Industriarbetarnas tidning

Strikta rutiner gör Jimmy säker

1 november, 2011

Skrivet av Text: KATRIN SVENSSON

Han slogs för att dämpa ångesten. En morgon sänkte han nävarna och gick till jobbet. På lagret fanns en bättre medicin.

Tre procent har adhd

  • Adhd är en förkortning av attention deficit hyperactivity disorder (uppmärksamhetsstörningar och impulsivitet/hyperaktivitet).
  • Cirka tre procent av befolkningen i vuxen ålder visar symptom på adhd. Vanliga kännetecken är uppmärksamhetsproblem, impulsivitet och hyperaktivitet.
  • Förr trodde man att adhd växte bort. Men studier visar att minst hälften av dem som hade adhd som barn har kvar koncentrationssvårigheter i 20–25-årsåldern. Däremot minskar överaktiviteten och impulsiviteten ofta med åren.
  • Ingen vet exakt vad som är orsakerna till att en person får adhd. De flesta forskare är överens om att både arv och miljö spelar roll, och att det finns en hög grad av ärftlighet.

Källa: Socialstyrelsen

Dåligt stöd i arbetslivet

  • I dag får många med en adhd-diagnos bra hjälp i skolan, men fortsätter sedan ut i arbetslivet utan någon form av stöd. Som vuxna har de en ökad risk att bli uppsagda från sina arbeten och byter ofta jobb.
  • En del har svårt att planera och organisera sitt arbete. Andra har bekymmer med att komma i gång med uppgifter och kan inte avgöra vad som är viktigast att göra först.
  • Många människor med adhd är ovanligt kreativa, motiverade och drivna. Ofta kommer de på nya lösningar och tänker utanför ramarna.

På golvet i vardagsrummet i parhuset sitter tioårige Jimmy. I racerfart kör han runt en bil på amerikanska gator medan hastighetsmätaren studsar fram och tillbaka. Han spelar ett tv-spel som heter Midtown Madness 3. Jimmys mamma och pappa slår sig ner i soffan tillsammans med två socialsekreterare. När de säger att han är psykiskt instabil springer han och hämtar tvättkorgen och drämmer den i bakhuvudet på en av kvinnorna från socialen.

Nu är det lätt att tänka att det har gått dåligt för Jimmy sedan dess. Att han har strulat till det. Kanske knarkat. Rånat. Misshandlat. Men Jimmys liv i dag är allt annat än trassligt. Han vaknar klockan fem varje morgon. Sväljer den vita tabletten som han lagt fram bredvid nycklarna och plånboken. Tar på sig arbetskläderna som han vikt ihop i badrummet. Strumpor, kalsonger, t-shirt, tjocktröja och byxor. Ryggsäcken har han satt i trappan som leder ner till ytterdörren, så att han snubblar över den. Då kommer han ihåg att ta med den till jobbet. Annars är det kört.

Ett stilla regn över Upplands Väsby. Inne på lagret lyfter sjuttonårige Jimmy Holmström bruna pappkartonger fyllda med kolsyrepatroner. Över hans huvud dinglar en liten glittrande discokula. På väggarna sitter lappar med instruktioner precis överallt. Vad som ska finnas i hyllorna, hur patronerna ska rengöras, vilka telefonnummer som ska ringas när det blir problem. Jimmys adhd gör att han behöver struktur.

Adhd? Kanske dyker några andra ord upp. Aggressiv. Dum. Hopplös. Dålig. Och visst har Jimmy varit arg. Vält skolbänken upp och ner. Slagit handen genom dörren. Dängt sin pappas huvud i väggen.

Ända sedan Jimmy gick i sjätte klass har han varit säker. Han ska inte gå gymnasiet. Orkar inte. Skolan var ett ställe som han fördrev tid på. Vandrade omkring i korridorerna, rullade en penna mellan fingrarna och stirrade på väggklockan. När det var fint väder gick han inte dit över huvud taget och ingen ringde när han inte dök upp. Lärarna hade gett upp för länge sedan.

– Alla måste sitta stilla i skolbänken. Men alla ska inte sitta stilla på kontor resten av livet, säger Jimmy.

Regnet har tilltagit. Ett dovt muller närmar sig. Jimmy har ställt in de sista kartongerna i burarna som ska skickas ut till livsmedelsbutiker i hela landet. Jimmy har svårt för att känna när han är utmattad, en av avigsidorna med att vara hyperaktiv. Han kan slita i tolv timmar för att sedan falla ihop på soffan. Och hade han inte blivit tillsagd att sätta sig ner hade han kunnat lyfta kartonger i ett dygn. När Jimmy var yngre kunde han cykla oavbrutet i sex timmar och sedan kräkas i bilen hem. Något pumpar på inom honom, som inte går att kontrollera. Hjärnan förstår inte att kroppen blir trött.

Som ny på jobbet sa Jimmy ingenting om sin adhd. Efter några veckor var han tvungen att åka till sin läkare på barn- och ungdomspsykiatrin för att få ett recept på ny medicin. Hans arbetskamrater undrade varför och reagerade inte särskilt när han berättade om sin diagnos. Jimmys beteende finns på ett papper och därför är det avvikande.

– Men vi är alla annorlunda, med eller utan diagnos.

Här på lagret på Vikingsoda har han varit sedan i januari förra året och det som började med en praktikplats har nu blivit en fast anställning. Som han har längtat, Jimmy. Jobbet passar honom. Alltid finns något att fixa med och saker måste bli gjorda omedelbart.

– Sedan Lennart kom hit har det blivit en jävla ordning.

Lennart är produktionschef och lite irriterad. Förargad på människors inskränkthet och förutfattade meningar. Och är det någon som vet så är det Lennart. Han har själv en dotter med adhd. Han har träffat så många som tänker att personer med adhd är svårstyrda, eller bara jobbiga i största allmänhet. Dumma i sina huvuden.

– En diagnos behöver inte påverka jobbet på något sätt. Arbetsgivare borde ge människor en rättvis chans, säger Lennart.

Man kan undra när det vände. När Jimmy slutade att slå mot sin mamma och pappa. När han lade av med att se sig om över axeln efter hotande fienden. Balkongdörren är öppen och långt bort hörs bilarna på den stora vägen vid Rotebro pendeltågstation. På bordet ligger en liten brun flaska med D-vitamindroppar och en ljusblå napp. Jimmy pillar på sin förlovningsring.

– Det var när jag träffade henne, säger Jimmy och nickar mot Andrea.

Då var Jimmy femton år och hans knogar var blodiga och variga av alla slag. Andrea hämtade bomull och sprit och gjorde rent. ”Shit”, tänkte Jimmy. För han var inte riktigt van vid att någon ville väl. Visst hade han fått kärlek. Haft två föräldrar som gjorde allt de kunde. Försökte och försökte. Men de ville tvinga honom till skolan, det sista stället Jimmy ville vara på.

När Andrea ber Jimmy gå ut i köket och hämta ett glas vatten och telefonen, kommer han tillbaka med ett glas vatten och tittar frågande när Andrea undrar var telefonen är. Många människor med adhd har dåligt närminne. Men sådant som har hänt för många år sedan kan Jimmy berätta om hur länge som helst. Som första gången han skulle till dagis och han satt i vagnen och tittade sig omkring i villaområdet. Minns den gula brevlådan och busshållplatsen. Hur han vände sig om för att ivrigt säga något till sin mamma, precis där vägen svänger.

– När du började med musiken, det var ju då det blev bättre, säger Andrea.

För ett par år sedan fick Jimmy låna en mikrofon av några kompisar. Efter det har Jimmy skrivit låt efter låt. Fått ut allt, som han säger. Vreden och sorgsamheten.

– Jag har varit arg jävligt länge. Men det börjar gå över.

Ibland äter Jimmy rödvinssås. Närmare än så kommer han inte alkohol. Han har inte druckit något sedan en kväll för tre år sedan då han på mindre än en halvtimme hällde i sig en hel flaska ren sprit. Kanske drack han några öl också, han minns inte riktigt. Över fyra promille hade han i blodet när han kom in till sjukhuset, tillräckligt för att aldrig vakna igen. Jimmy spydde blod hela natten. Självmedicinering kallar han det. Han har flera kompisar med adhd som också har sysslat med det. Druckit och tagit droger, för att ingenting annat hjälper.

– Vi ville bara döva ångesten.

Nu är det länge sedan han fick ett riktigt utbrott. Senast var när Jimmy hade fått sin vinröda mopedbil, ett litet fordon med två sittplatser. Som han hade väntat och väntat. När han äntligen skulle få ta den på sin jungfrufärd kom det plötsligt tjugo centimeter snö. Jimmy hade inga vinterdäck och fick inte köra. Han blev vansinnig och slog ett stort hål i dörren till sitt rum.

Den mest storartade insatsen gjorde mopedbilen vid tvåtiden på eftermiddagen den sjätte oktober förra året. Då åkte Jimmy och Andrea till Karolinska sjukhuset. Andrea hade haft förvärkar i över en vecka. Klockan elva på kvällen började Jimmy kräkas. Han har diabetes och plötsligt sjönk blodsockret snabbt. Precis när Elvira skulle födas blev han tvungen att rullas ut från förlossningsrummet och vidare till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Mitt i natten väcktes Jimmy av att telefonen pep.

– En sjuttonåring på barnakuten som skriker att han har blivit pappa. Personalen trodde väl att jag var galen.

Nu brakar det loss. Björkarna vajar fram och tillbaka i den fuktiga vinden. Enda stunden på dagen som Jimmy känner av den illvilliga rastlösheten är vid tvåtiden. I väntan på nya beställningar som ska packas. Då kryper det i Jimmy. Men det kan inte jämföras med känslan han hade på de oändliga lektionerna i skolan. Eller hur det var innan han fick rätt medicin.

Jimmy hämtar tjocktröjan i skåpet. Han behöver någon som berättar när kafferasten börjar, när det är tid för lunch, exakt vad som förväntas. På jobbet vet Jimmy vad som gäller och här vill han vara kvar så länge som det går. Kanske bli chef, som Lennart. Vara ute på lagret och se till att allt flyter. •

Fotnot: Här hittar du bloggen som Jimmy driver tillsammans
med Linus och Simon.

Du kanske också vill läsa…

”Det är hysch-hysch när någon tar livet av sig”

”Det är hysch-hysch när någon tar livet av sig”

Tre män på sågen i halländska Derome. Två av deras arbetskamrater orkade inte leva längre. Nu träffas de för att prata om det som hände.

Ångesten tog över Tommys liv

Ångesten tog över Tommys liv

Människor är olika, och det är bra, har Volvoarbetaren Tommy Jeansson alltid tyckt. Ändå tvekade han att berätta varför han hela livet känt sig annorlunda.

Svenskt hantverk hett i kristider

Svenskt hantverk hett i kristider

Trots pandemin är orderböckerna fulla hos svenska hantverksföretag. Knivar, yxor, kläder och heminredning är några succébranscher där anställdas skicklighet gör skillnad.

Ny panna ska rädda Frövi

Ny panna ska rädda Frövi

Ibland tycker processoperatören Pär Frankesson att det är extra skoj att kolla ­aktiekurserna.

Morden börjar på en lapp i bilen

Morden börjar på en lapp i bilen

I sommar släpps deckarförfattaren Elinor Kapps andra bok, men jobbet som processoperatör lämnar hon inte.

Oro och sorg när fabriken flyttar

Oro och sorg när fabriken flyttar

En hel ort sörjer när Marbodalkök flyttar produktionen från Tidaholm till Jönköping.

Här sköljs oron bort

Här sköljs oron bort

Rädslan för att bli uppsagd. Coronapandemin. Den grå vardagen. Alla tankar på sådant löses upp och försvinner så fort Roger Broman kliver ner i det iskalla vattnet.

När de anställda tar över

När de anställda tar över

Tio personer som hade svårt att hitta jobb skapade en arbetsplats som passade just dem. Nu står de inför ett svårt beslut.

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

”Vi tog inte ansvar för Aref eller Ali, utan de dog, Morgan Johansson”, skriver Elisabet Rundqvist.

Viktigt att förstå hur missbruk fungerar

Viktigt att förstå hur missbruk fungerar

Det är viktigt för anhöriga att förstå hur lite man kan påverka sjukdomen – och att man har rätt att må bra själv.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.