Berättelser från marknivå

en blyg viol.Ena dagen gräver han diken, nästa dag far han på turné med sina berättelser från Malmfälten. Ibland tänker Johan Airijoki att det är ett luftslott han bygger. Men så kommer ett lyssnarmejl och gör allt viktigt igen.

Johan Airijoki

Född: 1982 i Avesta, uppvuxen i Malmberget.
Bor: Gällivare
Jobb: Musiker, med tillfälliga jobb vid sidan om i gruvan eller annat som dyker upp.
Mer: Snowboardåkare, SM-silver i halfpipe 2002.

Se också:  Johan Airijoki framför Tyst gråt i SVT:s Go’kväll.

Johan Airijoki har begravt kablar utmed villaraderna sedan klockan sex i morse. Stjärnstigen i Malmberget ska få fiber. Efter tolv timmar kan han stämpla ut och tar bilen upp till replokalen, den som skymtar i inledningen till titelspåret på hans senaste skiva:

”Jag sitter i skolan
Jag tänker på rokk
För blyga violer
Dom reste sig upp”

Klassrummet i den nedlagda skolan strax utanför centrum är samma som han satt i som fjärdeklassare, med drömmar om att bli snowboardproffs. Då bodde han uppe på höjden som syns utanför fönstren. I dag töms de sista bostäderna på innehåll och snart ska de rivas. Gruvan tuggar i sig bit för bit av samhället.

– Det har man hört sedan man var liten, att Malmberget ska rivas, säger Johan.

Han plockar upp en förstärkare och lämnar rummet. I kväll är det spelning i Jokkmokk.

”Klart att huset kostar pengar
Gruvan gick ju ändå bra
Gick till banken och tog ett lån
På det lilla som jag har
Men sen föll allt platt till marken
Bara skrotet ligger kvar
Det var hittepå och ljug
Men allt kommer att bli bra”

I Johan Airijokis texter ryms en verklighet som sällan får ta plats. Skiftarbete i gruvan, hembränt, malmtruckar, enplansvillor och skoterleder. Drömmar, rötter, myrmark och rädslor. Det är berättelser från ett Sverige som fullkomligt skiter i storstadens nervösa jagande efter vad som anses vara framgång och ett lyckat liv. Rena från pynt går texterna rakt på sak om vad det egentligen innebär att vara människa.

Redan i tonåren skrev han lyrik, men det förblev en hemlighet i många år. Orden som kom ur honom var inte till för någon annan. Så småningom utvecklades orden till musik, som ingen heller fick höra. Först när han flyttade till Umeå för att plugga vågade han visa upp vad han höll på med.
– Det var så naturligt där. Det var många som spelade och alla var väldigt sjysta. Där fanns alla möjligheter för en blyg kille från Gällivare att spela.

Förr försökte jag skriva mig bort ifrån Gällivare. Det var så det var.
Man var tonåring och skulle dra. Det var inte självklart att jag skulle stanna här”

När han sedan återvände hem hittade han också till ett språk och innehåll som känns relevant. Han vill berätta om platsen han kommer ifrån, på det sätt som man pratar just här.
– Förr försökte jag skriva mig bort ifrån Gällivare. Det var så det var. Man var tonåring och skulle dra. Det var inte självklart att jag skulle stanna här. Man har vuxit upp med och blivit itutad att om man har några ambitioner så drar man.

Men tvärtom finns något fint med att stanna. Vännerna som är här och deras berättelser. Där hittar han material till sina texter.
– Jag har aldrig hört de berättelserna förut. Rallare och strejker finns det berättat om. Men några samtida betraktelser härifrån har jag inte hört.

Trots alla omvägar och år det tog för honom att hitta sin uppgift, kanske det ändå alltid har varit förutbestämt att det är just det här han ska hålla på med. Samma år som Johan föddes dog hans farfars far Elis Airijoki, skogvaktaren och vissångaren, som på sina vandringar förde med sig historier att lämna vidare till andra.

”Nattskift i finska lappland
Och i mitt huvud spelar minnen som en film
Nattskift i finska lappland
Det var vid gränsen här som farfars far höll till
Han sjöng matkamies på sin vandringled under klara stjärnor”

Myrmark, granskog, kalhyggen, kraftverksdammar, gruvor och så fjällen inte långt inåt landet. Vägen skär genom naturen i riktning mot Jokkmokk. Det senaste tolvtimmarspasset känns i kroppen, men kvällens spelning bokades långt innan Johan Airijoki fick uppdraget att gräva ner fiberkabel

Jobbet räcker fram till att tjälen går i marken. Sedan hoppas han att det kan bli något reparationsstopp i gruvan och att de ringer efter honom.
– Då hoppar jag in som mekaniker och byter slitdelar i malmkvarnen. Det är intensivt och mycket jobb i någon vecka.

Sedan tre år tar han tillfälliga jobb när de dyker upp. Det var då han bestämde sig för att testa hur långt musiken kan bära. Insikten kom efter en anställningsintervju då han fick frågan om vilka mål han hade i livet.
– Och jag svarade att jag vill ha mat i magen och tak över huvudet.

Rekryteraren tyckte inte att det var så mycket till dröm, och på väg därifrån tänkte Johan på sitt svar.
– Jag började fundera på om jag inte hade något större, något som var lite svårare att nå. Och det är ju att skriva och få åka ut och spela min musik. Jag ville se vad som händer om jag plöjer ner min energi i musiken.

Jag kan få jättefina reaktioner från folk som hör av sig. Någon som brutit upp ur ett förhållande och bodde i husvagn på sina föräldrars bakgård hade hittat ett slags tröst i en skiva. En annan satt på ett tåg i Indien och mådde dåligt.”

Sedan dess är musiken hans jobb, och det andra är sånt han gör för att ha råd att ägna sig åt det som känns viktigt. Visst skulle det vara grymt att kunna leva enbart på musiken, men de där ströjobben är nödvändiga för att han ska fortsätta att ha något att berätta.
– Jag är där och jobbar, men egentligen wallraffar jag. Jag har som en kamera i huvudet. Om man lyssnar istället för att prata så ser man saker. Det kanske är viktigare än jag förstår själv, att ha ett jobb, för att kunna skriva om saker som är förankrade i verkligheten.

Han har fått höra att hans musik är lite smygproggig.
– Det kanske är för att jag gör en sorts folkmusik. Det är berättelser från marknivå.

Inne i Jokkmokk tar man höger vid Wästfelts foto och sen ser man Bionordens halvt slocknade neonskylt till vänster. Mitt emot en trävilla med restaurang. Det är onsdag kväll och fullt med folk. Scenen är ett par kvadratmeter stor. Johan och musikerna i Malmfältens Rockklubb kämpar för att få plats med trumset, mikrofoner och sig själva. I en bil utanför värms en klarinett upp.

Sorlet och värmen i lokalen stiger. Solen sjunker. Kvällens soundcheck får duga och Johan presenterar sig själv och bandet. Sen sjunger han sina berättelser i två timmar. Om gangsterkungen och kvinnan i malmtrucken. Om helvetets lågor och saker som måste brännas. Om malmkvarnar och kaffehjärnor, tomtebloss och vodkabältet. Och om sånt som är för svårt att tala om.

”Hur kan du bara försvinna
Lämna mig ensam och gå
Kanske så är jag som farsan
Locket det ska ligga på
Kanske så är du som morsan
Kärlek som jag kan förstå
Fan att vi sårar varandra”

”Tyst gråt” var den första låten han skrev till senaste skivan och den fick sätta temat för hela albumet. Ett sorts självporträtt, en presentation av vem Johan Airijoki är. Han tvekade först.
– Vågar jag säga så här? Det var så himla personligt och självutlämnande. Det handlade ju om mig och min familj. Men så tänkte jag att det är väl det här jag ska utforska då.

Det där locket som ska ligga på återkommer i flera av hans tidigare låtar. Han har lättare att lämna ut sig i musiken än med människor. Det är mycket som får pysa ut genom låtskrivandet och det kan låta brötigt och grovt, andra gånger så skört att det knappt tål att beröras. Där finns något som får andra att känna igen sig.

– Jag kan få jättefina reaktioner från folk som hör av sig. Någon som brutit upp ur ett förhållande och bodde i husvagn på sina föräldrars bakgård hade hittat ett slags tröst i en skiva. En annan satt på ett tåg i Indien och mådde dåligt.

– Det är vackert att de vill dela det med mig. Det är något jag är stolt över. Det är så mycket luftslott kring det här. Det finns ändå en bruksortsperson inom mig som säger att det man gör ska fylla en funktion. Ibland är det svårt att se att mitt arbete gör det. Men om jag kan ge tröst och glädje åt andra, så fyller det ju faktiskt en funktion.

Midnatt snart och publiken i Jokkmokk kräver extranummer. De får Johan Airijokis svenska tolkning av den amerikanska gospeln With a satisfied mind.

”Ja hur många gånger
Har man tänkt på sig själv
Jag ska tjäna pengar
Och gör som jag vill
Men det man har missat
Är hur svårt det kan va
Att hitta en rik man
Med ett sinne i frid”

Bilens nattlyktor lyser upp asfalten förbi myrmark, granskog, kalhyggen, kraftverksdammar och gruvor. Fjällen ligger osynliga inte långt inåt landet.
I morgon bitti klockan sex börjar arbetet på marknivå igen.