Vi förtjänar bättre än så här
egeringen avskaffade dansförbudet. I övrigt har vi bara fått oro. För jobben, elpriserna, skolorna, dödligt gängvåld och terrordåd, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.
Industriarbetarnas tidning
Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.
9 februari, 2023
Skrivet av Per-Olof Sjöö
Krönika Att förhandla om avtal är en maktkamp och det går inte att vara neutral. Krasst uttryckt: den som inte är med i facket stöttar arbetsgivaren.
Strax före jul gick startskottet för årets avtalsförhandlingar när GS växlade avtalskrav med våra motparter inom industrin. Fram till den 31 mars ska nu förhandlingar pågå för att hitta fram till ett nytt avtal.
Under hösten har det varit mycket fokus på löneökningsutrymmet vilket är självklart i ett läge där inflationen äter upp löntagarnas köpkraft. En avtalsförhandling är dock inte enbart en batalj om lönen. Det är också en förhandling om makt och inflytande på arbetsplatsen.
Sällan blir det så uppenbart som när fack och arbetsgivare presenterar sina krav för varandra. Våra respektive kravlistor speglar drömmen om två helt olika typer av arbetsplatser. Arbetsgivarnas favoritbegrepp är att verksamhetens behov ska styra. Vid en första anblick kan det verka som en självklar utgångspunkt. Om inte så vore fallet skulle väl till slut jobben försvinna?
Det som står i vägen för arbetsgivarnas drömläge är det faktum att verksamheten ska bedrivas av människor som inte enbart har företagets väl och ve för ögonen. Människor som behöver ta hänsyn till andra saker i livet. Till exempel sitt föräldraskap, möjligheten att ha en meningsfull fritid eller för den delen att kunna jobba på arbetstider som inte riskerar att skapa ohälsa.
En avtalsförhandling är en maktkamp om vem som ska bestämma över bland annat arbetstiderna. GS ingång är att skapa rimliga förutsättningar för våra medlemmar att få ihop sitt livspussel.
I bedömningen av vad som är företagets behov behöver alltså de anställdas behov också inkluderas.
En annan fråga som innehåller en tydlig konfliktlinje är ledighet. Inget skynke är rödare för våra motparter än våra medlemmars rätt till betald ledighet. Våra system för arbetstidsförkortning ser lite olika ut, men arbetsgivarnas genomgående krav är att de ska bort.
Det händer ibland att jag möter medlemmar som ifrågasätter värdet av sitt fackliga medlemskap. Det finns flera argument som talar för ett fackligt medlemskap, men det som vi talar alldeles för lite om är det mest uppenbara. Ditt och dina kamraters fackliga medlemskap är det enda som står i vägen för en arbetsmarknad där dina behov helt underordnas arbetsgivarens tycke och smak.
En avtalsrörelse avgörs nämligen inte runt ett förhandlingsbord i Stockholm. Vår framgång är helt beroende av att vi är starka på våra arbetsplatser. Därför måste vi också påtala det uppenbara. Det går inte att vara neutral genom att avstå sitt fackliga medlemskap.
Hur hårt det än låter, så är den krassa verkligheten att den som inte är med sina arbetskamrater är med arbetsgivaren.
Det handlar också om att visa att man menar vad man säger och inte bara snackar. Man får ingenting för sina inbetalda avgifter till olika försäkringar som medlemmarna betalar och sedan får man höra att man skall hålla igen.
Rimmar illa när ingen i toppen ser eller hör hur illa det är på golvet. Facket har inte tagit strid för sina medlemmars villkor vare sig när det gäller lön eller olika försäkringar.
Mycket snack om solidaritet men när det väl kommer till kritan så försvinner våra förtroendevalda, en efter en. HUr kommer detta sig?