De små stegens strategi

DA-ANALYS.

Tiden, lönen och makten. Det är vad varje avtalsrörelse kommit att handla om. Nu mer än någonsin. Det blev åter tydligt när Teknikföretagen nu presenterat sig i avtalsförhandlingarna.

Det handlar om de små, små stegens strategi. Droppar som urholkar stenen.

En liten förändring i taget, men över längre tid blir förändringen desto större.

Verkstadsindustrins arbetsgivare – Teknikföretagen – laddar om. Och hoppas på nya små, små steg. Nya droppar.

Visserligen tar de fram storsläggan, så som de gjort från och till de senaste tjugo åren och kräver att kollektivavtalet lokalt ska kunna ställas åt sidan. För visst låter det dramatiskt när de på snårig avtalssvenska kräver ”generell lokal disposivitet i riksavtalens allmänna villkor och i löneavtalen”.

Det vill säga: den lokala arbetsgivaren ska kunna kräva av den lokala fackklubben att ”nu skiter vi i kollektivavtalets regler om löner och anställningsvillkor”. Lönerna ska anpassas till ”verksamhetens situation”.

Så långt storsläggan.

Innerst inne tror arbetsgivarna knappast att det är realistiskt att införa denna svenska variant av öppningsklausuler. Det skulle sannerligen innebära ett radikalt systemskifte av en arbetsmarknad som sedan 1905 reglerats av rikstäckande kollektivavtal.

Det är ingen hemlighet att industrins arbetsgivare vill bestämma. De vill att industrin ska sätta märket för resten av arbetsmarknaden. Avtalen inom exportindustrin ska vara normen, riktmärket.

I den ambitionen behöver arbetsgivarna facket som allierad. Då kan man knappast köra över facket och mosa kollektivavtalet. Arbetsgivarna behöver kollektivavtalet.

Men man kan urholka kollektivavtalet, lite i taget. Skaffa sig mer makt och inflytande.

Steg för steg.

Droppe för droppe.

Behålla och urholka. Däri ligger den lågintensiva, segdragna dramatiken.

Arbetsgivarna eftersträvar ökad flexibilitet. Ökad konkurrenskraft går genom att kunna variera mängden arbetade timmar, variera antalet anställda och helst också variera betalningen till de anställda. Allt varieras med hänsyn till orderingången.

Tjocka orderböcker – mycket övertid, många inhyrda och visstidsanställda, utrymme för löneökningar.

Tunna orderböcker – kortare arbetstid, lägre lön, minimal bemanning.

Hittills har inte lönen gått att göra flexibel. Lönen varierar inte med konjunkturen. Ersättningen per arbetad timme går inte att sänka eftersom kollektivavtalet har ett inbyggt löneskydd. Det kommer inte arbetsgivarna åt.

Bara i ett enda fall har verkstadsindustrins arbetsgivare lyckats urholka ersättningsreglerna i riksavtalet och göra dem till en fråga för de lokala parterna: OB-ersättningen. Den blev lokalt dispositiv i 2004 års avtalsrörelse.

Alltså: tvärstopp för flexibla löner.

Men det finns annat som kan bli mer flexibelt: bemanning och arbetstider.

Bemanning handlar om hur många som ska vara på plats. För företagen gäller det att precisionsbemanna. Rätt antal människor vid maskinerna vid rätt tillfälle. Därför så få fast anställda som möjligt. Därför mer av övertid, mer av bemanningsföretag och visstidsanställningar.

Detta märks inte minst nu under återhämtningen efter finanskrisen: knappt några fasta jobb, men desto mer av övertid, inhyrning och visstidsanställningar.

Den vägen vill arbetsgivarna fortsätta på.

Steg för steg.

När lagen om anställningstid (Las) kom i mitten på 1970-talet var tillsvidareanställning huvudregeln. Men det fanns ändå ett utrymme för flexibilitet. De lokala parterna kunde komma överens om visstidsanställningar upp till sex månader.

Lagen blev avtal. Dåvarande Metall och Verkstadsföreningen tecknade avtal med samma innehåll som i lagen. Lokala fackklubbar och arbetsgivare skulle sätta sig ner och komma överens om eventuella visstidsanställningar från första dagen. Max 6 månader.

Det var då det.

I dag behöver inte arbetsgivaren förhandla med facket de första 12 månaderna. Och den gränsen vill arbetsgivarna nu utsträcka till 24 månader.

Och arbetstiderna? Hur ska de kunna bli mer flexibla?

Arbetsgivarnas långsiktiga projekt heter arbetstidskorridor. Korridoren introducerades i 1998 års avtal. Korridoren har idag ingen större praktisk betydelse ute på företag, men den innehåller en hyfsad laddning strategisk dynamit.

När korridoren kom 1998 fick arbetsgivarna rätt att variera arbetstiden med 24 minuter varje arbetspass – om inte klubben och arbetsgivaren kommit överens om arbetstiderna.

Förrförra avtalsrörelsen förlängdes korridoren till 30 minuter. Och nu vill arbetsgivarna göra den 60 minuter lång.

Arbetsgivarnas mål är att få in så mycket tid som möjligt i korridoren. Steg för steg. Ju mer tid de får in i korridoren desto mer frestande blir det för dem att strunta i att göra upp med det lokala facket om arbetstiderna. Då har arbetsgivarna slutligen tagit makten över arbetstidens förläggning.

Alltså: bemanning och arbetstider är den flexibilitet som arbetsgivarna kan utöka. Inte lönerna.

Och nu, i avtalsrörelsens upptakt, låter det som så många gånger tidigare. Inga löneökningar, säger arbetsgivarna. Ge lokala parterna möjlighet att strunta i kollektivavtalet.

Löneökningar, kräver facket.

Tja, vad får vi för det då, undrar arbetsgivarna och ser möjligheten till nya små, små steg framåt. Något längre visstidsanställningar? En utsträckt arbetstidskorridor?

Harald Gatu