Svensk trämassa blir viskos i Indien: ”Sett arbetskamrater svimma på jobbet”
Ingen viskostillverkning i Sverige på 20 år Men svensk massa går fortfarande på export till giftiga fabriker – utomlands
Refaat El-Sayeds andra chans
Publicerad 2025-03-06, 05:00 Uppdaterad 2025-03-18, 10:09
Refaat El-Sayed gjorde comeback i näringslivet efter sin tid i fängelset.
Han tog över Svenska Rayons viskosfabrik på 1990-talet – en fabrik med lång historia, men också rejäla arbetsmiljöproblem.
Du läser andra delen av två om När Refaat El-Sayed kom till bruksorten, del ett hittar du här.
I början av 1990-talet gjorde Refaat El-Sayed comeback i näringslivet efter sin tid i fängelset. Han satt på sitt kontor på Lilla Nygatan i Stockholm. Han hade avtjänat sitt straff, men behövde en ny riktning.
– Jag höll på att gå igenom alla mina gamla grejer när jag hittade ett brev som någon skrivit till mig under 1980-talet om Svenska Rayon, säger Refaat El-Sayed.
Han minns inte vem som skrivit brevet, men personen berättade historien om företaget. Hur fabriken startat under brinnande världskrig, växt under 1950- och 1960-talet och nu kämpade för sin överlevnad.
Allt det här lät oerhört intressant, tänkte han.
– Jag började ringa folk för att se vad Svenska Rayon var för något. Då hörde jag att bolaget låg i konkurs.
1993 tog Refaat El-Sayeds bolag Hebi Health Care över Svenska Rayons viskosfabrik i värmländska Vålberg – en fabrik med lång historia, men också rejäla arbetsmiljöproblem.
Refaat körde själv hela vägen från Stockholm till Vålberg i sin Saab. Innanför grindarna väntade personalen på honom.
– Jag sa till dem att jag är här för att göra en sak. Att vi lever vidare. Men jag garanterar ingenting. Jag gör mitt bästa.
Kooperativa förbundet (KF) och ett hundratal svenska textilföretag startade Svenska Rayon redan i början av 1940-talet. Målet var att säkra svensktillverkade textilfibrer under andra världskriget.
Fabriken byggdes i värmländska Vålberg, invid Vänern. Företaget var landets enda tillverkare av viskosfiber, också kallat rayonull. Affärerna gick bra och i början av 1960-talet arbetade drygt 1 400 personer i fabriken.
Materialet viskos utvecklades redan under 1800-talet som en form av konstgjort silke. Trämassa fick mogna i ett bad med kemikalier, bland annat koldisulfid (tidigare kallat kolsvavla).
– Det är ett väldigt kraftigt lösningsmedel. Det kan ju orsaka hjärnskador, säger tidigare skyddsombudet Yrjö Airiman.
Resultatet blev en trögflytande sirap som pressades genom ett filter med tusentals mikroskopiskt små hål och blev till tråd, viskosfiber. Av fibrerna gjordes garn och tråd till kläder och textilier.
Mycket gick på export.
– Vi såg på fraktsedlarna innan lastbilarna kom och hämtade allt vart det skulle skickas. Det var hela världen som vi levererade till, säger June Sandberg.
Hon började på Svenska Rayon i januari 1971. Hon jobbade skift och arbetet var tungt. Fabriken var mörk och maskinerna dånande. Allt stank av kemikalierna. Ibland hände det att någon svimmade på grund av svavelsyran som användes i produktionen.
– Då släpade man ut dem på balkongen. Och så fick de sitta där i tio minuter. Sedan fick de gå in och jobba igen, säger hon.
Men under 1960- och 70-talet genomgick svensk textilindustri ett stålbad och den internationella efterfrågan på viskos störtdök. Ett hårt slag mot fabriken i Vålberg.
Då gick staten in.
Svenska Rayon var ett av de företag som fick mest statliga bidrag efter 1972, skriver Magnus Linnarsson, docent i historia vid Stockholms universitet, i artikeln ”Rayon för rikets försörjning”.
Mångmiljonbeloppen som betaldes ut skulle garantera att Sverige var självförsörjande på viskosfiber i händelse av krig och stopp på importen av bomull.
Fabriken var räddad – den här gången.
Men trots alla problemen på Svenska Rayon, fanns mycket som blev bättre under åren, minns skyddsombudet Yrjö Airiman. 1980-talet blev en vändpunkt för arbetsmiljön: Personalen fick ordentlig skyddsutrustning, nivåerna av koldisulfid mättes regelbundet och alla behövde lämna urinprov.
– Jämfört med 1972 när jag började var det en väldig skillnad, säger han.
Men när det statliga stödet till företaget avvecklades under 1970-talet, stod det snart klart att fabriken riskerade nedläggning. Kooperativa förbundet sålde fabriken till företaget Fiberduk AB 1989. Då arbetade bara ett par hundra personer på fabriken.
– Den största förändringen var att man minskade väldigt mycket på folk hela tiden. Det var ideliga förhandlingar om neddragningar. Man minskade på produktionen och lade ned avdelningar. Naturligtvis blev man tvungen att säga upp personal, säger June Sandberg.
Samtidigt gick den svenska ekonomin allt sämre och 1992 var krisen ett faktum. På hösten chockhöjde Riksbanken räntan till 500 procent och i november gick Svenska Rayon i konkurs.
De kommande åren blev turbulenta. Refaat El-Sayed blev av med företaget och köpte det på nytt, vädjade till bankerna om lån och höll ständiga krismöten i Stockholm.
– Jag kunde prata med honom på morgonen, och när jag skulle ha tag på honom igen så talade de om att han var i Milano. Allt hände blicksnabbt, säger June Sandberg.
Hon var arbetstagarrepresentant och träffade ofta Refaat El-Sayed på styrelsemöten i Stockholm. Ibland blev han arg, minns hon. Han stormade ut och slängde igen dörren efter sig. Efter en stund kom han tillbaka.
Samtidigt slet arbetarna i Vålberg bland kemikalierna – av den en gång så stora fabriken återstod nu bara ett skelett.
Men Refaat El-Sayed tänkte inte ge sig.
Svenska Rayon skulle överleva.
Vill du veta fortsättningen? Lyssna på DA:s nya dokumentärpodd:
Rasmus Lygner, Julia Wiræus
