Det snöar och vi måste skotta fortare

Jag drar på mig skorna och lämnar lägenheten. Florsocker och iskristaller över tysta gångvägar. Går i flytande kväve mot tåget till jobbet.

I tidningen kvar på köksbordet kan man läsa ledarkrönikor skrivna av dem som tycker att lönespridningen borde öka. De som själva aldrig jobbat för minimilön. Någon annan morgontidning, som inte får mitt hjärta att rusa i ilska, finns inte att välja på. Här talar makten ensam.

Jag skulle vilja ge de självutnämnda experterna värken i fötterna efter tio timmar på ett hårt köksgolv, be dom bära kantinerna uppför trapporna, mjölsäckarna bort till torrförrådet. Sen låta dom sitta där vid köksbordet i slutet av månaden med ett saldobesked som krymper och en löning som aldrig kommer fort nog. Fråga om de verkligen inte är intresserade av lite mer ”lönespridning” och om de tror att deras kroppar kommer att hålla till sjuttiofem.

Det är någonting konstigt med språket. Jag läser nyheterna försiktigt. Om någon säger att de ska genomföra en reform kan man räkna med att en försämring är på väg. Isande vindar över Sverige. Arbetsveckan sitter kvar som lera i lederna, stämpelklockan kallar för en ny vecka.

I lekparken står tre barn och försöker skotta fram gungorna. Tunna armar lyfter tung snö. Långsamt, tålmodigt, beslutsamt. Med gemensamma krafter kommer de sakta närmare målet.

Europas arbetarrörelse ligger i spillror, sitter och administrerar kapitalismens kriser. Står i förhandlingsrummen och kokar kaffe i väntan på en motpart som sedan länge brutit fredsavtalen och nu spelar enligt sina egna regler. En krigsförklaring.

Jag följer tågen genom tunnlarna, över broarna, tänker att vi är människor under så mycket tyngd. Efter tio timmar i köket utan fönster glider jag ur kockrocken och stämplar ut igen. Men ryggvärken sitter kvar, bryr sig inte om arbetstider eller stämpelkort.

Med lukten av grillos kvar i håret öppnar jag dörren till Stockholm och drar halsduken ett extra varv runt halsen, går bort mot möteslokalen. Vi träffas där ibland för att plantera lite ljus i ett mörkt decennium, lite hopp i hopplösheten, lite motstånd i allt som bara rinner under broarna.

Så mycket kvar att göra. I Grekland pulserar motståndet på gatorna, i Sverige har det just blivit lagligt att använda tårgas mot demonstrationer. Förbjudet i krig, tillåtet i fredstid. Det här är vår tids logik: att kräva hårdare tag mot konsekvenserna av sin egen politik.

På väg mot mötet tänker jag att vi skulle behöva göra som barnen i parken som med snö upp till midjan lyfter sina spadar och hackar sig fram mot gungställningarna. Ett spadtag i taget. När det börjar snöa vet de att enda chansen att nå fram är att skotta fortare. Mer beslutsamt.

Ger vi upp får vi aldrig flyga tyngdlöst genom luften.

Jenny Wrangborg