Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Det är något med natten i gruvan

15 mars, 2021

Skrivet av

När kroppen ska sova som djupast dricker vi kaffe och hjälps åt, skriver DA:s nya krönikör, musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.

Johan Airijoki är musiker och gruvarbetare.

Jag jobbar timmar i gruvindustrin under reparationsstopp. Byter slitdelar i malmkvarnar som krossar sten. Jag arbetar i små samhällen långt upp i norra Sverige. Gällivare, Svappavaara och Kiruna.

I hierarkiska mått mätt är jag inte speciellt högt uppsatt i mitt jobb. Jag arbetar åt en under-under-entreprenör. Gruvan hyr in ett företag som hyr in ett annat företag och där någonstans i myllret av varselställ jobbar jag som inhyrd knekt bland fotsoldaterna i svensk gruvindustri.

När kroppen egentligen borde sova som djupast, runt fyra på morgonen, då har vi eftermidnattskaffe.

Det gör något med en människa att vara vaken den tiden på dygnet. Hjärnan känns som en seg gula i ett lengräddat ägg. Vi håller varandra vakna genom att tjattra som apor i radiokåporna. Om vart bulten ska slås, om allt och ingenting.

Industrins maskinhallar är inte i första hand utformade för att människor ska trivas i dem. De är utformade för att vi som är där ska kunna genomföra ett säkert och bra arbete. Vi knogar på med mutterdragare, lyftklo och den hydraulikförstärkta trepersonssläggan Thunderbolt. Potentiellt farliga verktyg att arbeta med. Vi måste vara på alerten. Kaffedopade och rödögda klättrar vi runt på stenkrossens yta och innanmäte.

Reparationsstoppen är ett sätt att tjäna en hygglig slant på en kort tid. Vi som arbetar här tillfälligt har ofta andra jobb på sidan om. Vi är renskötare, musiker, arbetslösa akademiker och diverse egensinniga människor som har valt att gå en egen väg. Själv är jag kämpande musiker.

De stora gruvföretagen gillar att slå sig om bröstet och visa upp all den nya tekniska utrustningen. Den som ska göra arbetet säkrare och mer effektivt. Men det finns många arbeten som fortfarande utförs med slägga och spett. De jobben läggs ut på entreprenad. De jobben kommer till oss.

Jag känner människor i min egen ålder som har fått vibrationsskador i händerna. Det skulle vara en katastrof för mig, jag måste kunna spela gitarr. Därför arbetar jag högst en vecka i månaden med gruvarbete.

Nästa år fyller jag fyrtio och jag är fortfarande kämpande musiker och gruv-arbetare på deltid. Det måste helt enkelt börja gå bättre med musiken snart.

Här är smutsigt och tungt men stämningen god. Vi hjälper varandra och gör vårt yttersta för att ingen ska skada sig.

Det är något visst med att bli klar med sitt arbete klockan sex på morgonen. Att komma ut ur den bullriga maskinhallen och möta soluppgången på vägen hem. Det är ett arbete där du tvättar av dig efteråt och gärna badar en bastu. För att sedan lämna allt och sjunka ner i djup sömn och drömma stora drömmar om frihet och vacker musik.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Även hårdrockare tappar sitt svall

Även hårdrockare tappar sitt svall

Carl Linnaeus: Tack vare Lars är det inte längre fult att åldras som hårdrockare.

Varje samtal kan vara det sista

Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.

Jag blir ledsen när mystiken är borta

När tuffa rockband går från gåtfull image till spel på en ostgitarr, skriver Carl Linnaeus.

Människovärdet står på spel

Människovärdet står på spel

Kortsiktiga vinstintressen har skapat ett ohållbart och mänskligt ovärdigt arbetsliv som nu också visar sig vara samhällsfarligt i coronasmittans tid, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Gamla dängor ger oss trygghet

Mat, sömn och vila. Men själen måste också hållas levande, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus. 

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Det finns tid för tankar nu när verkligheten har blivit som en film, skriver Carl-Einar Häckner.

Konserten var som ett väckelsemöte

Krönikören Carl Linnaeus om konserten som var ett väckelsemöte, och att börja stå för vem man är.

”Jakten på batterimetaller sprider asbest runt svenska gruvor”

”Jakten på batterimetaller sprider asbest runt svenska gruvor”

Ansvariga talar tyst om riskerna kring återvinning av gruvavfallet, skriver Rolf Ählberg, tidigare arbetsmiljöombudsman för Metall.

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Några håller fast vid det ungdomliga, andra har släppt fram tanten och farbrodern, skriver Anneli Jordahl.

Vi ska vara med och rädda världen

Vi ska vara med och rädda världen

Industrin utmålas ofta som en miljöbov. Det är en gammalmodig syn, skriver IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.