Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Rörelsen väntar på din riktning

16 februari, 2015

Skrivet av

Jenny WrangborgHur ser en hoppfull tid ut? Är den alltid kantad av mörker som ger hoppet ljus? Syns den först efteråt? Är hoppet handling, att snacka ihop sig med arbetskamraterna, begära ordet på mötet.

Februari färglägger dagarna med sitt mörker. Tusen nyanser av grått utanför mitt fönster. Dagsljuset försvinner bortom stämpelklockan.

Hemma igen försöker nätternas neonskyltar tillsammans med minusgraderna måla centrum i lite tydligare färger. Rosa blixtar bortom motorleder och trafikljus. Så mycket vinterkläder mellan oss och våren.

Det hade varit enkelt att skriva: Vintern väger, mörkret tynger. Men det är någonting annat som skaver. En politisk verklighet som vill oss illa. Löpsedlarna borta vid livset berättar att ännu en arbetare dött på sitt jobb, ingen förväntas behöva ta ansvar för den dåliga arbetsmiljön som ledde till dödsfallet.

Tv:s nyhetsuppläsare rapporterar att klasskillnaderna aldrig varit så stora, år i livslängd försvinner mellan hållplatserna på väg till jobbet. De sista åren med barnbarnen flimrar förbi utanför bussfönstret. Och i tidningen på hallmattan läser jag att klimatförändringarna ökar
i takt och Nasa konstaterar att 2014 blev det varmaste året sedan 1880.

Forskaren säger att den globala miljön inte klarar av vår ekonomiska tillväxt och konsumtion. Vår framtida fortlevnad på jorden är hotad om vi inte ställer om samhället. Så visst, det är även vädret, det politiska klimatet, som tynger ner mina axlar dessa dagar. En verklighet som målar allting i grått.

Och samtidigt, kontrasterna. Arbetarna i Kina sluter sig samman för att förbättra sina arbetsförhållanden. Flygbladen för ekonomisk rättvisa byter händer nere i centrum. Kobanê befrias från Isis, Grekland väljer en vänsterregering och bemanningsanställda i Göteborg håller sitt första fackmöte.

Hur ser en hoppfull tid ut? Är den alltid kantad av mörker som ger hoppet ljus? Syns den först efteråt? Eller är vi tvingade att skriva besvikelsens dikter?
Är hoppet en arbetskamrats beslutsamhet, diskussionerna i fikarummet om tempot som tar sönder oss? Är hoppet handling, att ringa upp partiet, gå ner till klubblokalen, begära ordet på fackmötet, känna att ensamma blir vi först när vi tror att vi är det.

För tysta talarstolar väntar dig, flygbladsutdelning 06.12 väntar dig. Arbetsplatsträffar och kokande av kaffe väntar dig. Av det skälet att vi inte lyckats utan dig väntar vi ännu. Av det skälet att vi är mycket nära ett vi som väntat oss kommer vi fortsätta. För vad det handlar om nu är att orka lyfta blicken och se hur nära förändring vi kunde vara om det fanns ett vi. Eller med Ingrid Sjöstrands ord: ”Hopp heter motstånd. Däri kan vi hitta färgerna att tända våren med.”

Jenny Wrangborg är kallskänka och poet. Hennes senaste bok är diktsamlingen Vad ska vi göra med varandra.

Vad tycker du? Diskutera krönikan här.

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.