Vad händer med humorn nu?

Krönika Carl Einar-Häckner om att ligga på soffan och vänta på bättre tider – tider utan en pandemi.

Nu är jag vilsen, värdelös och permitterad. Känner mig som en liten grå mus. Som många andra i Sverige undrar jag vad som ska hända.

Ligger på soffan och zappar slött mellan 16 kanaler. Det är så stilla i mitt vardagsrum. Ser mina saker uppifrån när jag svävar omkring
i lägenheten och funderar på om jag inte ska städa.

Fick ställa in några föreställningar för coronan kom tillbaka i en andra fet våg.

Vill inte döda publiken.

Nu blir det vänta, soffa, zappa, spela gitarr, skriva dikter och hitta på måleriska punchlines och titta på ”guitartutorials” på Youtube.

Saknar Sven Wollter. En del av Sverige. En kämpe och en stor skådespelare. Han stod för något. Såg honom på Angereds torg på 70-talet, där han sålde den kommunistiska tidningen Proletären. Sedan på tv:n i Raskens.

Han gjorde skillnad. Han var med i KPML(r). Jag lade märke till honom fast jag inte ens var tio år. Vi träffades några gånger i livet. Han kom och såg varitén när vi gästspelade på Orionteatern i Stockholm. Det kändes bra efteråt när vi fick beröm.

Första gången jag pratade med honom var när jag var med i filmen
Änglagård. Jag hade en replik. Detta var i ett annat solsystem, i en galax långt, långt bort.

Jag hade sökt scenskolan två gånger. Kommit till andra provet som bäst.
Bestämde mig då för att lämna den drömmen. Trots alla historier om folk som sökt tio gånger och sen kommit in.

Skådespeleri har alltid funnits med ändå i mina egna föreställningar. Jag skulle passat som skådespelare. Det är jag säker på.

Och teater är livsavgörande. Precis som humor. Vad händer med humorn i dessa tider?

Den fanns under kylskåpet i sommarstugan när jag var på musjakt. Drog undan skåpet mitt i natten. Där satt musen Kevin som gäckat oss en längre tid och lämnat sina spår överallt, till och med på pianotangenterna. Han stod blixtstilla med en uppspärrad blick.

Han tänkte – om jag inte rör mig syns jag inte. Jag förstod att han ville smälta in i den kritvita bakgrunden med sin camouflagemusgråa päls. Kändes som
i en actionfilm.

Det var roligt ända tills jag några dagar senare tog livet av honom med en nyinköpt musfälla. Då var det inte skoj längre.

Jag begravde den i trädgården och sjöng När en liten mus ska ut och gå …