Räddade fyra fabriker och 100 000 jobb – därför är det tyska facket så starkt

Ledningen för den tyska biljätten Volkswagen ville stänga fyra fabriker och minska antalet anställda med 100 000.

Några dagar senare var förslaget borta från bordet. Facket hade satt stopp.

Dagens Arbete förklarar hur det tyska facket kunde lyckas med det.

Att utmana facket i Tyskland – och särskilt på Volkswagen – är lite som att försöka flytta på ett berg med en tesked. När VW-ledningen försöker driva igenom massiva besparingar eller stänga anläggningar, möts de av en facklig mur som saknar motstycke i resten av den industriella världen.

Volkswagen går med miljardvinster varje år men har stora problem. Elektrifiering och konkurrens, framför allt från Kina, gör att företaget tappar marknadsandelar. Företaget kan producera mycket fler bilar än vad det kan sälja. Därför vill företagets ledning, med vd Oliver Blume i spetsen, dra ner på antalet fabriker och anställda. Hans förslag, som kom för några veckor sedan, innebar stängning av fyra fabriker och att 100 000 jobb ska bort.

Räknas som världens största fackförening

Facket, IG Metall, flög förstås i taket. Stora demonstrationer genomfördes runt de fabriker som pekats ut och efter några dagar var förslaget som bortblåst.

Det borde inte gå. Med svenska mått är den tyska fackföreningsrörelsen svag. Bara 14 procent av tyska arbetstagare är medlemmar i facket. I Sverige är siffran 69 procent. Medan det svenska IF Metall organiserar två av tre arbetare inom sitt område i tillverkningsindustrin så är andelen för deras tyska motsvarighet IG Metall bara drygt var fjärde arbetare.

Men eftersom den tyska industrin, särskilt bilindustrin, är så stor så är ändå IG Metall, med sina drygt två miljoner medlemmar, en av världens största fackföreningar. Den som retar upp IG Metall får räkna med att det är en stor och ilsken björn som vaknar.

Storleken har betydelse. Men det är flera andra faktorer, specifika för Tyskland, som gör att IG Metalls makt är så stor:

1. Medbestämmande (Mitbestimmung) på styrelsenivå.

I Sverige är vi vana vid att facket har representanter i styrelsen, men i Tyskland är det draget till sin spets. Stora tyska bolag har en tvådelad styrelsestruktur: en verkställande ledning (Vorstand) och en tillsynsstyrelse (Aufsichtsrat).

Enligt den tyska lagen om medbestämmande måste hälften av platserna i tillsynsstyrelsen gå till arbetstagar- och fackrepresentanter.

Detta innebär att facket sitter direkt vid det bord där de stora strategiska besluten fattas – som att godkänna budgetar, utse eller avskeda vd:n och stänga fabriker. 

2. Den unika ”Volkswagen-lagen” (VW-Gesetz)

Volkswagen är ett extremfall till och med för att vara Tyskland. Bolaget styrs av en alldeles egen federal lag från 1960 som ursprungligen skrevs för att skydda det forna statsägda bolaget efter privatiseringen.

Lagen kräver att strategiska beslut – som att stänga eller flytta en fabrik – måste få 80 procent av rösterna i tillsynsstyrelsen. Eftersom arbetarsidan kontrollerar hälften av platserna kan facket ensamt blockera alla beslut som kräver mer än enkel majoritet. Det innebär att IG Metall i praktiken har ett veto över nedläggningar.

3. Alliansen med delstaten Niedersachsen

Volkswagen var från början ett statligt nazistiskt projekt, grundat 1937. Efter kriget hamnade företaget under brittisk militärförvaltning och när britterna drog sig tillbaka skapades en konstruktion där delstaten Niedersachsen blev ägare med 20 procent av rösterna. Eftersom stora beslut kräver 80 procent av rösterna. Niedersachsen har därmed en så kallad blockerande minoritet och kan på egen hand stoppa nedläggningar och stora personalneddragningar.

Volkswagen har sitt huvudkontor och sex fabriker med över 100 000 anställda i Niedersachsen. Eftersom delstatens politiker är helt beroende av VW-arbetarnas röster för att överleva nästa val, röstar delstatens representanter nästan alltid på samma sätt som facket.

Denna allians mellan delstatsregeringen och IG Metall gör det i princip omöjligt för vd Oliver Blume att driva igenom stora nedskärningar utan att ha facket med på tåget. 

4. IG Metalls råstyrka och strejkkassa

IG Metall är inte bara starkt på pappret. De har en enormt välfylld strejkkassa som gör att de kan hålla ut i mycket långa konflikter. Om IG Metall tar ut sina medlemmar i strejk stannar inte bara VW, utan hela den tyska fordons- och underleverantörskedjan. Det blir snabbt ett reellt hot mot hela Tysklands BNP, vilket ger facket en enorm styrka vid förhandlingsbordet. 

Det tyska facket är alltså starkt, trots att det inte är så många anställda som är medlemmar. Den bilden delar Anders Kjellberg, professor emeritus i sociologi vid Lunds universitet. Han har i olika rapporter för Arena Idé jämfört den svenska modellen med den tyska.

– Den tyska industrin är ovanligt stor. Alltså inte bara efter landets storlek utan andel av de anställda. Det är en stor industrisektor, som nu hotar att krympa genom konkurrens från Kina och höga energipriser. Men IG Metall har varit och är fortfarande ett starkt fack, säger han.

– Sedan är det ju den tyska lagstiftningen som gör att man har så hög andel i företagens styrelser, i alla fall i de stora företagen. Och i fallet med Volkswagen så är också delstaten Niedersachsen delägare och där finns ett intresse att man inte lägger ner fabriker just där.

Anders Kjellberg menar att man inte ska se det som att faran för nedskärningar är över. Bekymret med överkapacitet och konkurrens från Kina är ju kvar.

– Frågan är om de så småningom kan undvika neddragningar helt och hållet. Eller om man blir tvungen att kompromissa. För man riskerar ju att företaget går omkull om man inte kan vara konkurrenskraftig. Eller att man senare får göra mycket stora nedskärningar. 

Jag gissar att svenska företagsledare tycker att den tyska modellen är helt huvudlös. Här är de väl vana att kunna bestämma själva?

– Ja. Här har företagen det bra. De kan ju säga upp som de vill. Det är gratis att avskeda i Sverige och man har full frihet att göra det vid arbetsbrist. Vi har i och för sig facklig representation i svenska bolagsstyrelser, men de svenska facken är rätt passiva. Och de är dessutom i en minoritetsposition, säger Anders Kjellberg.

Andreas Rocksén