentligen att han inte hade kunnat ändra förloppet – det är sällan anhöriga kan det.

Läs också

Viktigt att förstå hur missbruk fungerar

Det är viktigt för anhöriga att förstå hur lite man kan påverka sjukdomen – och att man har rätt att må bra själv.

– Ändå finns det någon liten del i mig som säger att jag kanske hade kunnat påverka på ett sätt som gjort att han levt.

Vi människor är bra på att lägga skuld på oss själva, säger han.

Den första tiden efter Magnus död minns Daniel inte mycket av. Dagarna flöt ihop, han vet inte vad som hände när. Han önskar att han hade fått hjälp på något sätt, fått prata med någon i liknande situation.

– Det kanske finns hjälp om man tjatar, men det är inte lätt när man är i den situationen.

För att ändå minnas något skrev han ner tankarna som snurrade. Det blev ett sätt att bearbeta kaoset och skuldkänslorna.

Sex år har gått sedan dagen då Magnus dog. Orden Daniel skrev då har blivit till en bok, Förbannade (med)beroende. Med boken ville han att folk skulle förstå vad som verkligen hänt, inte lyssna på rykten.

– Många trodde att han hade tagit livet av sig, men så var det inte.

Han ville också ge stöd till människor i en liknande situation, det stöd som han själv saknade. Efteråt har människor kontaktat honom, tackat och sagt att de känner igen sig, att de också har erfarenhet av missbruk i sin närhet.

– Jag är glad att man på nåt sätt kan hjälpa till. Boken visar att ingen är ensam.

Att prata om att man mår dåligt är inte alltid är lätt. Daniel märkte hur bekanta bytte sida på gatan när de mötte honom strax efter att Magnus hade dött. Inte av illvilja, tror Daniel, utan för att de inte visste vad de skulle säga. Och på SSAB där han jobbade var känslor inget som män pratade om.

– Det är som om just män inte får må dåligt, inte kan må dåligt. Det är som om vi lever hundra år tillbaka i tiden.

Samtidigt kan han förstå att folk har svårt att prata – de vet ju inte heller hur de ska hantera situationen.

Han säger att han ser det på gatan i Luleå, narkotika som säljs öppet. Men hans egen blick på missbrukare har ändrats i grunden. När han ser någon som är påverkad tänker han alltid att det ligger något annat bakom. Psykisk ohälsa, ensamhet.

– Det är så lätt att hamna snett. Ingen vill ju vara missbrukare.

Han reagerade starkt när han läste en krönika i Expressen där skidåkaren Petter Northug kallades ”idiotisk knarkare” efter att ha blivit påkommen med att missbruka kokain.

– Det är inte rätt att säga så. Det är ju en sjukdom. Sen har man ett eget ansvar, visst. Innan det hände Magnus hade jag nog också tänkt som krönikören i Expressen.

I dag har Daniel nytt jobb i elektronikbranschen. Företaget där han jobbar, Albeko, försöker verkligen ha koll på hur de anställda mår, och får honom att känna sig uppskattad.

– Det har jag inte varit med om tidigare, det har hjälpt mig.

Och han är mycket starkare, har bearbetat sorgen och skuldkänslorna. Mycket på egen hand men han har också pratat mycket med vänner och sin mamma.

– I dag mår jag jättebra, men nog finns det dagar när jag tycker att livet är orättvist. Inte bara mot mig, jag tänker på mina föräldrar. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn.

Men, säger han, på något konstigt sätt går livet vidare trots allt.

– Och jag har lärt mig något på det där. Om man går och funderar på hur någon i ens närhet mår så frågar man in stället för att undvika det.

Anna Julius