Vilka skydd får jag mot farliga kemikalier?
Semestervikarie på massabruk undrar över säkerheten DA:s expert reder ut
Nu möts de för att prata om olyckan
Publicerad 2022-11-23, 07:16 Uppdaterad 2026-07-27, 10:23
Bryter tystnaden Åren har gått. Marcus Bolin möter Thomas Sedig nära bruket där de jobbade. Kvar finns olyckorna. Och tystnaden. ” Vi pratade aldrig om vitluten. Efteråt. Att jag var så jävla klantig och drog på tryckluften i kalksläckaren.”
– Thomas, jag har aldrig sagt förlåt till dig.
– Men det var ju jag som sa till dig att göra det.
– Jag kunde ändå ha begripit.
– Sagt att det här ska vi inte hålla på med?
– Precis. Att det var jävligt dumt.
Thomas Sedig och Marcus Bolin möts igen, efter flera år. En gång tillhörde de samma skiftlag. Nu hälsar Marcus på Thomas på hans gård utanför Askersund, en kort bilresa från pappersbruket. När mobilen ringer svarar han i passagerarsätet:
– Jag är i väg hela dagen i dag, de ska göra ett reportage om mig och Thomas. Vi ska prata manlighet och sårbarhet och lite sådant där. Att vi håller käften. Ja du vet. Tystnaden.
Upprinnelsen är ett stort evenemang som ägde rum ett halvår tidigare. Marcus Bolin, som blivit facklig på heltid, berättade inför Sveriges unga industriarbetare hur han tigit om alla olyckor han råkat ut för men även orsakat. Och om den tystnad som uppstår mellan män på fabriksgolvet.
En gång när han jobbade ensam blev han instängd i torken. Luckan slog igen bakom honom och allt blev kolsvart och hett. Han hann tänka att han skulle dö innan han lyckades få upp luckan och ta sig ut. Utan att berätta för någon åkte han hem. Nästa gång var det svartlut. Det höll på att gå riktigt illa. Luten hamnade helt fel. Efteråt gick de in i kontrollrummet och drog i spakarna som om ingenting hade hänt. Sedan gick massan av på massabanan och metoden för att få i gång produktionen ledde till brutna revben. Marcus teg.
Och så vitluten.
Nu var det Thomas som råkade illa ut och fick den hundragradiga frätande vätskan över sig för att Marcus själv, som han uttrycker det, klantade sig.
Thomas blev borta länge från jobbet, svårt brännskadad.
När han återvände många månader senare pratade de inte med varandra. Inte ett ord om olyckan eller vad som gick snett. De jobbade på, i tystnad.
– Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta upp när mitt fackförbund frågade om jag kunde prata om någonting på temat arbetsmiljö inför de många hundra unga från Sveriges pappersbruk som samlats i Stockholm, säger Marcus Bolin.
Jag började i stället fundera på allt som hänt mig själv när jag jobbade i industrin. Då kom olyckorna tillbaka.
Marcus Bolin.
Först tänkte han att det väl fick bli en föreläsning om Arbetsmiljöverkets skyddsföreskrifter, vad lagar och regler säger.
– Men det kan ju andra mycket bättre än jag. Jag började i stället fundera på allt som hänt mig själv när jag jobbade i industrin. Då kom olyckorna tillbaka, de som hade kunnat sluta riktigt illa. Så det blev att jag pratade om sånt som jag aldrig pratat om förut. Sånt vi håller käften om.
På den stora scenen i Münchenbryggeriet på Södermalm i Stockholm öppnade Marcus Bolin upp sig om det han varit med om. Efteråt kunde publiken inte sluta dela med sig av allt som skett på deras egna industrier. Ögon och hud som fräts sönder, kapade fingrar, klämskador, bränder, ambulanser som inte vågade åka in i rädsla för kontaminering, olyckor som sker men inte rapporteras om, rädslan att skada sig.
– Vi måste börja snacka med varandra. Innan vi skadar oss. Eller dör, sa en röst i publiken.
Vi måste uppmärksamma varandra på farliga moment. Inte hålla käften.
Marcus Bolin.
Thomas Sedig lugnar ner sin gråhund Sally som far runt på altanen medan regnet smattrar mot markisen. Han har 43 år på bruket bakom sig och ett år kvar till dagen då han kan välja att gå i pension. Han funderar på halvtid för att få mer tid till gården, djuren och åkrarna. Marcus är tio år yngre och har blivit upplockad som ombudsman i facket centralt. I dag åker han runt till Sveriges pappersbruk i den rollen. Men hans arbetsplats är på ett kontor i Stockholms innerstad. Han riskerar inte längre livet på fabriksgolvet, konstaterar han.
– Men jag läste om gasolyckan, säger Marcus.
Thomas hummar.
– Det var nära.
Regnet ökar i styrka och blir mer av en dusch. När en blixt klyver himlen och åskan i samma ögonblick dundrar över gården gömmer sig Sally vid Thomas fötter.
– Svavelväte är en förrädisk gas.
– Man tuppar av direkt.
Marcus Bolin
Ålder: 51 år.
Jobbar: Förhandlingsombudsman på Pappers.
Thomas Sedig räddade livet på en medvetslös montör och andades själv in den giftiga gasen.
– Sjukhuset ville inte ha in oss. Ambulansen stannade utanför och sen tog de oss till ett slakthus med duschar i taket. De verkade rädda för oss.
Marcus avbryter Thomas.
– Vi nosar på någonting. Vad exakt är sårbarheten? Vi pratar kring den, det är svårt att sammanfatta.
Så minns Marcus en utbildning på bruket när han var ny och skulle lära sig att byta lutspruta. De stod med proppar och kåpor och skulle försöka prata med varandra fast det inte gick att prata. Så han skrek på sin arbetskamrat för att göra sig förstådd.
– Men det var ju omöjligt. Vi hörde ju inte varandra. Så jag chansade. Jag kände mig tvungen. Man förväntas fatta och jag ville inte verka trög. Så jag drog på luten.
Thomas Sedig
Ålder: 61 år.
Jobbar: Arbetsledare på Aspa bruk.
Marcus, som vid sidan av jobbet fotograferar mycket, frågade om han kunde få komma in på sin gamla arbetsplats och ta bilder från alla platser där han varit involverad i nära-på-olyckor. Han slår upp datorn på altanbordet och visar. Lutslangen. Massabanan. Torkrummet. Maskinerna.
– Men svårast av allt i arbetsmiljön är nog ändå människor. Att ha med andra människor att göra, säger Thomas.
– Ja, det är svårare än maskiner, säger Marcus.
Regnet blir för hårt för markisen. Thomas tar med sig Marcus och Sally in.
Vid köksbordet konstaterar Marcus:
– Vi måste uppmärksamma varandra på farliga moment. Inte hålla käften. Det är väl det jag vill lyfta fram.
Sen vet jag inte exakt hur man gör.
Marcus återvänder till hur det var på det stora evenemanget på Münchenbryggeriet. Han berättar för Thomas hur de efteråt kom fram till honom och inte kunde sluta prata.
– De hann inte ens ta av mig mikrofonen. De följde mig in bakom scen och ville berätta om allt som hänt inne på deras industrier. Det hände mig … Jag har också … Jag råkade ut för … Jag har skadat andra … Jag med.
– Me too, säger Thomas.
– Ja, det tog fart, säger Marcus.
Regnet upphör och de gamla arbetskamraterna bestämmer sig för att gå en promenad längs med åkrarna. Marcus erkänner för Thomas att han varit nervös inför mötet. Thomas kör händerna djupare ner i de brandgula arbetsbyxorna. Han nickar mot fåren som betar ojämnt. Höga spretiga tuvor sticker upp här och var.
– Slarviga gräsklippare.
Mycket bra text av Elinor Torp, som alltid.
Starkt av Marcus och Thomas, tack för att Ni delar med Er av tankar och upplevelser.
Ett väldigt bra (och viktigt) reportage. 1000 Tack!