Thomas blev sjuk av stress: ”Hästarna blev som medicin för mig”

Var Thomas Cedervall landets första utbrända pappersarbetare? Vissa påstår det. Själv tror han att han aldrig hade blivit frisk igen – om det inte hade varit för hästarna.

– De har varit som rena medicinen för mig, säger han.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

Thomas förstod inte. Visste inte vad det var. Ett virus kanske? En infektion? I vart fall hade han aldrig känt sig så här förut. Så hängig, nere och less på allt. Han som jämt hade varit så pratsam, glad och social. Som alltid hade gillat att jobba. Som alltid hade haft flera bollar i luften samtidigt.

Men nu plötsligt, vid 53 års ålder, ­orkade han inte befatta sig med någonting längre. Allt hade blivit ointressant. Även hockey, hästar och trav – hans stora fritidsintressen – lämnade honom helt kall och likgiltig. Likaså sov han väldigt dåligt, knappt en halvtimma per natt.

Ont hade han börjat få också, i både leder och höft. Bara att ta sig in och ut ur bilen var en pina.

Dessutom hade han blivit ”så ini helsike folkskygg”, berättar han när vi träffar honom. Det enda sällskap han stod ut med var tv:n, trots att han inte förstod ens en fjärdedel av vad som slungades ut ur apparaten.

– Nyheterna lät som rena grekiskan för mig. Som om de pratade baklänges … Till slut sa frugan: ”Nu jävlar anamma är det du som går till vårdcentralen!”

Blev sjukskriven för akut stress: ”Förstod inte”

Thomas gick dit. Det var en måndag i december 2017, veckan före jul, och i takt med att han berättade för läkaren kom tårarna. Först en och en, sedan som vårbäckar nerför kinderna. Thomas skakade, läkaren antecknade:

”Gråtattack under samtalet. Nedstämdhet. Trötthet. Påtalar ångest och tryck över bröstet. Koncentrationsproblem. Brist på energi och lust.”

Thomas fick genast ett sjukskrivningsintyg på tre månader.

Diagnos: akut stress.

Det hade man på Pappers lokala avdelning vid SCA:s massafabrik Östrand aldrig hört talas om tidigare. Att en av deras arbetskamrater – en pappersarbetare – hade blivit sjukskriven för stress och utmattning. Utbrändhet.

Inte heller på Pappers förbundskontor i Stockholm kunde man påminna sig om något liknande fall. Som ryktet fortfarande lyder: ”Han var förmodligen landets första utbrända pappersarbetare.”

Thomas Cedervall

Ålder: 60 år.

Yrke: Sodapannaoperatör på SCA Östrand, där han har jobbat sedan 2001.

Bor: I en villa i Fagervik, strax utanför Timrå.

Familj: Frun Sussie, två utflugna barn, två bonusbarn samt två bonusbarnbarn.

Fritidsintresse: Hästar framför allt. Äger i dag två varmblod: valacken Orwar och stoet Osåfin.

Mest förvånad blev dock Thomas själv när han satt där på vårdcentralen i Timrå och försökte ögna igenom sjukintyget som han precis hade fått i sin hand.

– Jag bara tittade på det, förstod inte. Först tänkte jag: ”Stress och utmattning, jag?!? Nä …”

Men så var det. Thomas hade blivit utbränd, och orsaken till det bottnade framför allt i tre olika händelser som hade ägt rum på sistone. Först den stora hemfixarcirkusen i somras. Hemma i villan. Med altanbygge, målning och takomläggning bland mycket annat.

Kul till en början, tyckte Thomas. Men efter veckor av slit och svett hade i princip all entusiasm och fixarglädje runnit ur honom. Mitt i allt dog hans svärfar dessutom, en person som hade stått honom mycket nära.

Ja, när sommaren led mot sitt slut och byggställningen var borta, stod huset mer eller mindre som ett monument över den direkta motsatsen till allt vad vila och återhämtning heter.

Och inte blev det bättre framåt höstkanten, när Thomas hade börjat jobba igen. Tvärtom. Förutom att hela Östrand höll på att byggas om hade en större omorganisation just genomförts. För Thomas del innebar den framför allt att hans två närmaste arbetskamrater på sodapannan – som han jobbat tillsammans med i flera år – skulle sluta.

Nu skulle han arbeta med två nya i stället. Betydligt mindre erfarna. Det oroade Thomas.

– Att köra en sodapanna innebär nämligen stora risker, och med två nybörjare bredvid mig kändes det som att det lades ännu mer ansvar på mig. Att jag skulle få dra hela lasset.

Undvek människor: ”Det enda jag gjorde var att ligga hemma i soffan”

Tiden innan besöket på vårdcentralen kände sig Thomas alltmer missmodig. Han tappade fokus, undvek människor och blev mer och mer fåordig. Likadant på fritiden. Att hänga på travbanan i Bergsåker lockade honom inte alls längre. Inte heller hockeymatcherna hemma på SCA Arena i Timrå ville han se längre.

– Jag ville inte ens fara och träffa min andelhäst som jag hade då … Nä, det enda jag gjorde var att ligga hemma i soffan och glo på tv. Jag var helt slut.

Ett par veckor inpå sjukskrivningen, när Thomas tog ångestdämpande medel och mådde som sämst, ringde en handläggare från Försäkringskassan.

– ”Om du inte blir frisk inom tre månader måste du söka ett nytt jobb”, sa hon.

– Det kändes som en käftsmäll att höra det, jag kokade! Det var den mest empatilösa människa jag någonsin pratat med.

Thomas befarade nu att arbetsgivaren, SCA, snart skulle ringa och lämna ett liknande kallt besked; kom snart tillbaka eller få sparken, typ.

– Men det blev tvärtom faktiskt, jag fick jättefint stöd från dem. Min närmsta chef kom till och med hem till mig flera gånger. Med fikabröd. Och en kvinna på vår HR-avdelning stöttade mig också hela tiden. Hon sa: ”Vi ska hjälpa dig, Thomas. Du ska komma tillbaka, om det så ska ta sex eller tolv månader.”

Hästarna gjorde susen för hälsan: ”Det var helt otroligt!”

Månaderna gick, och halvåret senare kände sig Thomas så pass pigg att han kunde börja jobba så smått igen. Dagtid, 25 procent till en början. Det kunde han göra delvis tack vare KBT:n, den kogni­tiva beteendeterapin som han genomgick.

Genom terapin fick han lära sig hur tankar och beteenden fungerar, och hur han på olika sätt kunde göra för att ändra på sina egna. Steg för steg. En liten aktivitet i taget, en per dag i början.

”Psykisk ohälsa inget att skämmas över”

Året efter att Thomas Cedervall insjuknade gick även hans skiftkamrat Teddy Bergqvist in i väggen.

– Det var en väldigt ansträngd situation på jobbet, med lite personal och många som gick hem. Alldeles för mycket ansvar lagt på axlarna.

Vad hände med dig?

– Jag tuppade av i sodapannan. Började blöda näsblod och sen ramlade jag ner på golvet. Allt blev svart, minns jag. Dagen efter gick jag till läkaren och blev sjukskriven ­direkt. Tre månader till att börja med, men sen kom jag successivt tillbaka till jobbet igen.

Hur mår du i dag?

– Hur pigg som helst! Numera tar jag inte på mig mer ansvar än jag klarar av. Men det är en sjukdom som verkligen behöver uppmärksammas för det är så många som mår dåligt men som inte vågar säga något. Psykisk ohälsa är inget att skämmas över.

– Tömma diskmaskinen till exempel. Eller fara iväg och handla. Men ibland gick det bara inte, var det för många bilar på parkeringen vid affären så for jag genast hem igen.

Under tiden som Thomas började jobba deltid väcktes också åter intresset för hästar. Det intresset hade han haft sedan tonåren, men nu tog han det ännu ett steg genom att gå en prova-på-kurs på en travskola i närheten av där han bor.

Och det gjorde susen för hälsan, säger han. Påskyndade rehabiliteringen åtminstone. Kanske rent av mer än vad KBT:n gjorde.

–  Jo, jag tror nästan det. Du vet, när jag fick hålla på med hästarna där på travskolan … Klappa dem, borsta dem, sätta på sele och vagn på dem … Och sen sätta mig upp i vagnen, hålla i de där tömmarna och sen bara fara iväg genom den tysta skogen … Ah, det var helt otroligt!

– Jag kände mig så lugn, så harmonisk. Alltså, den connection vi fick, hästarna och jag … Ja, hästarna blev som medicin för mig.

Hösten 2019, efter ett och ett halvt års sjukskrivning, började Thomas Cedervall – ”landets första utbrända pappersarbetare” – att jobba heltid igen. Något han trivs bra med, säger han.

Men han vet hur det har varit, och han vet hur det kan vara på många arbetsplatser.

– Det räcker ju med att en i ett skiftlag blir sjuk, till exempel. För att kunna utföra jobbet på ett säkert sätt måste man då ringa efter en ersättare. En ersättare som i sin tur inte alls får den vila och återhämtning han behöver eftersom han alltid förväntas ställa upp och jobba.

Stress kan man hantera men vila och återhämtning är a och o, understryker Thomas gång på gång.

– Jobba under stress är ingenting, det gjorde vi redan när vi sprang på savannen. Men sen måste man få vila och återhämta sig också. Det är jätteviktigt.

– Och inte heller göra för mycket när man är ledig, det har jag lärt mig nu.

Slimmad bemanning gör fler sjuka

Thomas Cedervall är långt ifrån den enda pappers­arbetaren som är eller har varit drabbad av utbrändhet.

Sedan Thomas Cedervall blev sjukskriven, i januari 2018, har Pappers med stigande oro noterat att allt fler av förbundets cirka 13 000 medlemmar råkat ut för liknande erfarenheter som Thomas: stress och utbrändhet med påföljande sjukskrivning.

Exakt hur många medlemmar det rör sig om vet inte Pappers. Men för befolkningen som helhet har antalet stressrelaterade sjukskrivningar ökat med 25 procent de senaste fem åren, och då torde ju även landets massa- och pappersarbetare vara drabbade.

Att stressen ökat ute på bruken menar Elisabeth Haug, ombudsman på Pappers, till stor del beror på bemanningen – att den i allmänhet blivit mer tajt och nedbantad på senare år.

– Det handlar också om att arbetsgivarna i dag ställer högre krav på att man ska vara mer mångkunnig, kunna flera befattningar och mer flexibel, säger hon.

På vilket sätt?

– Att man till exempel alltid ska vara beredd att hoppa in och jobba med kort varsel, även på befattningar som inte är ens ordinarie befattning. Det ställer oerhört höga krav. Flexibilitet är lösningen anser många arbetsgivare, men det verkar gå till överdrift.

Att bemanningen och arbetssättet är något annat i dag, det kan Thomas Cedervall skriva under på.

– Det slimmas på golvet, men antalet tjänstemän sväller som bulldegar. Så var det inte för tjugo år sedan, då var det tvärtom, säger han.

Pontus Ohlin