”Vi måste hjälpas åt att skruva ner tempot”
Det var inte vi som beslutat om den schemalagda underbemanningen. Som sett till att timmarna inte räckte till alltsom skulle göras.
Kampen går före hemförsäkringen
22 juni, 2015
Skrivet av Jenny Wrangborg
Hur skulle våra arbetsdagar se ut om demokratin tilläts råda också på våra arbetsplatser?
Dagarna försvann på ett ögonblick, en vecka var längre än ett år. Man stämplade in och stod där sedan plötsligt nio timmar senare med köttsaft på kockrocken och våta byxben efter städronden, knappade in koden som var ens namn. Man blinkade och så stod man där igen morgonen efter med den renaste uniformen man lyckats hitta i tvättkorgen. Helgen blev en tyngd i våra kroppar när spänningarna släppte och alla lyft flöt ut i lederna som spillolja. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag släpade sig fram i mellanrummen mellan stämpelklockan men när lördag kom satt man utmattad framför tv:n. Vår lediga tid gick mest åt till vila för att orka jobba.
Facket hördes av som reklamblad på hallmattan. Billiga abonnemang, rabatt på hotell, fördelaktiga lån. I det fackliga arbetet i köket gick det så där. Försök själv att övertyga någon om att det är värt att riskera jobbet för en tia billigare bio-biljett. Det är inte så lätt.
För ärligt talat, hur många arbetskamrater har du lyckats övertala att gå med
i facket genom att locka med billigare resor med Finlandsfärjan?
Däremot, när facket blev synligt på arbetsplatsen genom att vi tillsammans bestämde oss för att inte ställa upp på all övertid och att vi skulle ha tid att gå på toaletten så såg alla ganska snabbt nyttan av att vara med: tillsammans kan facket vara den styrka vi saknar ensamma.
Men vi måste också lyfta blicken och våga föreställa oss våra arbetsplatser bortom kraven på sådant vi egentligen redan vunnit. Jag tror att det saknas två viktiga saker i facket i dag: diskussioner om hur vi utvecklar den kollektiva styrkan på våra arbetsplatser och visionsarbetet som skulle kunna få oss att lyfta blicken och se möjligheterna till ett mer demokratiskt arbetsliv.
Hur skulle vi vilja ha det på jobbet?
I vilket tempo mår vi bra av att arbeta? Efter sekel av produktionsökningar, hur många timmar är det egentligen rimligt att jobba varje dag? Är det verkligen optimalt att vinsterna som kommit i spåren av de produktionsökningarna inte når oss som utför arbetet?
Hur skulle er arbetsplats bäst skötas? Vem borde äga företaget och bestämma över ert arbete? Någon annan? Och i så fall, varför det och vem borde vinsten gå till? Någon annan, och i så fall varför det?
Så gärna en bra hemförsäkring, men först ett kämpande kollektiv. Och gärna en diskussion om kraven i nästa avtalsrörelse men också ett samtal om vad det är vi vill. Först när vi vågar föreställa oss en annan ordning kommer vi kunna nå dit.
Bra skrivet! Fram för kollektivet och bra hälsa
Bra skrivet!
Det borde bli förbjudet för de som är avtalsförhandlare att skriva på ett avtal med företagen om inte kongressen/ eller arbetsplatsens medlemmar står bakom. Många av de avtal som råder idag saknar nämligen uppbackning av medlemmarnas åsikter. Sedan kan både förbund och ombudsmän klappa sig på bröstet ibland och kalla sig för duktig, när i själva verket de enda de gjort är att göra medlemmarna besvikna.
Det är hög grad dags att se till att demokratisera Facken igen. Idag råder det nämligen inte medlemsdemokrati. Speciellt inte när förbundsledningarna inom olika förbund går upp och argumenterar emot medlemmarna. Förbundsledningarna borde vara förbjudna att ha en åsikt om frågor som kongresserna ska besluta om. Förbundsledningarna ska jobba för medlemmarna, inte emot dem och sedan sätta sig i knät på svenskt näringsliv.
2 timmar per dag tar det väl att samla mat och fixa hyddan i vilt tillstånd. Hälsomässigt idealiskt. Nu när samhället borde utvecklats så är nog 2 timmar fortfarande hälsomässigt idealiskt. Är vi riktigt snillrika kanske vi kan få ännu mer gjort. Annars kan ju kost och logi vara tillräcklig standard och sen frihet att vara social och annat.