Fackens krav: Släpp inte pensions-frågan
Budskapet till nya regeringen "Måste hända saker"
Peter lämnade skogsbranschen: ”Det är en sån fruktansvärd press”
Publicerad 2025-02-05, 05:00 Uppdaterad 2025-02-06, 13:32
Skogsbolagen söker med ljus och lykta efter maskinförare.
Peter Bystedt – med över 30 år i skogen – sålde sin sista skogsmaskin för två år sedan.
– Det man ständigt får höra från skogsbolagen är att ”du är för dyr, du måste köra mer, du är fortfarande för dyr”. Det är så tråkigt.
Skogsbranschen skulle behöva anställa 800 maskinförare varje år för att vara i balans, enligt branschorganisationen Gröna arbetsgivares beräkningar. Samtidigt började 430 elever på naturbruksgymnasierna med inriktning mot skogsbruk i höstas. Det är en markant ökning jämfört med för några år sedan, men tillsammans med yrkesvux och YH-utbildningar blir det ändå bara runt 500 nya maskinförare om året.
Det har länge varit brist på skogsmaskinförare och svårt att få elever till utbildningarna. De senaste tio åren har många maskinförare dessutom gått i pension. Samtidigt har en del entreprenörer valt att lämna branschen på grund av dålig lönsamhet.
En av dem är Peter Bystedt i Härnösand. Han började köra skogsmaskin 1986. När hans arbetsgivare gick i pension 2002 startade Peter eget, trots att hans revisor avrådde honom.
– Han sa ”men Peter, ska du verkligen börja med det här? Det är ju verkligen en bransch med dålig lönsamhet”, minns Peter.
Ändå satsade han, och tänkte att eftersom det har blivit så dåligt så vänder det nu.
– Men det blev bara sämre, och sämre och sämre. Den situation som uppstått i dag, med brist på entreprenörer, den trodde jag skulle komma mycket tidigare, säger han.
Hårt pressad bransch: ”Det blir ett hån mot oss”
Han beskriver en hårt pressad bransch, där entreprenörerna måste göra mångmiljoninvesteringar i skogsmaskiner. Skogsbolagen betalar oftast per avverkad kubikmeter, och entreprenörerna måste hugga ett visst antal träd i timmen för att få kalkylerna att gå ihop.
– Du får inte EN minuts paus gratis när du kör i skogen. När du släpper spakarna kommer det inte in några pengar. Det är en sån fruktansvärd press. Ändå pratas det alltid om mikropauser, men vi kan inte ta några för då får man inte betalt, säger Peter Bystedt.
Att förhandla upp priset med skogsbolagen för att få bättre marginaler var som att stånga sig blodig, menar han.
– Om vi säger att jag ska avverka 70 000 kubik ett år och jag säger att jag skulle behöva få upp priset två kronor per kubikmeter för att få lönsamhet – det skulle kosta skogsbolaget 140 000 kronor om året. Men då säger de att nej det går inte, men vi kan sänka priset lite och så får du köra 80 000 kubik. Sen slår jag upp en branschtidning där man kan läsa att samma skogsbolag höjer massapriset till skogsägarna med 40 kronor per kubik. Det blir ett hån mot oss. Det finns utrymme!
Skulle jobba kvar om det vore annorlunda: ”Ett fantastiskt yrke”
Peter Bystedt berättar också att han har suttit i förhandlingar där skogsbolagets representant sagt att han måste anställa yngre personer som är hungriga och orkar hålla tempot.
– Du måste effektivisera, säger de. Jag har aldrig fått höra något annat från dem i hela mitt liv, säger han.
En annan gång lade skogsbolagets förhandlare fram Peter Bystedts årsredovisning och pekade på hans vinst.
– Titta här, sa de, du kan inte få mer betalt. Men då hade jag gjort allt själv. Slipat kedjor själv, skött all administration, all service, allt – och fick ihop sju procents marginal. Så mycket fick jag inte tjäna.
Han säger att han gärna skulle jobba i skogen igen om situationen var annorlunda.
– Det är ett fantastiskt yrke, men det är för svårt att få ekonomi. Det är för pressat.
Läs också
Wilma, 19, utbildar sig till maskinförare: ”Jag trodde att alla jobbade i skogen”
✓ Rekordmånga sökte när SCA startade en egen maskinförarutbildning ✓För 19-åriga Wilma Edlund Karlsson är det en dröm att kunna kombinera jobbet i skogen med jaktintresset
Flera som lagt ner berättar: ”Ledsnade så fruktansvärt”
Flera andra före detta skogsentreprenörer som Dagens Arbete pratar med ger en liknande bild.
– Jag är uppvuxen med det här, men det handlar om det ekonomiska. Det går inte att få ihop det. Det är ett krig hela tiden och det blev tuffare och tuffare.
Det berättar en person som bestämde sig för att lägga ner för ett par år sedan. Han berättar om ackord på uppåt 200 träd i timmen, där det bara gick att klara 120 träd. Ändå saknar han jobbet i skogen och det händer rätt ofta att han får förfrågningar om han inte ska börja köra igen.
– Bolagen ringer. Men inte kan jag investera flera miljoner om jag ska gå back, bara för att de ska ha sin vinst, säger han.
En annan som har lagt ner berättar att den pressade ekonomin gjorde det svårt att anställa förare.
– Man hade inte råd att anställa någon som inte alltid kunde köra för fullt.
Men att få mer betalt från skogsbolagen gick inte, säger han.
– De sista två åren som jag höll på så ledsnade jag så fruktansvärt, för det gick inte att få gehör alls från skogsbolaget. Sen kom det in nya produktionsledare direkt från skolbänken som inte kunde någonting om avverkning.
Det kunde leda till att han fick branta och besvärliga trakter att köra utan att få extra betalt.
– Och så står produktionsledarna bara där och tittar upp i himlen och ser liksom inte. Jag sa att du ser ju själv, det går inte att köra här. Men nej, de förstod ingenting.
Under de årliga prisförhandlingarna fanns det inte en krona till att få ut, berättar han.
– Det var ju diktamen i stort sett – ”det här får du betalt”. Men då tänkte jag att nu skiter jag i det här, rädda det som räddas kan. Och det ångrar jag inte en sekund i dag kan jag säga.
I dag kör han lastbil, precis som flera andra före detta skogsentreprenörer som vi har varit i kontakt med.
– Jag tycker att det är så mycket roligare att vara utmed vägen och köra lastbil än att vara ensam en kilometer ut i skogen. Jag är helt färdig med det. Jag kan gå i skogen med hunden, men jag tänker inte jobba med skogen något mer.
Kniven mot strupen: ”Väldigt stora risker som skogsentreprenör i dag”
Ytterligare en före detta skogsentreprenör beskriver branschen som tuff – att man har kniven mot strupen hela tiden. Efter att i över 20 års tid ha drivit sin firma har han fått se många anställda sticka till andra jobb.
– Vi klarar inte konkurrensen om arbetskraften. Det är lönen och skiftgången med tidiga morgnar och sena kväller och långa resor periodvis.
Dessutom har maskinförarna en hög press på sig att klara ackordet. Bristen på både maskinförare och entreprenörer grundar sig i svårigheterna för entreprenörerna att få lönsamhet, tror han.
– Du tar ju väldigt stora risker som skogsentreprenör i dag, det är dyra maskiner. När man tittar på storskogsbolagen har de skyhöga vinstmarginaler. Men det är ju entreprenörerna och maskinförarna som är hjältarna, som stiger upp varje morgon och kör. Det är ett jättebra yrkesgäng, men statusen är för låg.
En annan entreprenör, som fortfarande är aktiv, har precis som Peter Bystedt varit med om att hans egen årsredovisning har lagts fram under prisförhandlingar. Vinstmarginalen användes som ett argument för att han skulle få mindre betalt. Men större delen av vinsten kommer snarare från andra delar av verksamheten än själva maskinarbetet i skogen, säger han. Dessutom har både han och hans kompanjon slitit hårt för de resultat de har haft.
– Vår marginal har vi tack vare att vi lever med bolaget dygnet runt året runt. Vi kan vara ute och laga maskinerna till midnatt för att en anställd ska kunna köra nästa dag. Det bör man ha ordentligt betalt för. Vi har relativt hög vinstmarginal. Men då har vi offrat mycket annat i livet.
Konkurrens med andra branscher
Anders Öhman är vice ordförande i branschorganisationen Skogsentreprenörerna. De senaste årens stora pensionsavgångar har förvärrat bristen på entreprenörer, samtidigt som flera har lagt ner på grund av dålig lönsamhet, säger han.
– Trenden som vi ser är att man lägger ner innan man går i konkurs. Man kliver av i tid eller byter bransch. Tidigare var man kanske mer tjurig och jobbade på in i det längsta, säger han.
I norra Sverige, där han själv verkar, har det också varit svårt att få tag på personal, eftersom de måste konkurrera om arbetskraften med andra branscher i den gruv- och industriboom som har rått de senaste åren.
Vilken bransch man än driver företag i så krävs hårt arbete och struktur, men det som skiljer skogen från många andra är de stora investeringarna i dyra maskiner som måste göras vart fjärde till vart femte år säger han. De kan också ha en svår förhandlingsposition gentemot skogsbolagen.
– Vi är oftast små och ägarledda, men vi har väldigt stora beställare med mycket muskler. Det är ett ganska ojämlikt förhållande. En del bolag, framför allt de som är lite mindre, har en otroligt bra dialog med sina entreprenörer. Medan andra fortfarande har den där patronfasonen och styr med hela handen ”det är my way eller no way”.
Men priset är trots allt inte det första som medlemmarna i Skogsentreprenörerna nämner när det kommer till svårigheterna i branschen. Det säger branschorganisationens ordförande Kolbjörn Kindströmer.
– Det första folk nämner är planeringen. Vart ska vi, till vilket objekt, är det gallring eller slutavverkning? Dålig planering från skogsbolagen gör att man inte vet från ena veckan till den andra var man ska jobba och hur långt man ska köra innan man kan börja jobba.
Det här gör det svårt att planera och utföra jobben så effektivt som krävs. Dessutom är det påfrestande för de anställda som behöver bättre framförhållning för att få ihop vardagslivet. Sådana förutsättningar lockar inte folk till branschen och är en av orsakerna till bristen på förare, menar Kolbjörn Kindströmer.
Däremot har bristen på förare och entreprenörer lett till att priserna som skogsbolagen betalar har gått upp något de senaste åren.
– Konkurrensen om entreprenörerna ökar samtidigt som priset på virke har gått upp. Men steget till att utöka med en maskingrupp till är stort. Det är en stor investering och du måste hitta bra folk, säger han.
Efter mer än 30 år i skogen sålde Peter Bystedt sin sista skogsmaskin för två år sedan. Allt började med att han för snart tio år sedan fick frågan om han ville köpa några lyftkranar. Nu har han en åkeriverksamhet med flera lastbilar, kranbilar och andra fordon.
Det är mycket att göra och kan vara stressigt, men det är något helt annat än att driva företag i skogen, tycker han. Att få betalt när man är på väg till jobbet, att kunna ta en kopp kaffe i fem minuter och gå på toa om man behöver, nämner han som exempel. Men även kontakten med kunderna är annorlunda.
– Det blev ett helt nytt liv. Kunderna är glada när man kommer och när man är klar så tackar de för att vi kom och hjälpte dem. Det har jag inte hört på alla år som verksam i skogen.
Från skogsbolagen var det helt andra tongångar, berättar han.
– Det jag har fått höra genom åren är att du är för dyr, du måste köra mer, du är fortfarande för dyr, du måste köra mer. Det är så enormt tråkigt.
Han hade knappt 20 anställda skogsmaskinförare, och i takt med att de slutade sålde han av sina skogsmaskiner.
– Jag hade passerat 50 och insåg att jag hade 15 år kvar till pension. Ska jag i 15 år till få höra varje år att jag är för dyr och att jag måste köra mer? Nej, det var där jag bestämde mig. Skogsbolagen ska inte skylla ifrån sig. De har helt och hållet sig själva att skylla att det är brist på entreprenörer och maskinförare.
Han säger att det blev en aha-upplevelse att byta bransch.
– Kunder som säger ”vad bra att du kunde komma” och ”tack så mycket”. Det var helt nya ord för mig, som inte finns i skogsakademins ordlista.
