”Jag kommer aldrig att släppa pennan”

Han hade en röd ungdom och är en hejare på att snickra och klippa gräs. Alla har sett hans bilder, men själv har han förblivit en av landets mest anonyma humorister. Möt tecknaren Robert Nyberg.

Robert tar emot på sjunde våningen. I hyreshuset i Farsta, med utsikt över Huddinge och Nacka.
Det nybergska hemmet präglas av hans ständiga närvaro. Här finns hans arbetsrum, på väggarna mammans och pappans konst och de egna bilderna.

Här växer bilderna av nutiden fram inför hustrun Lena. Det är hon som är nålsögat för Roberts satiriska lustigheter, som funnits med i Dagens Arbete (och Metallarbetaren) sedan 1990-talet.

Det är en lätt grånad sextioåring som sjunker ner i den mjukbruna skinnsoffan. Stryker Zorro, den ena av familjens två bondkatter över ryggen, och börjar leta i minnesarkivet.

Hur det gick till när han blev kanske landets meste satiriker. Denne man med vass penna, glimten i ögat och blick för samtidens absurditeter.

Robert är elak på typer, men inte på person. Han gisslar samtiden på ett vänligt, men samtidigt försåtligt sätt.

– Det beror på hur man ritar människor. Jag använder mycket färg och det finns en värme i bilderna.
– Även chefer kan skratta åt bilden och texten för att de inte upplever att det handlar om dem.

Med humor går det att sälja in föreställningar som folk inte tror att de har, menar Robert. Till exempel fördomar.

– Ta den som skrattar åt ett skämt och sedan förstår att det är rasistiskt eller bygger på en fördom. Då säger det något om en själv.

Robert är därför säker på att det går att förändra känslor och fördomar med förnuft.
– Det är en slags folkbildaridé hos mig. Vad skrattar vi åt? Titta på satiren!

Satiren i hans värld säger mer om samtiden än sociologiska avhandlingar.

Robert Nyberg är född på Danderyds sjukhus. Norr om Stockholm. Första åren uppväxt i hyreslängan Kevingeringen.

En äldre bror Mikael och tvillingsystern Katarina.

Han växte upp på en kost bestående av Kalle Anka, Stålmannen, Hacke Hackspett, Illustrerade klassiker, Mumintrollet och Tintin.

– Vi barn var tokiga i serier.

Båda föräldrarna var etablerade konstnärer – mamma Birgit Ståhl-Nyberg har bland annat utsmyckat Akalla tunnelbanestation.

– Mamma dog hastigt i en hjärnblödning 1982, säger Robert. I två språng hämtar han en utställningskatalog över mammans minnesutställning på Kulturhuset tio år senare.

En av texterna i katalogen är skriven av nära familjevännen Sara Lidman.
Vi bläddrar sidorna igenom och jag förstår varifrån Robert fått sitt politiska arv och engagemang.

– Mamma var en av de mest framstående i sin generation, säger Robert dröjande. Pappa Hendrik var också etablerad, men tunnelbanan smäller högt …

Robert menar att han jobbar väldigt likt henne när det gäller att ”diskutera världen i bilder”.
Den senaste att köpa en tavla från mammans efterlämnade verk var Magnus Uggla.

– Han samlar på politisk konst.

Om mamma var arbetarunge från Jämtland, kom pappan från finlandssvensk överklassmiljö.
– Men ingen rik sådan, säger Robert, som har släkt både i Helsingfors och Borgå.

När Robert Nyberg fyllde tolv gick flytten söderut, från Danderyd till Farsta. Till lägenheten bredvid den han och hans familj nu bor i.

Ett Farsta som nyss bestått av en ”byskola” mitt i centrum, skog runt omkring och Farsta gård med sin grisfarm.

– Det är kul när man är på ”Språk­kaféet” och berättar om detta.

Språkkaféet håller till i Farsta bibliotek. Varje onsdag träffas folk som vill träna upp sin svenska.

– Det drivs av en kvinna som tidigare jobbat på sfi och hennes syster. Båda pensionerade.
– Ibland kommer det fem, ibland tjugo personer.

Robert är där varje gång och pratar Farsta, Sverige eller vad det nu kan vara med folk från världens alla hörn.

– Det är ett sätt för mig att träffa världen. Vilken jävla blandning vi är.

Han säger ”vi”, för är det något annat ord som Robert kånkat på livet igenom är det ordet ”solidaritet”.

– Men jag känner även stolthet över Farsta och vill att det ska fungera här ute i ”orten”.

Orten är det senaste epitetet på dem som bor utanför tullarna.

Robert Nyberg gick den naturvetenskapliga linjen i gymnasiet.

– Jag var jävligt bra i skolan, konstaterar han. Utan att för den skull verka skrytsam.

Alla utbildningar stod öppna och en sak var säker; konstnär skulle han aldrig bli.

Men livet består av tillfälligheter som fogas till mönster man sällan ser på förhand.
Båda föräldrarna och hans äldre bror var aktiva i FNL-grupperna. De arbetade mot USA:s anfallskrig på Vietnam.

– Rätt snart stod jag där med bössan i hand utanför systemet varje lördag och samlade in pengar.

Efteråt spelades fotboll. Det var klasskamrater från gymnasiet och några vänner från FNL-grupperna som var med i Fältbiologerna.

Ur det här gänget uppstod Skönstaholms IF, där Robert spelade på alla positioner utom anfallare och målvakt.

Robert var navet i bildandet av klubben och växlade mellan ordförande och kassör. Föreningen växte med flera lag. Utökades med en volleybollsektion och en simsektion bestående av en enda person, Lena, hans blivande fru.

– Men det visste jag inte då, säger Robert glatt. Vi träffades igen många år senare, gifte oss och fick barn.

I dag är klubben ett minne. Nedlagd. Och aldrig lyckades laget avancera från division åtta.

Under FNL-tiden på sjuttiotalet började Robert rita bilder åt Vietnambulletinen.

– Det var bilder på president Richard Nixon. Men jag var och är inte någon karikatyrtecknare.

I klubbtidningen för Skönstaholms IF Sista Flåset tecknade han ”Robbans bollskola”.

– Det var fotbollsvärlden uppvriden i fiction.
– Om jag i dag börjar med analysen och sedan försöker klä den i en ”folklig” dräkt, var det här mer likt ”Rocky” och ”Den ensamma mamman”.

En slags igenkänningshumor som är rolig även om man inte delar erfarenheten.Det var i fotbollsserien han fann sin humoristiska ton.

Serien upptäcktes av Dagens Nyheter och strax medarbetade han på Stockholms-sporten. Före lumpen hade Robert jobbat som lärar­vikarie och med att klippa gräs på Skogskyrkogården.

– Det var jag och Hans ”Säcken” Särkijärvi, Djurgårdens nyss avgångne hockeytränare.
”Säcken” kunde hoppa upp på ryggen för att visa hur de kånkade runt med varandra under träning, minns Robert.

– Vi sprang benen av oss och drev upp ackordet. Det ogillades av de fast anställda. Men jag gillar fortfarande att klippa gräs.

”Att vara rolig i en politisk miljö är ganska tacksamt. Inte så många är det. Man sticker ut.”

I lumpen blev han sergeant i luftvärnet och representerade kompisarna på värnpliktsriksdagen.
Sveriges kommunistiska parti (SKP) och deras ungdomsförbund ”Röd ungdom” – som han tillhörde – var måna om att vårda värnplikten.

Vid den här tiden hade Robert även börjat rita i SKP:s tidning Gnistan.
– Att vara rolig i en politisk miljö är ganska tacksamt. Inte så många är det. Man sticker ut.

Efter lumpen valde Robert att gå en utbildning till snickare på AMU-centret i Liljeholmen. Under praktiken hamnade Robert på anläggningssidan.

En tid som lärde honom att både älska facket och uppskatta kollektivavtal när han kastades från jobb till jobb.

– Faktum är att jobbet som anläggningsarbetare var mer hantverk än att åka runt och installera kök.
– Noga och precist. Det gick fem inspektörer på varje arbetare …

1982 tog han tjänstledigt och sökte till Birkagården, som var en förberedande konstutbildning.
För många, typ Ernst Billgren, som gick årskursen före Robert, ledde den till Konstakademien. För Roberts del till fortsatt tecknande i Folket i Bild, Kamratposten, Metallarbetaren och DN.
Barnböcker ihop med Johan Althoff och mycket annat.

Och inte minst lön för mödan – även om han då och då spädde ut lönen med städjobb.

– Jag jobbade extra som städare på Konsum i Högdalen morgonen efter Palme blev skjuten, minns han.

”De flesta av mina skämt bygger på att du själv ska fylla i någonting och förlösa bilden.”

I 1990-talets början kom det stora publika genombrottet. Efter en serie bilder om den offentliga sektorn i Kommunalarbetaren, fick en pigg reklambyrå upp ögonen för honom.
De ville låna fyra bilder för en reklamkampanj åt Kommunal.

När han så en dag kliver ner i tunnelbanan ser han hur folk står fastnaglade framför hans bilder som hela tunnelbanan är tapetserad med.

Numera klassiker typ:
Hur får man högre lön? Byt kön!

– De läste och skrattade! Vilken chock! Det blev en dundersuccé!

Robert Nyberg var stekhet.

Hans finurliga textsatta bilder vrider mungiporna uppåt på medborgare över hela landet.
Som:”Tror du på mirakelmedicin?”
”Nej, men på undersköterskor!”

Och så har det fortsatt. För att ta en tämligen dagsaktuell från i vintras, den där polisen frågar tomten:
Från vilket land kom du först?

– De flesta av mina skämt bygger på att du själv ska fylla i någonting och förlösa bilden.

En av hans personer i serien Vilgot, bär slöja. Något kritiska röster noterat.

– Men slöjan betyder inget speciellt för mig. De här tjejerna är lika kloka eller okloka som vi andra.
– Och det är inte värre än att bära ett kors!

Roberts bilder lever över tid. Det han gjorde åt Kommunal på 90-talet, då mest som lätt överdrivna inlägg i debatten, har blivit dagens verklighet.

Men det finns annat. Han ger ett exempel: Den med de två männen som betraktar ett uppochner-vänt hus:

”Sa jag inte att ritningen var upp och ner?”
”Du, det är väldigt lätt att vara efterklok!”

När Robert gjorde den för Journalist­förbundet handlade den om att våga vara en ”visselblåsare”.
– Sedan har den använts både i en kampanj mot euron och för att skildra den bristfälliga utbildningen för ingenjörer.

Vi avbryts av att posten rasslar in genom brevinkastet. Robert flyger ut i hallen och kommer tillbaka med ett pensionskuvert. Han blir lätt uppskruvad när han öppnar kuvertet.

– Jag höll ett föredrag på Uppsala universitet och råkade av misstag bli anställd när de behandlade min faktura.

Nu får han regelbundet information om sin pension därifrån.
– Se här, säger han triumferande. Två kronor i månaden från min 60-årsdag, men inga utbetalningar efter 65.

Robert har lagt ut misstaget på sin Facebook och fått många tips på hur han bäst ska använda pengarna.

– Om jag ska ta ut pengarna på en gång, eller …

Riktigt så illa är det inte i det verkliga livet. Han är en tecknare som kan leva på sitt jobb – om än inte i överflöd.

– Vi har så vi klarar oss och lever väl som folk gör mest.

Tystnar och funderar.

– Jag vill gärna tro att det man gör har betydelse. Det är väldigt privilegierat att få undersöka världen och få betalt för det.
– Jag kommer aldrig att släppa pennan så länge jag är frisk i skallen!

Göran Widerberg