Rörelsen väntar på din riktning

Hur ser en hoppfull tid ut? Är den alltid kantad av mörker som ger hoppet ljus? Syns den först efteråt? Är hoppet handling, att snacka ihop sig med arbetskamraterna, begära ordet på mötet.

Februari färglägger dagarna med sitt mörker. Tusen nyanser av grått utanför mitt fönster. Dagsljuset försvinner bortom stämpelklockan.

Hemma igen försöker nätternas neonskyltar tillsammans med minusgraderna måla centrum i lite tydligare färger. Rosa blixtar bortom motorleder och trafikljus. Så mycket vinterkläder mellan oss och våren.

Det hade varit enkelt att skriva: Vintern väger, mörkret tynger. Men det är någonting annat som skaver. En politisk verklighet som vill oss illa. Löpsedlarna borta vid livset berättar att ännu en arbetare dött på sitt jobb, ingen förväntas behöva ta ansvar för den dåliga arbetsmiljön som ledde till dödsfallet.

Tv:s nyhetsuppläsare rapporterar att klasskillnaderna aldrig varit så stora, år i livslängd försvinner mellan hållplatserna på väg till jobbet. De sista åren med barnbarnen flimrar förbi utanför bussfönstret. Och i tidningen på hallmattan läser jag att klimatförändringarna ökar
i takt och Nasa konstaterar att 2014 blev det varmaste året sedan 1880.

Forskaren säger att den globala miljön inte klarar av vår ekonomiska tillväxt och konsumtion. Vår framtida fortlevnad på jorden är hotad om vi inte ställer om samhället. Så visst, det är även vädret, det politiska klimatet, som tynger ner mina axlar dessa dagar. En verklighet som målar allting i grått.

Och samtidigt, kontrasterna. Arbetarna i Kina sluter sig samman för att förbättra sina arbetsförhållanden. Flygbladen för ekonomisk rättvisa byter händer nere i centrum. Kobanê befrias från Isis, Grekland väljer en vänsterregering och bemanningsanställda i Göteborg håller sitt första fackmöte.

Hur ser en hoppfull tid ut? Är den alltid kantad av mörker som ger hoppet ljus? Syns den först efteråt? Eller är vi tvingade att skriva besvikelsens dikter?
Är hoppet en arbetskamrats beslutsamhet, diskussionerna i fikarummet om tempot som tar sönder oss? Är hoppet handling, att ringa upp partiet, gå ner till klubblokalen, begära ordet på fackmötet, känna att ensamma blir vi först när vi tror att vi är det.

För tysta talarstolar väntar dig, flygbladsutdelning 06.12 väntar dig. Arbetsplatsträffar och kokande av kaffe väntar dig. Av det skälet att vi inte lyckats utan dig väntar vi ännu. Av det skälet att vi är mycket nära ett vi som väntat oss kommer vi fortsätta. För vad det handlar om nu är att orka lyfta blicken och se hur nära förändring vi kunde vara om det fanns ett vi. Eller med Ingrid Sjöstrands ord: ”Hopp heter motstånd. Däri kan vi hitta färgerna att tända våren med.”

Jenny Wrangborg är kallskänka och poet. Hennes senaste bok är diktsamlingen Vad ska vi göra med varandra.