Hur mycket kan lönerna öka? Här är frågan som avgör

PERSPEKTIV Säkraste sättet att få höjd lön? Mer pengar den 25:e? Att din arbetsgivare satsar på nya maskiner, fortlöpande utbildning och att grejerna du producerar säljs till ett bra pris.

Visst, men det krävs något mer: makten att fördela överskottet som kommer ur ökad produktivitet.

Under hösten formuleras kraven inför den kommande avtalsrörelsen som bestämmer hur mycket din lön ska öka.

Räkna med att arbetsgivarna kommer att måla framtiden i dystra färger. En oviss framtid med krig i omvärlden, med nyckfulla politiker och med skakiga börser som gäckar investerarna. Då kan man inte räkna med högre löner.

Räkna med att din fackliga organisation betonar vikten av en stabil och förutsägbar löneutveckling.

Så brukar det låta.

Att utvecklingen i omvärlden lägger sin skugga över svensk avtalsrörelse är i sin ordning. Inte så märkligt då det mesta av det vi tillverkar säljs till andra länder. Ju skakigare omvärld, desto mer påminner arbetsgivarna om den. Bara att sitta still i båten.

Men det finns en annan fråga som vi själva kan påverka desto mer. En fråga som ytterst bestämmer vilket utrymme det finns för att höja lönerna framöver. Det handlar om hur effektivt vi utför våra arbetsuppgifter.

Alltså det som kallas produktivitet.

Produktivitetens utveckling – avgörande för lön och arbetsmarknad

Produktivitet är måttet på hur mycket vi producerar per arbetad timme. Och det beror på en mängd olika saker. Om vi använder oss av ny teknik. Om maskinerna på jobbet fungerar som de ska. Vilken kunskap vi har. Och om vi jobbar i en bra arbetsorganisation som förmår ställa om snabbt beroende på hur efterfrågan förändras.

Hur produktiviteten utvecklas är avgörande för hela arbetsmarknaden. Den påverkar storleken på det avtal – ”märket” – som sluts mellan industrins parter och som sedan blir vägledande för resten av arbetsmarknaden.

Utan ökad produktivitet kan fackens medlemmar knappast räkna med några reallöneökningar. Om produktiviteten ökar, då finns det utrymme att höja lönerna utan att inflationen tar fart. Men om lönerna stiger snabbare än produktiviteten blir resultatet inflation. Prisökningarna äter upp värdet av löneökningen.

Plötsligt hack i skivan för historiska produktivitetsökningen

Från mitten av 1990-talet fram till finanskrisen steg produktiviteten i svensk industri med ungefär sex procent om året. Lite förenklat kan man säga att arbetsgivarna och de anställda delade på produktivitetsvinsten. Reallönerna ökade med ett par procent om året. Resten tillföll bolagen.

Men efter finanskrisen 2008-2009 hände något. Sedan dess har Sverige – i likhet med andra industrinationer – brottats med en svag utveckling av produktiviteten. Därför har regeringar i många länder nu tillsatt utredningar som ska komma med förslag på hur effektiviteten kan ökas. Så ock i Sverige. Nästa höst redovisas slutresultatet.

Innan regeringen Kristersson tillsatte sin kommission passade industrifacken på att utse sin egen. Ett drag som visar vilken vikt som facken tillmäter frågan.

Industrifackens kommission är ett femårigt projekt som ska öka kunskapen och samtidigt stärka det fackliga perspektivet i debatten. Den fackliga kommissionens forskningsledare, Daniel Lind, har tänkt fritt och högt och bland annat argumenterat för ett nationellt investeringslyft för att vässa effektiviteten i ekonomin. Offentliga satsningar på järnvägar och vägar, på vatten och avlopp, på nya bostäder, en fortsatt klimatomställning och på såväl det civila som det militära försvaret.

Han har dessutom bjudit in några av världens mest namnkunniga ekonomer till kommissionens seminarier. Vid ett av dem framträdde på försommaren en av de mest uppmärksammade nationalekonomerna just nu, Daron Acemoǧlu från MIT i Boston. Inför en talrik skara politiker, arbetsgivare och fackförbundsfolk gav han ett tusenårigt perspektiv på produktivitetsutvecklingen – och om makten över dess frukter

Experten: Facklig organisering viktigt för rättvis fördelning av pengar

Teknisk utveckling är nog bra. Men den leder inte alltid att det stora folkflertalet får det bättre, enligt Acemoǧlu. Det krävs politisk demokrati och facklig organisering för att produktivitetens överskott ska fördelas rättvist. Därför har Sverige bättre förutsättningar än många andra länder att framför allt hantera den stora framtidsfrågan, artificiell intelligens (AI).

Till Dagens Arbete säger Daron Acemoǧlu att fackföreningsrörelsen är en nyckelspelare av tre skäl.

För det första har fackets grundläggande uppgift alltid varit att försvara de arbetandes intressen. För det andra: om nu AI ska förbättra produktiviteten hos de anställda vore det märkligt om arbetsgivarna inte lät de anställda göra sina röster hörda. Och den rösten blir starkare och mer inflytelserik om den organiseras.

Det tredje skälet är kanske det viktigaste. Den mäktiga techindustrin behöver en motkraft och det bålverket skulle kunna vara fackföreningsrörelsen.

AI knackar på porten till fabrikerna och fackföreningsrörelsen har all anledning att fundera på hur den nya tekniken skulle kunna tjäna de anställda. Ett gammalt uppdrag i en ny tid.

Räkna med att produktiviteten hamnar högt på den politiska dagordningen när regeringens kommission lägger fram sitt förslag nästa höst. Precis som förra gången vi hade en produktivitetskommission i början av 1990-talet.

Den gången lades den fram lagom till att Sverige gick in i sin värsta ekonomiska nedgång sedan andra världskriget. I den debatten hördes inte mycket från fackföreningsrörelsen. Krisen sopade undan 200 000 industrijobb i ett nafs. Facken hade annat att tänka på än hur de skulle skaffa sig inflytande över produktiviteten.

Den här gången har industrifacken förutsättningar att vara bättre rustade. Och hur man kan vara det bålverk som en stjärnekonom från Boston tycker att facket ska vara när den tekniska utvecklingen rusar. Annars riskerar de anställda att gå miste om sin andel av produktivitetsvinsterna.

Harald Gatu