Kinas arbetare på väg att resa sig

DA-ANALYS En jätte håller på att resa sig: den kinesiska industriarbetarklassen. Strejker har svept över industrin i Kina i sommar. Och snart kommer lokala löneförhandlingar att tillåtas.

För ett par veckor sedan återvände arbetarna till jobbet efter en två månader lång lönestrid med arbetsgivaren. Med 47 procent i lönelyft.

Företaget – Atsumetic i Foshan i södra Kina – tillverkar växellådor åt den japanska biljätten Honda. Cheferna mötte först arbetarnas lönekrav med kalla handen och hotade avskeda de fem arbetare som påstods stå i spetsen för strejken.

Men konflikten blev en triumf för arbetarna.

I slutet av juli kunde samtliga tvåhundra arbetare återvända till sina jobb vid växellådefabriken, efter att lönerna höjts 47 procent.

Inte långt därifrån, i Guangzhou, utbröt snart en strejk på den japanska komponenttillverkaren Omrons fabrik med krav på 40-procentiga lönelyft.

Bägge fabrikerna ligger i det hårt exploaterade industribältet i Guangdongprovinsen, där 36 strejker noterades under några få sommarveckor.

Strejker sprider sig, lönekrav skruvas upp. De kinesiska industriarbetarna säger ifrån.

De är en bra bit över 100 miljoner. De flesta unga, under 30 år och många av dem har lämnat sina hem på landsbygden för jobb i industrin till ofta omänskliga villkor.

Arbetsvillkoren inom industrin hamnade i fokus tidigare i år när tio arbetare begick självmord på Foxconns fabrik i Shenzhen i just Guangdongprovinsen.

Foxconnarbetarna, som tillverkar delar åt bland annat Apple, Nokia och Sony, protesterade mot låga löner, långa arbetsdagar och det höga arbetstempot.

Självmordsaktionen skakade Kina, och omvärlden. Desperationen riktade ljuset mot ett utbrett missnöje inom industrin. Ett missnöje som riskerar att förvandla ”världens verkstadsgolv” till ett slagfält.

Därför diskuterar myndigheterna nu möjligheten för de anställda att börja kunna förhandla om löner och arbetsvillkor under ordnade former.

Nästa månad kommer provinsregeringen i Guangdong att revidera arbetsrätten så att den innehåller någon form av förhandlingsordning.

Anställda ska, enligt förslaget, kunna begära att det officiella facket upptar förhandlingar med arbetsgivaren. De anställda ska också kunna välja sina egna representanter till förhandlingsdelegationerna. De tillåts dessutom kunna ta hjälp av jurister utanför företaget. Allt enligt China Labour Bulletin, en oberoende organisation i Hongkong som bevakar de kinesiska arbetarnas rättigheter.

Sommarens händelser är kulmen på en utveckling som stegrats under de senaste två åren. För två år sedan utbröt, enligt myndigheterna, 280 000 arbetsplatskonflikter i Kina. En fördubbling från året innan.

I fjol blev konflikterna ännu fler – samtidigt som de blev alltmer spektakulära och våldsamma.

Textilarbetarna från Baoding marscherade på motorvägen mot huvudstaden, Wuhanarbetarna blockerade en annan motorväg i tre dagar i protest. I stålverket Linghang hölls en av cheferna inlåst i 90 timmar och på ett annat stålverk gick protesterna så långt att en av cheferna slogs ihjäl.

Fjolårets händelser fick det officiella facket ACTFU att agera. Facket är lojalt mot det regerande kommunistpartiet och betraktas som regimens lydiga redskap. Efter fjolårets händelser genomförde ACTFU ett antal enkäter för att orientera sig om det uppblossade missnöjet. Bilden var entydig: de unga industriarbetarna hade tröttnat på de omänskliga villkoren. Och de var beredda att ta strid.

De kinesiska industriarbetarlönerna uppgår till inte mer än cirka 5 procent av de svenska. Men de kommer att stiga snabbt, inte bara till en följd av ökad förhandlingsrätt och växande stridsvilja hos arbetarna. Även den demografiska utvecklingen talar för stigande löner. Kina står inför en annalkande brist på arbetskraft.

De senaste tio årens expansion har byggt på att unga lämnar landsbygden för att söka sig till industrin. Men ungdomskullarna blir snart mindre. Kina åldras. Följden blir ökad konkurrens om arbetskraften – och därmed stigande löner.

Därmed inte sagt att Kina står inför kostnadsproblem. Det finns ett sätt för ett land att bära en allt dyrare arbetskraft och samtidigt stärka konkurrenskraften: genom ökad produktivitet. Enligt en studie som citeras i den brittiska tidningen Economist tredubblades de kinesiska lönerna mellan 1995 och 2004. Men samtidigt steg produktiviteten ännu mer och i slutändan stärktes därför konkurrenskraften.

Den utvecklingen lär fortsätta.

Ökad produktivitet och stigande arbetskraftskostnader går ofta hand i hand. (Se rapporten Globala arbetskraftskostnader från Facken inom industrin)

Därför kommer de kinesiska löneskostnaderna att öka. Precis som hos andra asiatiska låglöneländer. De japanska lönerna var 1960 inte högre än 10 procent av de amerikanska. Trettio år senare var de japanska ikapp. Även de sydkoreanska lönerna har följt en liknande utveckling, i synnerhet efter det fackliga genombrottet i landet för tjugo år sedan.

De kinesiska industriarbetarlönerna är på väg upp. Det 47-procentiga lönelyft som arbetarna vid Hondas växellådefabrik i Foshan strejkade till sig har knappast dämpat stridsviljan på ”världens verkstadsgolv”.

Harald Gatu