Industriarbetarnas tidning

Berättelser från marknivå

23 oktober, 2018

Skrivet av

en blyg viol.Ena dagen gräver han diken, nästa dag far han på turné med sina berättelser från Malmfälten. Ibland tänker Johan Airijoki att det är ett luftslott han bygger. Men så kommer ett lyssnarmejl och gör allt viktigt igen.

Johan Airijoki

Född: 1982 i Avesta, uppvuxen i Malmberget.
Bor: Gällivare
Jobb: Musiker, med tillfälliga jobb vid sidan om i gruvan eller annat som dyker upp.
Mer: Snowboardåkare, SM-silver i halfpipe 2002.

Se också:  Johan Airijoki framför Tyst gråt i SVT:s Go’kväll.

Johan Airijoki har begravt kablar utmed villaraderna sedan klockan sex i morse. Stjärnstigen i Malmberget ska få fiber. Efter tolv timmar kan han stämpla ut och tar bilen upp till replokalen, den som skymtar i inledningen till titelspåret på hans senaste skiva:

”Jag sitter i skolan
Jag tänker på rokk
För blyga violer
Dom reste sig upp”

Klassrummet i den nedlagda skolan strax utanför centrum är samma som han satt i som fjärdeklassare, med drömmar om att bli snowboardproffs. Då bodde han uppe på höjden som syns utanför fönstren. I dag töms de sista bostäderna på innehåll och snart ska de rivas. Gruvan tuggar i sig bit för bit av samhället.

– Det har man hört sedan man var liten, att Malmberget ska rivas, säger Johan.

Han plockar upp en förstärkare och lämnar rummet. I kväll är det spelning i Jokkmokk.

Dags att dra på spelning. Publiken i Jokkmokk väntar. Foto: David Lundmark

”Klart att huset kostar pengar
Gruvan gick ju ändå bra
Gick till banken och tog ett lån
På det lilla som jag har
Men sen föll allt platt till marken
Bara skrotet ligger kvar
Det var hittepå och ljug
Men allt kommer att bli bra”

I Johan Airijokis texter ryms en verklighet som sällan får ta plats. Skiftarbete i gruvan, hembränt, malmtruckar, enplansvillor och skoterleder. Drömmar, rötter, myrmark och rädslor. Det är berättelser från ett Sverige som fullkomligt skiter i storstadens nervösa jagande efter vad som anses vara framgång och ett lyckat liv. Rena från pynt går texterna rakt på sak om vad det egentligen innebär att vara människa.

Redan i tonåren skrev han lyrik, men det förblev en hemlighet i många år. Orden som kom ur honom var inte till för någon annan. Så småningom utvecklades orden till musik, som ingen heller fick höra. Först när han flyttade till Umeå för att plugga vågade han visa upp vad han höll på med.
– Det var så naturligt där. Det var många som spelade och alla var väldigt sjysta. Där fanns alla möjligheter för en blyg kille från Gällivare att spela.

Förr försökte jag skriva mig bort ifrån Gällivare. Det var så det var.
Man var tonåring och skulle dra. Det var inte självklart att jag skulle stanna här”

När han sedan återvände hem hittade han också till ett språk och innehåll som känns relevant. Han vill berätta om platsen han kommer ifrån, på det sätt som man pratar just här.
– Förr försökte jag skriva mig bort ifrån Gällivare. Det var så det var. Man var tonåring och skulle dra. Det var inte självklart att jag skulle stanna här. Man har vuxit upp med och blivit itutad att om man har några ambitioner så drar man.

Men tvärtom finns något fint med att stanna. Vännerna som är här och deras berättelser. Där hittar han material till sina texter.
– Jag har aldrig hört de berättelserna förut. Rallare och strejker finns det berättat om. Men några samtida betraktelser härifrån har jag inte hört.

Trots alla omvägar och år det tog för honom att hitta sin uppgift, kanske det ändå alltid har varit förutbestämt att det är just det här han ska hålla på med. Samma år som Johan föddes dog hans farfars far Elis Airijoki, skogvaktaren och vissångaren, som på sina vandringar förde med sig historier att lämna vidare till andra.

”Nattskift i finska lappland
Och i mitt huvud spelar minnen som en film
Nattskift i finska lappland
Det var vid gränsen här som farfars far höll till
Han sjöng matkamies på sin vandringled under klara stjärnor”

Radhuset i Malmberget där Johan Airijoki växte upp. Nu har de sista flyttat ut. Snart rivs husen så att gruvan kan växa. Foto: David Lundmark

Myrmark, granskog, kalhyggen, kraftverksdammar, gruvor och så fjällen inte långt inåt landet. Vägen skär genom naturen i riktning mot Jokkmokk. Det senaste tolvtimmarspasset känns i kroppen, men kvällens spelning bokades långt innan Johan Airijoki fick uppdraget att gräva ner fiberkabel

Jobbet räcker fram till att tjälen går i marken. Sedan hoppas han att det kan bli något reparationsstopp i gruvan och att de ringer efter honom.
– Då hoppar jag in som mekaniker och byter slitdelar i malmkvarnen. Det är intensivt och mycket jobb i någon vecka.

Sedan tre år tar han tillfälliga jobb när de dyker upp. Det var då han bestämde sig för att testa hur långt musiken kan bära. Insikten kom efter en anställningsintervju då han fick frågan om vilka mål han hade i livet.
– Och jag svarade att jag vill ha mat i magen och tak över huvudet.

Rekryteraren tyckte inte att det var så mycket till dröm, och på väg därifrån tänkte Johan på sitt svar.
– Jag började fundera på om jag inte hade något större, något som var lite svårare att nå. Och det är ju att skriva och få åka ut och spela min musik. Jag ville se vad som händer om jag plöjer ner min energi i musiken.

Jag kan få jättefina reaktioner från folk som hör av sig. Någon som brutit upp ur ett förhållande och bodde i husvagn på sina föräldrars bakgård hade hittat ett slags tröst i en skiva. En annan satt på ett tåg i Indien och mådde dåligt.”

Sedan dess är musiken hans jobb, och det andra är sånt han gör för att ha råd att ägna sig åt det som känns viktigt. Visst skulle det vara grymt att kunna leva enbart på musiken, men de där ströjobben är nödvändiga för att han ska fortsätta att ha något att berätta.
– Jag är där och jobbar, men egentligen wallraffar jag. Jag har som en kamera i huvudet. Om man lyssnar istället för att prata så ser man saker. Det kanske är viktigare än jag förstår själv, att ha ett jobb, för att kunna skriva om saker som är förankrade i verkligheten.

Han har fått höra att hans musik är lite smygproggig.
– Det kanske är för att jag gör en sorts folkmusik. Det är berättelser från marknivå.

Spelningen på Viddernas Gasskas i Jokkmokk förbereds. Foto: David Lundmark

Inne i Jokkmokk tar man höger vid Wästfelts foto och sen ser man Bionordens halvt slocknade neonskylt till vänster. Mitt emot en trävilla med restaurang. Det är onsdag kväll och fullt med folk. Scenen är ett par kvadratmeter stor. Johan och musikerna i Malmfältens Rockklubb kämpar för att få plats med trumset, mikrofoner och sig själva. I en bil utanför värms en klarinett upp.

Sorlet och värmen i lokalen stiger. Solen sjunker. Kvällens soundcheck får duga och Johan presenterar sig själv och bandet. Sen sjunger han sina berättelser i två timmar. Om gangsterkungen och kvinnan i malmtrucken. Om helvetets lågor och saker som måste brännas. Om malmkvarnar och kaffehjärnor, tomtebloss och vodkabältet. Och om sånt som är för svårt att tala om.

Foto: David Lundmark

”Hur kan du bara försvinna
Lämna mig ensam och gå
Kanske så är jag som farsan

Locket det ska ligga på
Kanske så är du som morsan

Kärlek som jag kan förstå
Fan att vi sårar varandra”

”Tyst gråt” var den första låten han skrev till senaste skivan och den fick sätta temat för hela albumet. Ett sorts självporträtt, en presentation av vem Johan Airijoki är. Han tvekade först.
– Vågar jag säga så här? Det var så himla personligt och självutlämnande. Det handlade ju om mig och min familj. Men så tänkte jag att det är väl det här jag ska utforska då.

Det där locket som ska ligga på återkommer i flera av hans tidigare låtar. Han har lättare att lämna ut sig i musiken än med människor. Det är mycket som får pysa ut genom låtskrivandet och det kan låta brötigt och grovt, andra gånger så skört att det knappt tål att beröras. Där finns något som får andra att känna igen sig.

– Jag kan få jättefina reaktioner från folk som hör av sig. Någon som brutit upp ur ett förhållande och bodde i husvagn på sina föräldrars bakgård hade hittat ett slags tröst i en skiva. En annan satt på ett tåg i Indien och mådde dåligt.

– Det är vackert att de vill dela det med mig. Det är något jag är stolt över. Det är så mycket luftslott kring det här. Det finns ändå en bruksortsperson inom mig som säger att det man gör ska fylla en funktion. Ibland är det svårt att se att mitt arbete gör det. Men om jag kan ge tröst och glädje åt andra, så fyller det ju faktiskt en funktion.

Foto: David Lundmark

Midnatt snart och publiken i Jokkmokk kräver extranummer. De får Johan Airijokis svenska tolkning av den amerikanska gospeln With a satisfied mind.

”Ja hur många gånger
Har man tänkt på sig själv
Jag ska tjäna pengar
Och gör som jag vill
Men det man har missat
Är hur svårt det kan va
Att hitta en rik man
Med ett sinne i frid”

Bilens nattlyktor lyser upp asfalten förbi myrmark, granskog, kalhyggen, kraftverksdammar och gruvor. Fjällen ligger osynliga inte långt inåt landet.
I morgon bitti klockan sex börjar arbetet på marknivå igen.

Album

En blyg viol (2018)
Allting kommer att bli bra (2017)
Vissa saker måste brännas (2015)
Jag tror det handlar om att (2014)

Foto: David Lundmark.

5 kommentarer till “Berättelser från marknivå

  • Marie, du har träffat huvet på spiken! Den bästa texten av en journalist om min son Johan och hans musik.

  • Upptäckte Johan Airijoki tack vare denna artikeln. Inte besviken. Kom på mig själv med att smågråta en skvätt till ”Allting kommer att bli bra” medans jag stekte falukorv till barnen. Aldrig har så mycket sagts med så få ord…

  • En av de absolut bästa och mest relevanta musikerna i landet. Glad att se en rejäl artikel, inte bara nån spalt eller notis. Ser väldigt mycket fram emot nästa gång jag kan se Johan live.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Det är något med natten i gruvan

Det är något med natten i gruvan

När kroppen ska sova som djupast dricker vi kaffe och hjälps åt, skriver DA:s nya krönikör, musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.

Måste jag jobba på julen i år igen?

Måste jag jobba på julen i år igen?

Kan samma skiftlag jobba under julen flera år i rad? Juristen Henric Ask svarar.

Julkort från fabriken

Julkort från fabriken

Hur är det att arbeta på julen när alla andra är lediga? DA besökte Rottneros bruk och pratade julskift och traditioner.

Högtryck på Getinge – nu jobbar de tvåskift

Högtryck på Getinge – nu jobbar de tvåskift

Vissa permitteras, andra sägs upp. Men på medicinteknikbolaget Getinge i Solna kan de anställda lugnt räkna med att de får behålla jobben.

Hur kan jag sluta tidigare utan att bli varnad?

Jag jobbar kvällsskift och veckopendlar. Har under fem års tid tagit kompledigt på torsdagarna för att kunna köra hem tidigare. En tisdag sa en ny produktionsledare åt mig att jag skulle jobba klockan 14.00–24.00 den kommande torsdagen. Jag tyckte att beskedet kom med för kort varsel och avvek klockan 17 den torsdagen. Fick då en muntlig varning. Vad kan jag göra för att få kompa ut och klara veckopendlingen?

Pappers krav: kortare arbetstid för skift­arbetare

Pappers krav: kortare arbetstid för skift­arbetare

Pappers ska nu driva kravet på kortare arbetstid för skiftarbetare i avtalsrörelsen. Därmed vann Avdelning 111 Grycksbo över förbundsstyrelsen efter viss debatt.

Jag mår inte bra – måste jag byta skift?

Kan arbetsgivaren tvinga en arbetstagare att jobba femskift trots hälsoproblem som härrör från skiftarbetet? Jurist Henrik Ask svarar.

Hur gör jag för att slippa jobba natt?

Hur gör jag för att slippa jobba natt?

En småbarnsförälder som jobbar treskift sedan flera år känner att det börja ta hårt på hälsan. Har hon rätt att slippa jobba natt? Vår jurist reder ut.

Olas fritid fylls av får

Olas fritid fylls av får

När lammen föds på gården är livet lite hektiskt. Att hålla får är annars perfekt i kombination med skiftarbete. Processoperatören Ola Dahlgren har 20 tackor och 2 baggar.

Nobelpriset förklarar faran med skiftarbete

Nobelpriset förklarar faran med skiftarbete

Tre amerikanska forskare delar årets Nobelpris i medicin, för att det har förklarat vad som styr våra inre biologiska klockor. ”Äntligen” kommenterar professor Torbjörn Åkerstedtt, en ledande expert när det gäller hur skiftarbete påverkar hälsan.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.