Industriarbetarnas tidning

”Jag kommer aldrig att släppa pennan”

17 juni, 2016

Skrivet av

Nyberg-serieHan hade en röd ungdom och är en hejare på att snickra och klippa gräs. Alla har sett hans bilder, men själv har han förblivit en av landets mest anonyma humorister. Möt tecknaren Robert Nyberg.

ROBERT NYBERG

Ålder: 60 år.
Utbildning: Byggnadssnickare. Birkaskolans konstutbildning.
Yrke: Satirtecknare.
Medverkar i: Dagens Arbete, Aftonbladet och Publikt.
Familj: Hustrun Lena och döttrarna Astrid 21 år och Agnes 17 år plus katterna Zorro och Felix.
Bor: Hyreslägenhet i Farsta.
Bil: Tolv år gammal Citroën C5.
Priser: Johan Albäcks-stipendiet (2009), Gormanderpriset (2010) och EWK-stipendiet (2011).
Lyssnar till: P1.
Läser: Just nu böcker om Afrika.
Inspireras av: Den holländske konstnären Hieronymus Bosch (1450–1516) och mina föräldrar.
Känner släktskap med: Storm P, Ströyer, Mark Twain, Tage Danielsso­n.
Samlar på: Bokföring!
Udda böjelse: Har svårt att slänga gamla bordsskivor.

Robert Nybergs verk i urval

Förutom serier och barnböcker har Rober­t Nyberg producerat och medverkat i en mängd böcker om språk, samhälle, fakta­böcker, knep och konster, kapitelböcker. Ja till och med ett par sportböcker och en schackbok.

SERIER
Yngvar (1988)
Lädervargen (1990)
Tar ni kreditkort (1996)
Man är väl flexibel (2001)
Gomorron! Läggdags! (2006)
Många nollor (2007)
Guldfeber (2012)
Vilgot på arbets­linjen (2013)

SPRÅK (urval)
Språklådan (1992)
Ordförrådet (2003)
Folklig ordkonst (2005)
Språkets värld (2012)

BILDERBÖCKER
Betong-Olsson (1991)
Från Apa till Örn (1993)
Andra bullar,
sa Foxtrot (1993)
Rävgnol (2000)
Molnet som grät (2002)
Åka tåg (2004)
Leta lejon (2005)
Titta fåglar (2006)

SAMHÄLLE (urval)
Det gröna kapitalet (1998)
Genteknik, kloning, stamceller (2002)
Guld (2006)
Tio tankar om mat (2007)

Robert tar emot på sjunde våningen. I hyreshuset i Farsta, med utsikt över Huddinge och Nacka.
Det nybergska hemmet präglas av hans ständiga närvaro. Här finns hans arbetsrum, på väggarna mammans och pappans konst och de egna bilderna.

Här växer bilderna av nutiden fram inför hustrun Lena. Det är hon som är nålsögat för Roberts satiriska lustigheter, som funnits med i Dagens Arbete (och Metallarbetaren) sedan 1990-talet.

Det är en lätt grånad sextioåring som sjunker ner i den mjukbruna skinnsoffan. Stryker Zorro, den ena av familjens två bondkatter över ryggen, och börjar leta i minnesarkivet.

Hur det gick till när han blev kanske landets meste satiriker. Denne man med vass penna, glimten i ögat och blick för samtidens absurditeter.

Robert är elak på typer, men inte på person. Han gisslar samtiden på ett vänligt, men samtidigt försåtligt sätt.

– Det beror på hur man ritar människor. Jag använder mycket färg och det finns en värme i bilderna.
– Även chefer kan skratta åt bilden och texten för att de inte upplever att det handlar om dem.

Med humor går det att sälja in föreställningar som folk inte tror att de har, menar Robert. Till exempel fördomar.

– Ta den som skrattar åt ett skämt och sedan förstår att det är rasistiskt eller bygger på en fördom. Då säger det något om en själv.

Robert är därför säker på att det går att förändra känslor och fördomar med förnuft.
– Det är en slags folkbildaridé hos mig. Vad skrattar vi åt? Titta på satiren!

Satiren i hans värld säger mer om samtiden än sociologiska avhandlingar.

Robert Nyberg är född på Danderyds sjukhus. Norr om Stockholm. Första åren uppväxt i hyreslängan Kevingeringen.

En äldre bror Mikael och tvillingsystern Katarina.

Han växte upp på en kost bestående av Kalle Anka, Stålmannen, Hacke Hackspett, Illustrerade klassiker, Mumintrollet och Tintin.

– Vi barn var tokiga i serier.

Roberts morfar Elov Ståhl (i blå hatt i profil) och mormor Ida (till höger), i en målning av mamma Birgit Ståhl-Nyberg.
Roberts morfar Elov Ståhl (i blå hatt i profil) och mormor Ida (till höger), i en målning av mamma Birgit Ståhl-Nyberg.

Båda föräldrarna var etablerade konstnärer – mamma Birgit Ståhl-Nyberg har bland annat utsmyckat Akalla tunnelbanestation.

– Mamma dog hastigt i en hjärnblödning 1982, säger Robert. I två språng hämtar han en utställningskatalog över mammans minnesutställning på Kulturhuset tio år senare.

En av texterna i katalogen är skriven av nära familjevännen Sara Lidman.
Vi bläddrar sidorna igenom och jag förstår varifrån Robert fått sitt politiska arv och engagemang.

– Mamma var en av de mest framstående i sin generation, säger Robert dröjande. Pappa Hendrik var också etablerad, men tunnelbanan smäller högt …

Robert menar att han jobbar väldigt likt henne när det gäller att ”diskutera världen i bilder”.
Den senaste att köpa en tavla från mammans efterlämnade verk var Magnus Uggla.

– Han samlar på politisk konst.

Om mamma var arbetarunge från Jämtland, kom pappan från finlandssvensk överklassmiljö.
– Men ingen rik sådan, säger Robert, som har släkt både i Helsingfors och Borgå.

När Robert Nyberg fyllde tolv gick flytten söderut, från Danderyd till Farsta. Till lägenheten bredvid den han och hans familj nu bor i.

Ett Farsta som nyss bestått av en ”byskola” mitt i centrum, skog runt omkring och Farsta gård med sin grisfarm.

– Det är kul när man är på ”Språk­kaféet” och berättar om detta.

Språkkaféet håller till i Farsta bibliotek. Varje onsdag träffas folk som vill träna upp sin svenska.

– Det drivs av en kvinna som tidigare jobbat på sfi och hennes syster. Båda pensionerade.
– Ibland kommer det fem, ibland tjugo personer.

Robert är där varje gång och pratar Farsta, Sverige eller vad det nu kan vara med folk från världens alla hörn.

– Det är ett sätt för mig att träffa världen. Vilken jävla blandning vi är.

Han säger ”vi”, för är det något annat ord som Robert kånkat på livet igenom är det ordet ”solidaritet”.

– Men jag känner även stolthet över Farsta och vill att det ska fungera här ute i ”orten”.

Orten är det senaste epitetet på dem som bor utanför tullarna.

Foto: Sara Kroon
Foto: Sara Kroon

Robert Nyberg gick den naturvetenskapliga linjen i gymnasiet.

– Jag var jävligt bra i skolan, konstaterar han. Utan att för den skull verka skrytsam.

Alla utbildningar stod öppna och en sak var säker; konstnär skulle han aldrig bli.

Men livet består av tillfälligheter som fogas till mönster man sällan ser på förhand.
Båda föräldrarna och hans äldre bror var aktiva i FNL-grupperna. De arbetade mot USA:s anfallskrig på Vietnam.

– Rätt snart stod jag där med bössan i hand utanför systemet varje lördag och samlade in pengar.

Efteråt spelades fotboll. Det var klasskamrater från gymnasiet och några vänner från FNL-grupperna som var med i Fältbiologerna.

Ur det här gänget uppstod Skönstaholms IF, där Robert spelade på alla positioner utom anfallare och målvakt.

Robert var navet i bildandet av klubben och växlade mellan ordförande och kassör. Föreningen växte med flera lag. Utökades med en volleybollsektion och en simsektion bestående av en enda person, Lena, hans blivande fru.

– Men det visste jag inte då, säger Robert glatt. Vi träffades igen många år senare, gifte oss och fick barn.

I dag är klubben ett minne. Nedlagd. Och aldrig lyckades laget avancera från division åtta.

Nyberg-serie2
Bild: Robert Nyberg

Under FNL-tiden på sjuttiotalet började Robert rita bilder åt Vietnambulletinen.

– Det var bilder på president Richard Nixon. Men jag var och är inte någon karikatyrtecknare.

I klubbtidningen för Skönstaholms IF Sista Flåset tecknade han ”Robbans bollskola”.

– Det var fotbollsvärlden uppvriden i fiction.
– Om jag i dag börjar med analysen och sedan försöker klä den i en ”folklig” dräkt, var det här mer likt ”Rocky” och ”Den ensamma mamman”.

En slags igenkänningshumor som är rolig även om man inte delar erfarenheten.Det var i fotbollsserien han fann sin humoristiska ton.

Serien upptäcktes av Dagens Nyheter och strax medarbetade han på Stockholms-sporten. Före lumpen hade Robert jobbat som lärar­vikarie och med att klippa gräs på Skogskyrkogården.

– Det var jag och Hans ”Säcken” Särkijärvi, Djurgårdens nyss avgångne hockeytränare.
”Säcken” kunde hoppa upp på ryggen för att visa hur de kånkade runt med varandra under träning, minns Robert.

– Vi sprang benen av oss och drev upp ackordet. Det ogillades av de fast anställda. Men jag gillar fortfarande att klippa gräs.

”Att vara rolig i en politisk miljö är ganska tacksamt. Inte så många är det. Man sticker ut.”

I lumpen blev han sergeant i luftvärnet och representerade kompisarna på värnpliktsriksdagen.
Sveriges kommunistiska parti (SKP) och deras ungdomsförbund ”Röd ungdom” – som han tillhörde – var måna om att vårda värnplikten.

Vid den här tiden hade Robert även börjat rita i SKP:s tidning Gnistan.
– Att vara rolig i en politisk miljö är ganska tacksamt. Inte så många är det. Man sticker ut.

Foto: Sara Kroon
Foto: Sara Kroon

Efter lumpen valde Robert att gå en utbildning till snickare på AMU-centret i Liljeholmen. Under praktiken hamnade Robert på anläggningssidan.

En tid som lärde honom att både älska facket och uppskatta kollektivavtal när han kastades från jobb till jobb.

– Faktum är att jobbet som anläggningsarbetare var mer hantverk än att åka runt och installera kök.
– Noga och precist. Det gick fem inspektörer på varje arbetare …

1982 tog han tjänstledigt och sökte till Birkagården, som var en förberedande konstutbildning.
För många, typ Ernst Billgren, som gick årskursen före Robert, ledde den till Konstakademien. För Roberts del till fortsatt tecknande i Folket i Bild, Kamratposten, Metallarbetaren och DN.
Barnböcker ihop med Johan Althoff och mycket annat.

Nyberg-serie3Och inte minst lön för mödan – även om han då och då spädde ut lönen med städjobb.

– Jag jobbade extra som städare på Konsum i Högdalen morgonen efter Palme blev skjuten, minns han.

”De flesta av mina skämt bygger på att du själv ska fylla i någonting och förlösa bilden.”

I 1990-talets början kom det stora publika genombrottet. Efter en serie bilder om den offentliga sektorn i Kommunalarbetaren, fick en pigg reklambyrå upp ögonen för honom.
De ville låna fyra bilder för en reklamkampanj åt Kommunal.

När han så en dag kliver ner i tunnelbanan ser han hur folk står fastnaglade framför hans bilder som hela tunnelbanan är tapetserad med.

Numera klassiker typ:
Hur får man högre lön? Byt kön!

– De läste och skrattade! Vilken chock! Det blev en dundersuccé!

Robert Nyberg var stekhet.

Hans finurliga textsatta bilder vrider mungiporna uppåt på medborgare över hela landet.
Som:”Tror du på mirakelmedicin?”
”Nej, men på undersköterskor!”

Och så har det fortsatt. För att ta en tämligen dagsaktuell från i vintras, den där polisen frågar tomten:
Från vilket land kom du först?

– De flesta av mina skämt bygger på att du själv ska fylla i någonting och förlösa bilden.

En av hans personer i serien Vilgot, bär slöja. Något kritiska röster noterat.

– Men slöjan betyder inget speciellt för mig. De här tjejerna är lika kloka eller okloka som vi andra.
– Och det är inte värre än att bära ett kors!

Roberts bilder lever över tid. Det han gjorde åt Kommunal på 90-talet, då mest som lätt överdrivna inlägg i debatten, har blivit dagens verklighet.

Men det finns annat. Han ger ett exempel: Den med de två männen som betraktar ett uppochner-vänt hus:

”Sa jag inte att ritningen var upp och ner?”
”Du, det är väldigt lätt att vara efterklok!”

Foto: Sara Kroon
Foto: Sara Kroon

När Robert gjorde den för Journalist­förbundet handlade den om att våga vara en ”visselblåsare”.
– Sedan har den använts både i en kampanj mot euron och för att skildra den bristfälliga utbildningen för ingenjörer.

Vi avbryts av att posten rasslar in genom brevinkastet. Robert flyger ut i hallen och kommer tillbaka med ett pensionskuvert. Han blir lätt uppskruvad när han öppnar kuvertet.

– Jag höll ett föredrag på Uppsala universitet och råkade av misstag bli anställd när de behandlade min faktura.

Nu får han regelbundet information om sin pension därifrån.
– Se här, säger han triumferande. Två kronor i månaden från min 60-årsdag, men inga utbetalningar efter 65.

Robert har lagt ut misstaget på sin Facebook och fått många tips på hur han bäst ska använda pengarna.

– Om jag ska ta ut pengarna på en gång, eller …

Riktigt så illa är det inte i det verkliga livet. Han är en tecknare som kan leva på sitt jobb – om än inte i överflöd.

– Vi har så vi klarar oss och lever väl som folk gör mest.

Tystnar och funderar.

– Jag vill gärna tro att det man gör har betydelse. Det är väldigt privilegierat att få undersöka världen och få betalt för det.
– Jag kommer aldrig att släppa pennan så länge jag är frisk i skallen!

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Satir är ett vapen mot alla auktoriteter”

”Satir är ett vapen mot alla auktoriteter”

DA:s bildredaktör Göran Widerberg om hur vi i 20 år stått på det vassa ritstiftets sida.

EWK-priset till Doaa el-Adl

EWK-priset till Doaa el-Adl

Årets EWK-pristagare Doaa el-Adl tecknar outtröttligt sju dagar i veckan och har stått åtalad för sina bilders skull.

Med satiren som livsstil

Med satiren som livsstil

Karin Sunvisson är grundli­g i sitt arbete. I Stockholm kan hon inte bo. Det är för dyrt. Hon har valt en livsstil som ger henne frihete­n att låta bilderna ta den tid de behöver.

Max Gustafson får EWK-priset

Max Gustafson får EWK-priset

Satirtecknaren Max Gustafson får 2018 års EWK-pris, som bland annat Dagens Arbete står bakom.
”Precis den typ av ryggdunk man behöver för att samla kraft i en orolig politisk samtid”, säger han.

Satir: Emanu Garnheim

Satir: Emanu Garnheim

Emanu Garnheim är spelgrafikern som blev vass satiriker. – Jag har hittat ett sätt att kombinera mitt politiska engagemang med tecknandet, säger han. Gillar poddar och skräck Namn: Emanu Garnheim Född: 1981 Karlskrona Bor: Stockholm Familj: Flickvän Aktuell med: Boken ”Ångest & Politik” Yrke: Spelgrafiker/satiriker Studerar: Animation i Stockholm. Lyssnar till: Poddar, folk som pratar. Ser […]

Nina Hemmingson

Nina Hemmingson

 Nina Hemmingsson är serietecknare, konstnär och författare. Utbildad på konstakademin i Trondheim. debuterade 2004 med Hjälp (tillsammans med kollegan Sara Olausson) för att 2008 ge ut boken Jag är din flickvän nu, som belönades med Urhunden och Adamssonstatyetten. Har sedan dess givit ut flera böcker.

Max Gustafsson

Max Gustafsson

39-årige Max Gustafsson är serie- och satirtecknare född och verksam i Göteborg. Har genom åren publicerats i GP, Aftonbladet, ETC med flera tidningar. Har släppt fyra böcker, varav den senaste ”Det rånade folket” utkom 2014.

Sara Granér

Sara Granér

Sara Granér är 33 år. Född i Lund. Serieskapare med satiriska förtecken som belönats med EWK-priset 2010 och Adamsonstatyetten i fjol. Slog igenom med boken Det är bara lite AIDS 2008 och har sedan dess gett ut böckerna Med vänlig hälsning och All I Want for Christmas is planekonomi. Det här är hennes debut i […]

Därför satsar vi på satir

Den politiska teckningen vågar avslöja, den går inte i någons ledband. Den är illojal och provocerande. Särskilt när det politiska språket håller på att utarmas av marknadsmässig försäljningsprosa – då behövs pennstreckens kvinnor och män på barrikaderna.

Pontus Lundkvist

Pontus Lundkvist

Född 1971. Lätt hemlig och telefonlös. Serietecknare, musiker, författare, filmare med mera. Mannen bakom kulturtidskriften Det grymma svärdet. Skapare av fanziet Mina ögon! Mina ögon!. 2008 kom debutromanen Okända djur och 2011 seriealbumet Full sysselsättning. Är aktuell med Du som välte pinnen och en kokbok/biografi om och med Lena Junoff. Medarbetar regelbundet i Galago och […]

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.