Vi har så mycket vrede inom oss

Krönika Jag och min kompis gjorde en pakt. Vi måste hjälpa oss själva så vi kan hjälpa varandra.

Norrskenet dansade över himlen i gröna sprakande färger. Under natthimlens valv stod en liten bruksort. Enplansvillor och lägenheter. Snön drev fram mellan husen, en traktor kämpade med röjningen. Människorna var inomhus. Såg på tv, några hade redan gått och lagt sig.

I en av lägenheterna stod en ensam man framför badrumsspegeln. Han skrek åt personen han såg. Samlade sin vrede i skakande händer, knöt näven och slog sig själv i huvudet. Gång på gång, så hårt han vågade tills han inte orkade mer utan föll ihop på golvet. Inte för att han lyckats slå sig själv medvetslös.

Han var bara så bottenlöst ledsen och trött. Han hade försökt förhandla med sitt självförakt hela dagen. Men nu kändes det mest som en befrielse att ge upp, slå sig själv trött och somna på sitt eget badrumsgolv.

Utanför fortsatte traktorn att samla snön i drivor med ett rogivande gnissel.

Jag satt på en efterfest med en nära vän och pratade om hur vi mår egentligen. Hur mår vi människor – och i synnerhet – hur mår vi män, killar och pojkar?

Vi har så mycket vrede inom oss så att vi vet inte vad vi ska göra av den. En del super till och drar i gång ett poänglöst slagsmål i en krogkö. Andra ställer sig på en scen spelar distad elgitarr och skriker sig hesa, för någonstans ska det ut. Vi måste lätta på pysventilen, men det är inte okej att skada någon annan. Det är egentligen inte okej att skada sig själv heller men ibland är det vad som ligger närmast till hands.

Jag har alltid haft en stark inre röst, jag hör ord och hela meningar snurra runt i mina tankar. Ibland landar de på mina läppar och jag pratar tyst med mig själv. Ofta känns som att jag har en radio som står på i mitt huvud och någon växlar kanaler var femtonde sekund. Melodier och bilder avlöser varandra. Så i tonåren började jag skriva dikter och sånger. Mest för min egen skull, för min egen sinnesro.

Det är okej att ha ett huvud med många tankar. Många gånger vill rösterna berätta om något vackert. Men det är när den där inre rösten vill trycka ner dig som det blir tufft. Till slut orkar du inte kämpa emot, självföraktet vinner. Det går åt så otroligt mycket energi till att ha ångest.

Jag och min kompis slöt en pakt på den där efterfesten. Vi skrattade så ögonen tårades åt den där killen, som var vi, som stod och slog sig själv i huvudet. Vi kom fram till att vi måste hjälpa oss själva för att kunna hjälpa varandra. Bli våra egna föräldrar. Någonstans inuti bär vi runt på ett barn, och man slår inte barn. Ge det nånting att äta, en bra film, ett löpspår att springa eller en vän att ringa.

Hösten är här och norrskenet dansar ännu en gång över himlen. Sitt inte själv och grubbla i mörkret – och om du gör det, skriv ner din tankar. Sedan kan du ta på dig en varm jacka och gå ut och se på norrskenet och stjärnorna. Det är samma skådespel som har pågått i tusentals år och det kommer att fortsätta långt efter att vi är borta. Vi måste göra något bra av den korta tiden vi delar under ett dansande norrsken.

Johan Airijoki