Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Ångesten fäster när det blir tyst

3 november, 2021

Skrivet av

Krönika Jag har lärt mig att godta mina regelbundna depressioner och parera dem genom att knarka musik.

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Jag spisar vinyl. Lyfter av Necrophobics senaste lp för att varsamt placera en gammal gospelplatta med Elvis på skivspelarmattan. Min son kommer hem med sin bästis och jag hör hur hon frågar varför hans pappa alltid lyssnar på musik.

Frågan är så abstrakt att jag har svårt att bearbeta den. Har inte alla jämt på stereon? Den halvautomatiska pickuparmen lyfts upp, backar tillbaka under mekaniskt gnissel och placerar sig i startposition med ett klick. Jag börjar fundera. Jag gör lätt det när det är tyst. Och där i ligger svaret.

I stort sett hela mitt liv har jag haft ett getingbo av ångest i bröstet. Så fort jag blev myndig började jag självmedicinera för att kväva vad det nu var som slet itu mig på insidan. Det var bara då som ett lugn lade sig. Jag kände mig bedövad. Och normal. Jag fungerade.

Det var en kortvarig lösning på ett långvarigt problem. Till slut kraschade jag. Gick i terapi. Psykiatrikern gav min åkomma ett namn: GAD. Generalised Anxiety Disorder. Generaliserat ångestsyndrom. Ett förenklat namn som bagatelliserar åkomman.

Jag började äta antidepp. Olika doser. Olika kombinationer. Det fungerade en månad, kanske två. Sedan slutade det att ge effekt. Jag testade andra sorter. Nya kombinationer. Det fungerade en månad, kanske två. Play, stop, rewind i en ändlös loop. Dödfött.

Nu har det gått många år sedan jag slutade medicinera. Ingenting tog. Jag var tvungen att lära mig att acceptera mitt mörker och leva med den periodvisa hjärtklappningen, de korta andetagen, yrseln och kallsvettningarna. Jag godtar min sociala fobi och mina regelbundna depressioner, för jag har lärt mig att åtminstone parera min ångest. Jag vet att det är i tystnaden den får fäste. Därför knarkar jag musik. Det är mitt ångestdämpande, mitt benzo. När jag lyssnar häller jag ner alla tankar i musiken. Ingenting annat existerar. Fokus skiftar. Jag koncentrerar mig på musiken. Jag kliver in i den. Jag finns i den.

Genom åren har jag intervjuat hundratals och åter hundratals av rockmusiker. De flesta bär på sina kors. Jag upphör aldrig förvånas över att var och varannan är deprimerad, har ångest, borderline eller bipolaritet. Många har asperger, adhd eller andra bokstavskombinationer. Musiken är vårt sätt att få ut skriket inom oss, att stilla klorna som klöser inuti bröstet. Den är livsviktig.

Nu har restriktionerna lättat. Kulturen lever igen. Jag hänger på mig basgitarren och ställer mig på scenen med mitt punkband. Försöker sätta alla downstrokes så stramt som möjligt ihop med trummisens hi hat-slag. Målet är att vara tajtare än Ramones. Jag får inte glömma att sätta synkopen ut ur sista refrängen. Det går undan. Det finns ingen tid till att känna inåt. För en stund blir det stilla i getingboet.

2 kommentarer till “Ångesten fäster när det blir tyst

  • Här är du något på spåret som jag själv funderar mycket på. Men jag vill vända på det. Vi musiker har adhd, asperger mm för att vi ska erbjuda de bokstavslösa musik och konst. Ångest, stress och psykisk ohälsa är naturens obarmhärtiga verktyg för att knuffa en människa i den riktning som naturen kräver. Vi som är tyngda under dessa diagnoser är utsedda att skapa färg och harmoni för den stora massan som inte kan skapa det själva. Det gäller egentligen alla uppfinningar. Utan Autism inget penicillin. Vem utom en autist orkar undersöka samma parameter i år för att komma fram till resultat. Samma gäller sologitarrspel. Vem utom en autist skulle öva samma 7 toner i en skala under ett helt liv för att uppnå perfektion. Utan ADHD så skulle vi musiker inte riskera all trygghet för att sätta sig oss i en turnébuss och åka världen runt i hopp om uppmärksamhet från en publik. Vi är ett myrsamhälle eller en bikupa. Vi har olika uppgifter. Musikerna ska underlätta för de bokstavslösa och vår motor är ångesten. Mvh / Sebastian, Necrophobic

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Jag är gjord för att älska (allt av) Kiss

Jag är gjord för att älska (allt av) Kiss

Trots att jag är en bitter jävel klarar jag inte ens av att hata bandets största hit, skriver Carl Linnaeus.

Även hårdrockare tappar sitt svall

Carl Linnaeus: Tack vare Lars är det inte längre fult att åldras som hårdrockare.

Det är något med natten i gruvan

Det är något med natten i gruvan

När kroppen ska sova som djupast dricker vi kaffe och hjälps åt, skriver DA:s nya krönikör, musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.

Varje samtal kan vara det sista

Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

”Vi tog inte ansvar för Aref eller Ali, utan de dog, Morgan Johansson”, skriver Elisabet Rundqvist.

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

Kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, skriver Daniel Mathisen.

Jag blir ledsen när mystiken är borta

När tuffa rockband går från gåtfull image till spel på en ostgitarr, skriver Carl Linnaeus.

De visste hur man landar i sig själv

De visste hur man landar i sig själv

Vi kämpar med vår mindfullnes i nedlagda industrilokaler. Männen som en gång jobbade där visste bättre än så, skriver Håkan Wågvi, arbetsterapeut och tidigare industriarbetare.

Gamla dängor ger oss trygghet

Mat, sömn och vila. Men själen måste också hållas levande, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus. 

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Det finns tid för tankar nu när verkligheten har blivit som en film, skriver Carl-Einar Häckner.

DA granskar skuggsamhället i en smutsig bransch

Vi städar Sverige – utanför lagen

Vi städar Sverige – utanför lagen

Dagens Arbete fortsätter granskningen av Sveriges laglösa arbetsliv där kriminella bolag mjölkar staten på miljarder. Det är valår och vi lyfter människorna som städar vårt land, från verkstadsgolv till statsministerns villa.

Facket: Bolaget som städade hos stats­ministern är ökänt

Facket: Bolaget som städade hos stats­ministern är ökänt

Statsministerns städerska fick svarta pengar direkt av ägaren till städbolaget. Hans tidigare firma är dömd för ekonomisk brottslighet och han själv är ökänd hos facket som en oseriös aktör.

Chilo städade hos stats­ministern fyra gånger

Chilo städade hos stats­ministern fyra gånger

Chilo blev rikskänd för att ha städat svart hos statsminister Magdalena Andersson. Här är hennes ord från tiden i Migrationsverkets förvar.

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Bland underentreprenörerna i Projekt Rosenbad finns ett stort städbolag som bryter mot lag och avtal. Anställda vittnar om hemska arbetsförhållanden.

Skatte­verket: Vi sitter med munkavle

Skatte­verket: Vi sitter med munkavle

”När vi följer pengarna så ser vi att ersättning betalas ut, men sen går tillbaka igen. Arbetarna har alltså inte fått behålla pengarna”, säger Skatteverkets samordnare Nina Blomkvist.

De jobbade med syra utan skyddskläder

De jobbade med syra utan skyddskläder

Städarnas berättelser: Monika, Milan och Boris städar livsmedelsindustrin och vittnar om en vardag fylld av rädsla i arbetet hos kriminella bolag.

Shakhzoda bröt högerarmen, fick städa med vänster

Shakhzoda bröt högerarmen, fick städa med vänster

Städarnas berättelser: Shakhzoda, Uzbekistan. ”Arbetsgivaren tvingade mig att jobba trots att jag var sjukskriven. Jag fick städa med vänsterarmen.”

Aziza blev sjuk under pandemin – tvingades jobba ändå

Aziza blev sjuk under pandemin – tvingades jobba ändå

Städarnas berättelser: Aziza, Uzbekistan. ”Jag blev inte behandlad som en människa.”

Rebecca terroriserades av chefen

Rebecca terroriserades av chefen

Städarnas berättelser: Rebecca, Venezuela. ”’Jag sparkar skiten ur dig och skickar dig till helvetet’, sa min chef om vi protesterade.”

Städ­branschen Sverige: Vi uppskattar Magdalena Anderssons fadäs

Städ­branschen Sverige: Vi uppskattar Magdalena Anderssons fadäs

För att stoppa bolag som inte gör rätt för sig måste upphandlare bli bättre på att upptäcka fifflet, anser Städbranschen Sveriges ordförande Matthias Lindholm.

Tio råd till upphandlare för att ta ansvar

Tio råd till upphandlare för att ta ansvar

Svartarbete i offentlig verksamhet är vanligt. Med hjälp av den här checklistan kan upphandlare få bättre koll.