Janne valde att berätta om sin adhd på jobbet

Dilemmat Huvudskyddsombudet Janne Grundelius var 53 år när han fick sin adhd-diagnos. För honom har processindustrins fasta rutiner varit guld värda.

Janne Grundelius antecknade vartenda ord i sitt block. Han ville inte missa vad läkaren sa, nu när de till slut fått till en utredning och behandling för sonens adhd. 

Efter ett tag vände sig läkaren till Janne. Kunde de två prata i enrum? Visst, sa Janne, och väntade sig få höra något om sonen. Men när de gått ut frågade läkaren något annat: Kunde han få remittera Janne till en adhd-utredning också? 

Så kom det sig att pappersarbetaren fick sin diagnos, vid 53 års ålder. Det var det intensiva antecknandet som fått läkaren att reagera. 

– Det visade sig att jag hade jättedåligt arbetsminne. 

Särskilt förvånad blev han egentligen inte, med tanke på vad han sett i sin son. I stället fick han nu en förklaring till varför vissa saker varit svåra när han varit yngre. 

– Jag kunde både läsa och räkna när jag började första klass, men inte sitta still. 

Grundskolan hade han gått ut med bra betyg, det var på gymnasiet det blev problem. När han började fyraårig teknisk linje växte kraven på att kunna planera sitt eget arbete. I början funkade det, men i trean tog det stopp. Janne fick inte ihop skolarbetet och hoppade av. Varför det inte funkade hade han ingen aning om. 

– Sånt pratade man inte om då. 

I stället fixade pappan in honom på Stora Kopparbergs pappersbruk i Kvarnsveden, där han i princip varit kvar sedan dess. Arbetet var tungt, regelbundet – och passade honom perfekt. 

– Jag fick utlopp för min överskottsenergi. Det var jättebra för mig, och säkert för många andra också. 

Efter några år gav företaget honom också möjlighet att läsa in gymnasiet, så han blev gymnasieingenjör till slut i alla fall. 

– Det var bra för självförtroendet och självkänslan. 

Jobbet har egentligen inte varit något problem för honom. Produktionen lunkade på dag efter dag, och när han blev skyddsombud på heltid kunde han lägga upp sitt arbete själv och se till att ta de mikropauser han behöver,

De drag han i dag förstår beror på adhd har ibland snarare varit en tillgång. Han har haft lätt att snabbt förstå sammanhang och lösa komplicerade problem i processen. Förmågan att tänka i bilder gör att han har kunnat visualisera problemen.

Som skyddsombud har han också haft nytta av att själv ha en diagnos när han sitter med som stödperson i samtal om psykisk ohälsa. Inte för att ge råd utan för att kunna berätta om hur han själv tänkt. 

Det som han haft svårt med har varit att kontrollera humöret. 

– Jag kunde bli skitförbannand. Det var som att få en härdsmälta. Det har jag kunnat jobba bort tack vare mina insikter om diagnosen. Nu backar jag när jag känner att det börjar koka i skallen och blir i stort sett aldrig tvärilsken längre.

Då kunde jag rakryggat säga, att utifrån de förutsättningar jag hade gjorde jag mitt bästa. Det är förbaskat skönt. 

Ända sedan sonen fick sin diagnos har Janne varit engagerad i Riksförbundet Attention, som är intresseförening för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Han sitter i styrelsen i lokalavdelningen Attention Dalarna.   

Genom att lära sig mer om diagnosen har han kunnat bygga en ”verktygslåda” som han använder när han ska hantera vardagsproblem. Det handlar om att hantera hyperaktivitet, och bristande uppmärksamhet och impulskontroll.

Ett sådant verktyg är att ha med penna och papper på möten. Med bristande impulskontroll är det lätt att råka avbryta den som har ordet när man kommer på något att säga. Skriver man då ner vad man har på hjärtat, kan man vänta och föra ett mer sammanhållet resonemang när det blir ens tur.  

För Janne var det självklart att berätta om sin diagnos på jobbet, i alla fall i en liten krets. Det var ju inget att skämmas för, och det gör det ju lättare att få det stöd man behöver. 

– Ju öppnare man är desto mindre blir fördomarna.

En arbetsgivare som har kunskap om adhd har förhoppningsvis större insikt om vilka anpassningar som individen behöver. 

– Man måste kanske inte specialanpassa, det kanske räcker med att säga åt någon att ta rast. Andra kanske behöver mer omfattande åtgärder.

Han säger att det viktigaste kan vara att bekräfta individen utifrån sina unika förutsättningar. Stöd från chefer och arbetskamrater kan göra underverk för självkänslan och arbetsinsatsen. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har ofta talanger som kan vara ovärderliga för en organisation om personen ges rätt förutsättningar.

När han själv väl fick sin diagnos var det på många sätt en lättnad. Inte bara för att han förstod sig själv bättre, utan också för att en tyngd lyftes av hans axlar. Skulden försvann när han förstod att en del svårigheter han haft berodde på diagnosen. 

– Då kunde jag rakryggat säga, att utifrån de förutsättningar jag hade gjorde jag mitt bästa. Det är förbaskat skönt. 

Ska jag berätta om min diagnos?

Diagnoser som adhd och autism är vanliga. Vi frågade tre experter hur du kan resonera när du bestämmer om du ska berätta på jobbet.

”Tänk igenom vad som är viktigt”

Anki Sandberg, ordförande för Riksförbundet Attention.

I princip är vi för öppenhet – ingen ska behöva smyga med en diagnos. Men tyvärr händer det att människor blir dåligt bemötta. Därför vill vi inte ge råd. Vi arbetar för ett samhälle där alla ska kunna berätta, men vi är inte där i dag.

Det är viktigt att tänka igenom innan du berättar. Det är bra om du samtidigt kan ge lite grundläggande kunskaper, för många chefer kan inte så mycket. Tänk igenom vad som är viktigt att få fram. Vad innebär diagnosen på jobbet? Vilket stöd behöver du?

Risken med att inte berätta är att du inte får någon anpassning. Det kan leda till att man till slut kraschar. Det är ju något som inte arbetsgivaren vill heller.

Jag tycker att det är synd att man pratar så mycket om kontorsarbete när det gäller diagnoser. För många är industrin en mycket bättre arbetsplats, med mer struktur.  

”Chefen har tystnadsplikt”

Maria Norstedt, forskar om arbetsliv och funktionshinder vid Malmö universitet.

Jag tror det är en fråga många funderar över. I min forskning har jag intervjuat personer med dolda funktionsnedsättningar. Av dem som valt att berätta på jobbet var alla utom en nöjda med beslutet.

De hade fått stöd från chefer och arbetskamrater, det kan du ju bara få om du berättar. Kanske får du hjälp med att begränsa intryck eller att anpassa arbetstider.

Det som var förvånande var att många, trots goda erfarenheter, också hade negativa saker att säga. De upplevde att de blev annorlunda behandlade.

Så man får väga risker mot möjligheter. Saker att fundera på är hur mycket du behöver berätta, och för vem? Är det för chefen, för att få rätt stöd? Eller för arbetskamraterna, för det sociala samspelets skull? Är själva diagnosen viktig, eller är det dina behov av anpassning eller hjälpmedel? Tänk på att chefen har tystnadsplikt om arbetstagares hälsotillstånd och personliga förhållanden.

”Vi måste lyfta skamstämpeln”

Paul Weis, ombudsman IF Metall Göteborg, jobbar med Samhall och i ett projekt om NPF-diagnoser.

Mitt hjärta säger att det är klart du ska berätta. Men jag vet med intellektet att man kan bli stigmatiserad om man gör det. I stället för anpassning kan det bli mer kontroll – chefen kollar att man sköter sig. Så i dagsläget vågar jag inte svara på om man ska berätta.

I en perfekt värld skulle du kunna gå till chefen och säga: ”Jag har ett problem. Jag skulle göra mitt jobb jättebra om jag fick de här förutsättningarna.” En bra arbetsgivare skulle kunna nyttja det till sin fördel. Ofta är personer med diagnoser intelligenta, plikttrogna och duktiga på specifika saker.

Om de får göra just det med rätt anpassning kan de jobba jättebra. Någon är bra på datorer, men kanske inte kan sätta ihop en skruv och en mutter.

Jag tror att bakom många rehab-fall, missbruk och uppsägningar finns en oupptäckt eller dold diagnos. Vi måste börja prata om det här, lyfta skamstämpeln.

NPF …

… står för neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Exempel är adhd, autismspektrum-
tillstånd (AST), språkstörning och Tourettes syndrom. Riksförbundet Attention är en
intresseorganisation för människor med NPF-diagnoser. De har också information på sin sajt: www.attention.se. Hösten 2021 gjorde de en undersökning bland sina medlemmar om vilka attityder de möter på jobbet. Många vågade inte berätta om sin diagnos.