Det är något med natten i gruvan

När kroppen ska sova som djupast dricker vi kaffe och hjälps åt, skriver DA:s nya krönikör, musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.

Jag jobbar timmar i gruvindustrin under reparationsstopp. Byter slitdelar i malmkvarnar som krossar sten. Jag arbetar i små samhällen långt upp i norra Sverige. Gällivare, Svappavaara och Kiruna.

I hierarkiska mått mätt är jag inte speciellt högt uppsatt i mitt jobb. Jag arbetar åt en under-under-entreprenör. Gruvan hyr in ett företag som hyr in ett annat företag och där någonstans i myllret av varselställ jobbar jag som inhyrd knekt bland fotsoldaterna i svensk gruvindustri.

När kroppen egentligen borde sova som djupast, runt fyra på morgonen, då har vi eftermidnattskaffe.

Det gör något med en människa att vara vaken den tiden på dygnet. Hjärnan känns som en seg gula i ett lengräddat ägg. Vi håller varandra vakna genom att tjattra som apor i radiokåporna. Om vart bulten ska slås, om allt och ingenting.

Industrins maskinhallar är inte i första hand utformade för att människor ska trivas i dem. De är utformade för att vi som är där ska kunna genomföra ett säkert och bra arbete. Vi knogar på med mutterdragare, lyftklo och den hydraulikförstärkta trepersonssläggan Thunderbolt. Potentiellt farliga verktyg att arbeta med. Vi måste vara på alerten. Kaffedopade och rödögda klättrar vi runt på stenkrossens yta och innanmäte.

Reparationsstoppen är ett sätt att tjäna en hygglig slant på en kort tid. Vi som arbetar här tillfälligt har ofta andra jobb på sidan om. Vi är renskötare, musiker, arbetslösa akademiker och diverse egensinniga människor som har valt att gå en egen väg. Själv är jag kämpande musiker.

De stora gruvföretagen gillar att slå sig om bröstet och visa upp all den nya tekniska utrustningen. Den som ska göra arbetet säkrare och mer effektivt. Men det finns många arbeten som fortfarande utförs med slägga och spett. De jobben läggs ut på entreprenad. De jobben kommer till oss.

Läs också

Berättelser från marknivå

Johan Airijoki skriver och sjunger om skiftarbete i gruvan, hembränt, malmtruckar, enplansvillor och skoterleder. Lyssna på vårt reportage och hör flera av hans låtar.

Jag känner människor i min egen ålder som har fått vibrationsskador i händerna. Det skulle vara en katastrof för mig, jag måste kunna spela gitarr. Därför arbetar jag högst en vecka i månaden med gruvarbete.

Nästa år fyller jag fyrtio och jag är fortfarande kämpande musiker och gruv-arbetare på deltid. Det måste helt enkelt börja gå bättre med musiken snart.

Här är smutsigt och tungt men stämningen god. Vi hjälper varandra och gör vårt yttersta för att ingen ska skada sig.

Det är något visst med att bli klar med sitt arbete klockan sex på morgonen. Att komma ut ur den bullriga maskinhallen och möta soluppgången på vägen hem. Det är ett arbete där du tvättar av dig efteråt och gärna badar en bastu. För att sedan lämna allt och sjunka ner i djup sömn och drömma stora drömmar om frihet och vacker musik.

Johan Airijoki